Adventskalender för Kretasommaren 2024, lucka 3
Vi firade jul i Paleochora två gånger. Nu hade det blivit 2010 och skulle vi bo där på sommarn för att få svar på frågan om vi vill köpa ett hus i byn. Svaret på frågan är nej och här berättar vi varför.
Vår son hade just gått ut åttan och skulle på språkresa i Spanien. jag och hustrun bestämde oss för att vi skulle resa tillbaka till Paleochora, bo hos Haris i ett par veckor och sedan avsluta semestern md några dagar i Chania, där vi hade bokat rum på samma hotell som vi bodde på nyårsaftonen. Det trevliga unga ägarparet, han från Kreta, hon från Finland, hade lovat oss samma rum med balkong mot havet som vi bodde i då,
Men först Paleochora. Där var det massturism som gällde. Stränderna var fulla av solstolsuthyrare och barer, byn var ”folklig och fullsat” men inte särskilt festlig om sanningen ska fram. Med några få undantag var Paleochora som vilken annan turistort som helst under högsäsong. Ett undantag var de många numera pensionerade hippies som mindes byn från sin ungdom och satt kvällarna igenom och tuggade om hur fantastiskt allt var på den tiden. Som tur var gillade de inte Agios bar och genom att undvika deras tillhåll Cosmogonia kunde vi lätt hålla oss borta från dem. Ration turister/lokalbefolkning kändes som nio mot en.
Fotbolls-VM
Det var dessutom fotbolls-VM, så barerna längs huvudgatan hede ställt ut storbilds-TV-apparater och det var packat med folk som satt och glodde på dem. Grekland åkte ut redan i gruppspelet, så nu var det tyskar, engelsmän, holländare och amerikaner som hejade fram sina lag. Vi är inte ens måttligt intresserade av fotboll, än mindre av tyska och brittiska fotbollsfans. Vi höll oss inomhus på Agios bar, som denna sommar hade ett team av rätt sopiga säsongsanställda.
Nåja, vi hade rätt trevligt ändå. Vi hyrde cyklar och gav oss ut på äventyr, en gång tog vi båten till Sougia och vandrade tillbaka till Paleochora. Den kalla ölen på Gialskaristranden var en av de godaste jag har druckit. Med omvägar blev det omkring 18 kilometers vandring, vår dittills längsta.
Vi tog också en utflyktsbåt till ”paradisstranden” Elafonissi. Vi stod ut i två timmar med trängseln och cyklade sedan upp till byn Crystokalitissa för att äta lunch. Där stannade vi tills det var dags att ta båten tillbaka. Vi har aldrig återvänt till Elafonissi men allt vi har hört och läst tyder på att det är ännu värre nu.
Så småningom blev det dags att återvånda till Chania. Glada i hågen promenerade vi ner till vårt hotell i hamnen och vårt väntande rum. I dörren mötte vi en bistar man i kostym,med en portfölj i handen. ”Det är stängt”, sade han. ”Men vi har bokat rum”, sade vi. ”Det spelar ingen roll. Hotellet är utmätt på grund av obetalda skulder”, sade den bistre mannen. ”När hände det?” frågade jag. ”Det händer nu”, svarade han.
Inget att göra å saken. Vi gick till granncaféet, där vi brukade äta frukost när vi var i stan. Vi var rätt modfällda. Det var mitt i högsäsongen, vi hade ingenstans att bo. Ägaren Yannis kom fram till oss. ”Jag hördde att ni behöver ett rum. Gå till Thereza här bredvid. Gå upp för trapporna, om nyckeln sitter i dörren är rummet ledigt. Gå in och titta, om ni vill bo där tar ni med er nyckeln”, förklarade han. Vi gjorde så och tio minuter senar hade vi ett fantastiskt hotellrum med utsikt över hamnen. Vi bodde aldrig någon annanstans i Chania och åtskilliga av våra vänner har bott här när de har hälsat på oss.
Det var de här dagarna i Chania som insikten växte fram om att vi nog skulle kunna bo i Chania. Visst var det gott om turister, men denna fantastiskt vackra stad hade bevarat det lokala folklivet, där vi besökare blandads med folk som hade bott här i generationer. Vi visste redan att det var full fart i stan även på vintern, även om alla turistställen hade stängt.
Det skulle dröja tre år innan vi gjorde slag i saken. Först skulle vi på bröllop. Det ska jag berätta om i nästa lucka.