Den stora grekiska kalabaliken, Del 1: Det stora kalaset

För tio år sedan ljöd slutsignalen för en av de mest dramatiska perioderna i det moderna Greklands historia. Jag var där. Det är dags att berätta vad som hände 2015 i en sommarföljetong som börjar vid millennieskiftet och slutar alldeles nyss. Den första delen utspelas mellan 1999 och 2009.

Den 27 juni 2015 vaknade jag av att det spöregnade, något som bara hade inträffat ett par gånger tidigare i Grekland denna tid på året. Jag klättrade spritt naken upp och säkrade taket innan jag gick ner, torkade av mig och kröp i säng. Jag plockade up mobilen och kollade nyheterna. Jag fick veta att Greklands regering hade utlyst folkomröstning. Väljarna skulle, bara några dagar senare, säga ja eller ner till ett förslag till uppgörelse om nödlån mellan Grekland och EU. Det var ett inte helt oväntat drag av regeringspartiet Syriza, men vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan i flera veckor och såg nu kulmen på en kris som hade inletts redan 15 år tidigare. Låt mig ta ett steg tillbaka, till millenieskiftet.

Bilden överst på sidan tog jag och lade upp på Facebook 28 juni 2015. Så här löd bildtexten: ”Söndagspromenad i Chania. Det finns fortfarande pengar i bankomaterna. Och EU-flaggan är fortfarande uppe”.

1999: De första lögnerna

Den europeiska monetära unionen, EMU, bildades 1999 och då anslöt sig elva stater. Året efter ansökte Grekland om att bli den tolfte medlemsstaten. Ansökan skickades in 8 mars 2000 och den var full av lögner.

För att en gemnsam valuta och gemensam finanspolitik ska kunna fungera måste alla medlemmar anpassa saker som budgetunderskott, skatter, räntor och inflation. I ansökan försäkrade Grekland att alla krav var uppfyllda, det skulle senare visa sig vara påhitt.

Drömmen om ett enat Europa var vid tiden så stark att EMU:s elva medlemmar bestämde sig för att lita på Grekland. Ansökan godkändes 2000 och den 1 januari 2001 bytte Grekland valuta från drachmer till euro.

Jag hade då rest till samma ö i Grekland varje sommar i fem år och skulle fortsätta göra det i ytterligare tio år. Jag visste därför att inflationen i Grekland aldrig hade varit så låg som 2%, som regeringen påstod, och med euron sköt den snabbt i höjden. Det handlade snarare om tio procent eller mer.

Jag försökte intressera svenska journalister för detta men de möttes av dementier från EU. Grekland rapportrade en inflation på två procent, då var det så! En gammal kollegas utsiktspunkt på en liten ö i Grekland vägde lätt jämfört med de tunga institutionerna i Bryssel. Att Grekland ljög medvetet skulle inte komma fram förrän långt senare och då var det för sent.

2001: Köpfesten börjar

I skydd av EMU kunde Grekland öppna kreditkranarna. Tidigare hade det varit svårt för privatpersoner att låna pengar, nu slogs bankerna om att förse greker med kreditkort och lån. Det blev början på en sinnessjuk köpfest. Mopeder byttes mot SUV:ar, märkeskläder från Ralph Lauren, Dior och Lacoste bars av alla. Faktum är att Grekland under ett par år var det land i världen som spenderade mest pengar per capita på varumärkesprodukter.

Jag minns en dag i den lilla hamnen i Pali på Nisyros, när fem-sex ribbåtar lade till. Alla ombord klev i land och satte sig för att äta lunch på tavernan bervid vår. Jag frågade ägaren Yanis vlika de var. ”De kommer från Aten. De brukar åka ner någon gång i veckan för att äta lunch”, brättade han. Det är 40 mil från Atens hamnstad Piraeus till Nisyros. Det innebär att varje båt, vid varje tur, borde ha slukat runt 500 liter bensin. Det är som att flyga från Stockholm till Kairo för att äta lunch vid Nilen. Detta låter som en saga men jag såg dem själv och Yanis visste vad han pratade om.

Jag måste inflika att det fanns gott om hederliga, sparsamma och flitiga greker. Yanis och hans fmilj är en av dem, jag känner många andra. Många av dem passade på att skaffa en utbldning innan krisen slog till eller bygga upp företag på långsiktigt hållbara premisser, som de fortfarande lever på. Jag ska berätta om några av dem i kommande delar av den här historien.

Det var inte bara privatpersoner och företag som levde på kredit. När det blev så billigt att låna kunde stater och kommuner helt strunta i att driva in skatter och i stället ställa ut obligationer. Falska rapporter om budgetunderskott och inflation skickades till Bryssel, köpfesten fortsatte och röster köptes med offentliga anställningar och kontrakt.

2004: Aten-OS, EM-guld och Eurovision-vinst

Atens nya flygplats invigdes 2001. Tre år senare, 2004 hölls sommar-OS i Aten och Grekland vann dessutom både fotbolls-EM och Eurovision Song Contst. Grekland stod på toppen, landet verkade ostoppbart. Att flygplatsen kostade över 2 miljader euro och OS-satsningen runt 10 miljarder var inte så vikitigt. ”När man festar festar man”, som Edward Blom brukar säga. Eller ”Allting gott och alldeles för mycket” som han också brukar säga.

Jag hade mina dubier. Jag arbetade som ekonomijournalist på TT när Sverige drabbades av den stora kreditkrisen i början av 90-talet. Den orsakades av en avrglerad kreditmarknad som, tillsammans med hög inflation, under flera år hade gjort det lönsamt att både låna och långa ut pengar. När bubblan spack tvingades staten öppna akutmottagning för att rädda banksystemet. Jag kände igen tecknen och förstod att något liknande, förr eller senare, skulle hända i Grekland.

2004: Första och enda varningen

De första varningarna om att festen var på väg att ta slut kom också 2004. Då konstatrade EU:s statistikkontor Eurostat att inflationen i Grekland inte alls var 3% utan över 6%, vilket var dubbelt så mycket som det tillåtna. Det var förmodligen en underskattning. Eurostat konstaterade också att Grekland hade svårt att driva in skatter och att konkurrenskraften hade minskat, på grund av höga priser, stor offetnlig sektor och låg kvalitet.

EU-kommisionen konstaterade snare att Grekland hade ljugit om budgetubderskottet sedan 1997. Regeringen lovade att få ner underskottet till 2,4% redan 2005, det blev förstås inte så.

Priserna fortsatte att stiga, grekerna och Grekland fortsatte att låna. Nu började det bli löjligt dyrt. Ett enkelt hotellrum på Nisyros som kostade 50 kronor natten innan eurointrädet kostade nu 700 kronor natten.

Grekland släckte helt enkelt varningslampan 2004 och körde vidare. Bankerna fortsattte slåss om att långa ut pengar och kreditkorten smattrade.

Vi åkte emellanåt till andra länder och konstaterade att det numera var billigare i Venedig och Paris än det var på Nisyros. Stämningen på vår lilla sommarö började bli obehaglig. Ingen pratade öppet om det, men vi fick känslan att folk började känna sig pressade och det uppstod konflikter mellan öns familjer. Det var som om de satt på locket till en tryckkokare. Vi började diskutera om det kanske var dags att ta en paus från NIsyros och låta sonen få se lite mer av världen.

2008: Global kreditkris och PIIGS

Så kom den stora globala kreditkrisen 2008. Jag och sonen tog en resa till London. Vi bodde i The City, Londons fiinanskvarter och det var ganska spöklikt, lite som att besöka en Grekisk turistort på vintern. På vart och vartannat skyltfönster runt Picadilly satt skyltar med budskapt ”Credit chrunch Sale”, men kunderna var få.

Mitt eget företag drabbades också av krisen. Vi tvingads säga upp folk och två av delägarna klev av 2009, till tryggheten i fasta anställningar.

Med kreditkrisen försvann golvet under grekernas fötter. Plötsligt kunde Grekland inte längre låna pengar, annat än till skyhög ränta. Den viktiga turismen minskade för första gången i modern tid.

Det var inte bara Grekland som tappade fotfästet i kreditkrisen. Uttrycket PIIGS etablerades, det stod för Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien. Men Grekland var sjukast på avdelningen och skulle bli kvar på intensiven mycket längre än de övriga.

Detta skulle bli den sista sommaren vi tillbringade på Nisyros. Året efter åkte vi till Brasilien och efter ett kort återbesök 2010 har vi int återvänt. Vi pratar ofts om att göra det men varje år kommer något annat emellan.

2009: Till Bryssel med mössan i hand

Det var dags att gå till mamma EU, erkänna sina misstag och be om hjälp. Den tidigare prognosen, att budgetunderskottet för 2009 skulle bli 3,7% av BNP, reviderades upp till 12,5 procent när socialistrgeringen PASOK tog över regeringsmakten. Eurostat reviderade upp den till 15,4 procent av BNP och konstaterade att landets skulder uppgick till nästan 130% av BNP. Landet var helt enkelt bankrutt.

EU hade inget annat val än att öppna plånboken. Skattebetalare och pensionssparare i hela EU fick ta notan. Men nu ställde föräldrarna krav på odygdspåsen. Nu var det dags att driva in skatter, sluta slösa, avskaffa nepotism och korruption i den offentliga sektorn… Listan med kvar var lång.

EU hade i torin kunnat kasta ut Grekland ur EMU. Landet hade, uppenbarligen medvetet, brutit mot reglerna för medlemskap. Men av flera skäl valde EU en annan väg:

• PIIGS-länderna var långt ifrån ensamma om att bryta mot reglerna. Det hade även Tyskland och flera andra länder gjort, i synnerhet i spåren av finanskrirsen
• Att utesluta ett land skulle kunna skapa en dominoeffekt som fick hela EU-bygget att rasa ihop som ett illa byggt korthus
• De finansiella institutionerna måste fortsätta fungera. Om Grekland hade tvingats ställa in betalningarna så hade banker gått omkull, eller så hade EU tvingats skjuta in pengar för att rädda dem, så var det bättre att rädda Grekland

I nästa del, som utspelas mellan 2010 och 2014, berättar jag om räddingspaketen, trojkan och om hur sammanbrottet för PASOK och en helt ny politisk kraft i Grekland.