Grekerna och deras skyltar

Hur många olika skyltar har du sett som talar om att man inte får spola ner toalettpapper i grekiska toaletter? Om du aldrig har sett någon har du alddrig varit i Grekland på riktigt. Jag har sett väldigt många. Det är dags för en djupdykning i grekernas hav av skyltar.

Skyltar är viktiga i Grekland, jag vågar påstå att de är mycket viktigare där än i Sverige. De är en del av stadsbilden som gör varje stad och by omisskännligt grekisk. Det beror inte bara på de grekiska bokstäverna utan också på det grafiska uttrycket. De kanske inte alltid har vunnit priser i grafisk design, men de är oftast väldigt lätta att förstå, åtminstone om man kan grekiska. Ibland behöver man inte ens kunna läsa.

När jag ser en snygg, rolig eller annorlunda skylt får jag en tvingande impuls att ta upp kameran och ta en bild. Hustrun undrar ofta vad jag ska ha de där bilderna till, det undrar jag också. Nu har jag samlat ihop några favoriter från Grekland (och en från Sverige) för att illustrera den här artikeln.

Alla greker är grafiska designers

Johan Rheborg och Henrik Schyffert gjorde för mer än ett decennium sedan en TV-serie som hette ”Alla är fotografer”. Den handlade om att fotografering är en folksport bland svenskar och en besatthet för dem själva. Om en motsvarande TV-serie hade gjorts i Greklande hade den kunnat heta ”Alla är grafiska designers”.

I Sverige har kedjor och franchises tagit över det mesta av gatubilden, de har alla en ”grafisk bibel” som har tagits fram av en reklambyrå för miljonbelopp. I Grekland kryllar det av små företag som alla behöver skyltar, visitkort, menyer, etiketter, hemsidor… Många sätter sig själva vid datorn och öppnar något gratisprogram, andra anlitar någon släkting eller vän, några vänder sig till den uppsjö av små designstudior som finns överallt i Grekland.

Skylten på bilden finns på kaféet vid vår närmaste taxistolpe. De anställda där blir lika irriterade varje gång en turist kommer in för att beställa vid disken. Jag borde berätta för dem att de får skylla sig själva, när det enda som står med latinska bokstäver är ”Self Service”. (det står på engelska på baksidan, men de flesta vänder inte på sådana här skyltar, jag gör det inte.) Skylten är inte bara obegriplig utan dessutom ohyggligt ful, uppenbart gjord i ett gratisprogram av någon som inte har en aning om hur man uttrycker sig vare sig i skrift eller i bild. Stället heter för övrigt Dourodous, inte Dou Ro Dous.

För inte så länge sedan gick skyltmålare runt i städer och byar och erbjöd sina tjänster till butiker, kaféer och restauranger. Det finns fortfarande många sådana handmålade skyltar kvar och på sina håll kan man se hur en skyltmålare har satt det grafiska uttrycket på ett helt kvarter eller en hel by. En sådan plats var den gamla saluhallen i Chania, som nu är under ombyggnad. Butikerna har fått nya lokaler runtom i stan och jag försöker hitta tillbaka till några av dem genom at spana efter deras skyltar.

Principen för de traditionella skyltarna är enkel: Berätta vad som säljs i butiken, vad ägaren heter och telefonnumret. Smycka sedan med lite relevanta bilder så är det klart. Ibland blir resultatet ganska lyckat, ibland inte. De handmålade skyltarna fick så småningom ge plats åt, eller kompletteras med, ljuslådor. Ungefär samtidigt, runt 80-talet, började varumärkena dyka upp och ersätta eller komplettera ägarens namn.

Restauranger och barer

Tidigare hette tavernan och baren ”taverna” eller ”bar” och ägarens namn. Fortfarande lever detta kvar. Vår sons gudmor Paty hade på 90-talet en ouzeria som hette To Fabrica, alla kallade den Patys. Vi går inte till Epea, vi går till Kostas, vi går inte till Colombo, vi går till Miltos. Många greker vet inte vad vi pratar om ni föreslår att vi ska ses på Manuali. ”Jaså, du menar Michailis? Men säg det då!” (Michailis ställe har stängt nu). I turistområden heter tavernorna och barerna ofta ganska generiska saker som Ammos & Ilios (Sand och Sol), Theros (Sommar) eller fånigheter som Red Havana och Cabana Mare. Men lika ofta heter de Kostas, Irinis eller Theos.

Skyltarna finnns där förstås, i synnerhet gäller det barerna. De är ofta finansirade av någon leverantör, ofta ett bryggeri. Förr var många menyer, särskilt på turistrestaurangerna, förtryckta och betalda av vinhuset Apelia. De hade alla samma rätter och på linjen till höger skrev krögaren med blyertspenna in priset på de rätter som fanns på menyn. Det var de här menyerna som gav det grekiska köket dåligt rykte. Lokalbefolkningen struntade i de där menyerna och frågade i stället ”Τι εχις σημερα;” (Ti echis simra, vad har ni i dag) och det fanns alltid andra, mycket godare rätter än de som stod på Apeliamenyn. Detta gäller alltjämt på många ställen. Tycker du om moussaka? Är du nio år?

På senare år har det kommit många nya ställen som startats av unga greker, ofta hemkomna efter flera år utomlands. De har ett annat grafiskt uttryck, även om det grekiska gärna får vara med på ett hörn.

De med kulhål

När vi reseer runt på Kreta ser vi överallt vägslyltar som är fulla av kulhål. De påminner oss om tre saker: Att vi befinner oss långt hemifrån, att Kreta har fler vapen per invånare i Europa och att många greker har väldigt lite respekt för den gemensamma egendomen. Jag vt inte vad n vägskylt kostar i Grekland, i Sverige får man räkna med en tusenlapp, plus kostnaden för att sätta upp den. Det här larvet med skjutvapen är en av de saker jag tycker minst om i Grekland, i synnerhet som skjutandet ofta kommer igång under inverkan av alkohol och andra droger.

Toletter

Det är dags att ta sig an toalettskyltarna. I synnerhet de som berättar att man inte får slänga toapapper i toaletten. Om du aldrig har varit på en sådan toalett har du aldrig varit i Grekland. Möjligen har du varit på en all inclusive eller ett tjusigt hotell, men det är inte samma sak.

I våra tidiga år i Grekland såg vi ofta en skylt där en tecknad Poseidon kommer upp ur toan och sticker en kvinna i skinkan mmed sin treudd. Det var länge sedan vi såg den. Det finns också många skyltar som varnar för andra saker, oftast har de satts upp ”på förekommen anledning” som det brukar heta.

Grekiska toaletter är oftast uppdelade i dam- och herr. Könsbestämningen på skyltarna handlar ofta om saker som pipor, högklackade skor, mustascher och pussmunnar. Ibland är skillnaden så subtil att man får fundera en stund innan man bestämmer sig. En av våra stamställen har gjort det omöjligt, kanske är det tänkt att de är unisex.

Lost in translation

Det blir alltmer ovanligt med felöversatta skyltar, något som förr förekom ganska ofta. En favorit var hotellet som hade särskrivit ”Inexpensive rooms till ”In expensive rooms”.

Den vlachiska nyckelbärerskan i Zoumerka

De professionella

Det finns förstås riktigt seriösa grafiska formgivare även i Grekland. Vår granne Spiros*, som avled för ett par år sedan, var pensionerad grafisk forgivare och låg bland annat bakom det en gång statliga telefonbolaget OTE:s logotyp. Den är minst lika känd i Grkland som Syetembolagets logga är i Sverige. Han var en mycket trevlig man med ett stort hjärta, hela kvarteret saknar honom!

*Om du brukar läsa mina artiklar kan jag meddela vår andra granne Spiros, som jag brukar berätta om, lever och har hälsan. Det är ofta svårt att veta vem man pratar om, när så många heter likadant.