Adventskalender för Kretasommaren 2024, lucka 2

När vi gjorde vår andra Kretaresa var vi ärrade Greklandsresenärer, trodde vi. Planen var enkel: Vi skulle flyga ”ospecificerat” till Chania för att redan nästa dag ta båten från Kreta. Det gick sådär.

”Ospecificerat” var på den tiden kodord för ”utan hotellrum”. Lagen sade att charterarrangören var tvungen att sälja flygresa och hotell, trots att många ville ordna rum själva eller hade eget boende på resmålet. Hotellbeskrivningen var något i stil med ”Del i flerbäddsrum utan tillgång till egen dusch/WC…” Skit samma, tänkte vi. Vi skulle bara sova där en natt, sedan skulle vi sätta oss på båten till Santorini. Bra plan på papperet, värdelös i verkligheten.

Inget rum på härbärget

Vi frågade reseledaren på flygplatsen vilken buss vi skulle sätt oss på för att komma till vårt hotell. Hon tittade oförstående på oss. ”Ni har inte bokat något hotell”, sade hon. ”Jo, vi har bokat ospecificerat”, sade jag. ”Det finns inte”, sade hon. ”Vi har bokat och betalt för ett hotellrum, så nu får ni ordna ett hotellrum”, sade jag. Det var mitt i natten och vi hade just nu ingenstans att bo.

Reseledaren överlade med sin kollega och vi satte oss på bussen. Vi fick stiga av först, utanför Arkadi Hotel i Chanias centrum. Vi fick vårt rum på detta själlösa hotell och dagen efter fick vi räkningen. Reseledaren hade glömt att berätta att vi själva fick stå för kostnaden. Hotellet var fyrstjärnigt och dyrare än något annat hotell vi hade bott på i Grekland. Vi svor lite över inkompetenta reseledare och oseriösa charterbolag innan vi tog båten till Santorini.

Till Konossos

Jag hoppar över våra äventyr i Kykladerna och vi kommer tillbaka till handlingen när vi soitter på båten från Naxos till Heraklion. Hustrun blev brakförkyld på Naxos så vi skaffade ett hotellrum i Heraklion. Dagen efter mådde hon bättre och vi kunde bocka av Knossos innan vi satte oss på bussen till Chania. Där fick vi se hur resterna av Europas första högkultur med hjälp av betong och livlig fantasi hade förvandlats till en grotesk turistattraktion. Numera är det mesta av av avstängt för besökare, eftersom miljoner fötter, klåfingrar och utandningar har nött ner mosakierna och fått freskerna att blekna.

Vi återvände till Chania efter någon vecka och hittade ett enkelt rum nere i hamnen. Senare förstod vi att det låg en nattklubb mitttemot. Detta var innan befolkningen fick nog och tvingade ner volymen i hamnen, det var som att försöka sova inne i ett diskotek. Dessvärre hade förkylningen flyttat till mig, så jag fick svettas ner febern i det heta rummets smala hotellsäng.

Jakten på den försvunna bussen

Dagen efter gick vi upp i ottan och tog oss till busshållplatsen för att åka upp till Omalos. Det var dags att göra promenaden genom Samariaaravinen. Hur det gick till minns jag inte, men pplötsligt blev vi vars att vi satt på fel buss och att bussen till Omalos just hade åkt!

Vi kastade oss i en taxi och förklarade att vi hade missat bussen till Omalos oh bad honom köra ikapp den. Han försökte förstås lockka oss att ta taxi hela vägen men när jag visade honom våra bussbiljetter trampade han gasen i botten och sade ”OK, tusen drachma”. Bussen blev upphunnen, Taxiföraren tudatde, bussen stannade och vi klev, till medpassagerarnas jubel, ombord.

Dags för den berömda Samariaravinen. Då trodd vi också att den var längst i Europa, nu vet vi bättre. Efter en odramatisk promenad kom vi fram till den ocharmiga byn Agia Roumeli. Eftersom vi, till skillnad mot 99 procent av de övriga vandrarna, inte skulle ta bussen från Chora Sfakion utan bo en natt i Paleochora fick vi en lugn båtresa.

Vi hade en mycket bra kväll och natt i Paleochora. Vi reste sedan tillbaka till Chania och vårt enkla hotellrum. Dagen efter hade vi fruktansvärt ont i benen. Vi tog bussen till Kissamos längst i väster, där vi passerade en stolsnickares burik. Vi gick in och köpte två nygjorda stolar av honom, som vi dagen efter checkade in på flyget. Vi har dem fortfarande kvar, även om de behöver flätas om.

Efter den här resan skulle det dröja många år innan vi återsåg Kreta, då för att fira jul. Det ska jag inte berätta om i lucka 3.