Bakom rubrikerna: Hela historien om Greklands Parthenonskulpturer

Efter många års strid tycks det nu ha uppstått en öppning i striden om den marmorfris som kallas “The Elgin Marbles” på engelska och “Γλυπτά του Παρθενώνα” (Gliptá tou Parthenóna, Parthenonskulpturerna) på grekiska. Mycket tyder på att de snart kommer tillbaka till sitt hem i Aten. Här berättar vi hela historien om de omstridda marmorskulpturerna.

Nyheten kom tre dagar in på 2023: British Museum kommer snart att skeppa över Parthenonskulpturerna till Aten, efter 220 års exil i Storbritannien, varav 207 år på museet i London. De tomma platserna på Akropolismuseet i Aten kan fyllas, 14 år efter museets öppnande. En strid som pågått sedan 1816 kanske är på väg mot sitt slut.

För grekerna är det väldigt enkelt:  Parthenonskulpturerna hör hemma i Grekland och de stals mellan 1801 och 1812 av Thomas Bruce, den 7:e earlen av Elgin, när Grekland var ockuperat av det ottomanska imperiet. Grekerna har stridit för att få tillbaka dem sedan nationen föddes 1832.

Britterna har, åtminstone officiellt, hela tiden haft en annan uppfattning. Lord Elgin hade den lokala ottomanska regimens tillstånd att ta hem skulpturerna, som Elgin sålde till British Museum redan 1816. Alltså tillhörde de lagligen Elgin och nu är det British Museum som är den rättmätiga ägaren.

Men nu tar vi det från början. Vad är egentligen Parthenonskulpturerna? Parthenon och dess skulpturer skapades av arkitekten och skulptören Phidias och hans assistenter under det femte århundradet före Kristus. Marmorn kom från berget Pentelikon, som ligger 18 mil nordöst om Aten, på vägen mot Marathon. En del av skulpturerna fanns också på andra byggnader på Akropolisklippan.

Europa vid 1800-talets början

Vi snabbspolar till 1800-talets början. Då dominerades Europa av fem imperier: Det ottomanska imperiet, Storbritannien, Österrike-Ungern, Tyskland och Ryssland. Men de nationalistiska rörelserna hade börjat växa och imperierna tappade mark. Sämst var läget för ottomanerna, som förbrukade stora resurser på att kontrollera alla delar av sitt väldiga rike, som under sin höjdpunkt omfattande 43 av dagens länder i Europa, Nordafrika och västra Asien. Bland annat innefattade imperiet hela eller delar av dagens Turkiet, Ukraina, Ryssland Grekland, Ungern, Irak, Iran, Saudiarabien, Egypten, Israel, Libyen, Marocko, Rumänien och Jordanien.

Det ottomanska imperiet varade mellan 1299 och 1923, men hela tiden bröt det ut uppror och krig i de ockuperade områdena. Det är viktigt att komma ihåg att innan nationalstaternas tillkomst krigade ottomanerna antingen mot andra imperier, som Ryssland och Österrike-Ungern, eller mot lokala upprorsmakare, som på Kreta.

Men nu var det 1800-tal och nationalismen hade fötts. Ett land skulle bestå av ett folk, med gemensamt språk, kultur och religion. Det var förstås lättare sagt än gjort, eftersom befolkningen överallt i Europa var väldigt blandad. Muslimer, kristna och judar bodde huller om buller, i Europas storstäder talades många olika språk och kulturellt var de flesta kopplade till sin klan snarare än till en nation och en flagga. Det skulle krävas mycket, bitvis hårdför PR för att ändra på den saken. 90-talets krig på Balkan och Dagens krig i Ukraina visar att processen fortfararande pågår, mer än 200 år senare. Grekerna började tidigt smida planer på sin egen nationalstat och 1821 skulle frihetskampen inledas på allvar.

Lord Elgin och andra skattjägare

Tillbaka till det som ännu inte är Grekland. Ottomanerna var inte så intresserade av Greklands kulturhistoriska skatter, men ville gärna tjäna en hacka på dem, så i 1800-talets början fanns det gott om utlänningar som reste runt på jakt efter föremål från antiken och den tidiga kristendomen. Även svenskar ingick i skaran, de letade främst efter gamla antika och kristna handskrifter som ofta förvarades på olika kloster. De ottomanska härskarna hjälpte gärna till, givetvis mot betalning, och försåg suvenirjägarna med janissarier* som eskort och guider.

Lord Elgin (1771–1841) var inte en av dessa. Han var britternas ambassadör i det ottomanska imperiet mellan 1799 och 1803 och han var väldigt intresserad av antika föremål. Han hävdar att han 1801 av den ottomanska regeringen fick en “firman”, ett legalt dokument, som gav honom rätt att utföra en del reparationer på Parthenon i Aten samt också att ta med sig skulpturer och inskriptioner därifrån. Denna “firman” har aldrig återfunnits i de i övrigt välskötta ottomanska arkiven och dess existens är därför minst sagt ifrågasatt.

Det var från början inte Elgins plan att ta med sig skulpturerna. Beslutet fattades på plats av hans privatsekreterare, kapten Philip Hunt, som vid denna tid var ambassadens representant i Aten. Elgins folk kunde avlägsna ungefär hälften av friserna från Parthenon, femton reliefer och 17 skulpturfragment. Dessutom packades en staty och flera skulpturfragment från Erechtheiontempplet och Nike Apterostemlpet samt flera andra föremål från olika delar av Grekland.

Skatterna på havets botten

Delar av samlingen lastades 1803 på Elgins fartyget Mentor, men fartyget förliste utanför Kythera och det skulle kosta Elgin tre år och enorma penningsummor att låta dykare plocka upp föremålen från havsbotten. En av Elgins män, konstnären Lusieri, fortsatte arbetet med att hitta föremål och så sent som 1812 kom ytterligare 80 lådor med antikviteter till England. Föremålen tänkte Elgin använda i sin egen heminredning.

Elgins framfart väckte kritik redan på den tiden och beskrevs som vandalism. En av de starkaste kritikerna var lord Byron, som vi berättar om i den här artikeln. Elgin försvarade sig oförtröttligt och hävdade att han hade räddat föremålen undan det kaos som då rådde i Grekland. Alternativet, menade han, var att de skulle ha förfallit, stulits eller vandaliserats. En parlamentarisk kommitté uttalade så småningom stöd för hans tilltag. År 1816 köpte den brittiska staten hela samlingen för 35 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring 45 miljoner kronor. Enligt Elgin var det mindre än hälften av vad det kostat honom att få hem föremålen. De överläts till British Museum, som har ställt ut dem sedan dess.

Nu börjar striden

När Grekland blev självständigt 1832 började den nya staten renovera sina historiska monument. Den grekiska regeringen ansåg, och anser fortfarande, att Elgins handlingar var såväl olagliga som oetiska och erkänner inte British Museum som ägare av “The Elgin Marbles”. I det nya Akropolismuseet, som invigdes 2009, är de återstående friserna från Parthenon utställda, med de bortförda delarna markerade, med tydlig hänvisning till British Museum.

Amal och Gorge Clooney

Striden om Parthenonskulpturerna intensifierades på 80-talet, med dåvarande kulturministern Melina Mercuri i spetsen. Många har engagerat sig i Greklands sak, bland annat den kända advokaten Amal Clooney och hennes ännu mer kända make George. Amal Clooney ingick i det team av advokater som arbetade med den grekiska regeringens försök att stämma British Museum inför en internationell domstol. Men den grekiska regeringen insåg att den knappast skulle vinna och att Parthenonskulpturerna därmed för evigt skulle vara förlorade. Den juridiska striden lads ned 2015, i stället skulle man försöka nå framgång förhandlingsvägen. British Museum har erbjudit sig att låna ut föremålen till Akropolismuseet, som hittills har tackat nej. När de kommer tillbaka till Grekland ska de stanna i Grekland, löd svaret.

Britterna vill lämna tillbaka skulpturerna

Redan 2014 hade UNESCO erbjudit sig att medla i striden, men British Museum tackade nej, med argumentet att UNESCO arbetar med stater, inte med museer. UNESCO släppte inte frågan och 2021 meddelades deras beslut: föremålen skulle återlämnas till Grekland. Detta ökade trycket på British Museum och flera opinionsmätningar visar att en majoritet av britterna tycker att föremålen ska återlämnas. I december 2022 rapporterades att British Museum förde samtal med sin regering om att permanent återföra föremålen till Aten.

Onsdagen den 4 januari 2023 bekräftade British Museum för första gången att “konstruktiva diskussioner” sedan mer än ett år pågår med Grekland om att om att återbörda en del av föremålen från Parthenon till Grekland. “Vi arbetar aktivt med ett nytt partnerskap för Parthenon med våra vänner i Grekland och konstruktiva diskussioner pågår på det nya året”, säger museet i ett uttalande.

Brittiska The Telegraph rapporterade att ett avtal finns mellan parterna och att föremålen mycket snart kan “lånas ut” till Grekland. Men en “välplacerad källa” i Grekland dementerade detta för The Guardian. “Det finns inget sådant avtal”, sade han.

Den brittiska lagen är väldigt tydlig: British Museum får inte sälja, byta ut eller ge bort några föremål som är tillverkade före 1850. De får däremot låna ut dem och ingenstans i lagen står hur länge de får vara utlånade. En möjlig lösning är därför att British Museum och Akropolismuseet gemensamt slår ihop och permanent ställer ut sina Parthenonskulpturer på Akropolismuseet i Aten.

För och emot att återlämna “The Elgin Marbles”

Hur svårt kan detta vara? Väldigt svårt, faktiskt. Vi har sammanfattat de båda sidornas argument i fem punkter vardera. Vi har struntat i de argument som inte längre är giltiga, som Elgins uppfattning att föremålen inte är i säkerhet i Grekland.

För ett återlämnande

1. Akropolisskulpturerna är en viktig del av den grekiska historien
2. Lord Elgin stal föremålen från Grekland
3. UNESCO och flera andra organisationer har krävt att de ska återlämnas
4. En majoritet av britterna tycker att föremålen ska återlämnas
5. Det finns en plats för friserna från Parthenon på Akropolismuseet

Emot ett återlämnande

1. Staten Grekland existerade inte när Elgin förde bort Akropolisskulpturerna, så staten Grekland kan inte hävda att Grekland äger dem
2. Lagen förbjuder British Museum att återlämna några föremål tillverkade före 1850
3. Det kan skapa ett farligt prejudikat, eftersom västvärldens museer i århundraden har byggt upp sina samlingar av föremål “från främmande länder och folk”. Om “The Elgin Marbles” återlämnas kommer det att utlösa en våg av krav på återlämnanden som kan tömma museer över hela världen.
4. Det finns inga bevis på att Lord Elgin stal Akropolisskulpturerna och även om han gjorde det så köptes de i god tro av den brittiska regeringen
5. Det uppenbara skälet till att Grekland lade ner den juridiska processen mot British Museum var att den skulle ha förlorat i rätten. Alltså har Grekland ingen juridisk rätt till föremålen.

Argumenten för ett återlämnande är alltså i huvudsak moraliska medan argumenten emot i huvudsak är juridiska. Vi får se hur det slutar. Vad tycker du? Borde Grekland få tillbaka Parthenonskulpturerna? Borde Sverige i så fall lämna tillbaka alla de föremål vi har tagit som krigsbyte, till exempel Silverbibeln i Uppsala till Polen?

*janissarier kallades de medlemmar i den fruktade ottomanska elitstyrka som bestod av kristna från de ockuperade områdena, vilka i unga år hade konverterat till islam.