Den stora grekiska kalabaliken, del 2: Hur det hela började
För tio år sedan ljöd slutsignalen för en av de mest dramatiska perioderna i det moderna Greklands historia. Jag var där. Det är dags att berätta vad som hände 2015 i en sommarföljetong som börjar vid millennieskiftet och slutar alldeles nyss. I den andra delen tänker jag gräva i landets DNA och söka rötterna till hur Grekland blev EU:s mest skuldsatta nation.
Vi måste ta det från början för att förstå
När jag hade skrivit första delen av den här följetongen insåg jag att jag inte, som planerat, kunde fortsätta historien från 2010. Det som hände då kan inte förstås om vi inte blickar ännu längre tillbaka, till den grekiska statens födelse för drygt 200 år sedan. Det var västmakterna som finansierade frihetskriget, som bestämde var Greklands huvudstad skulle ligga och de skickade till och med en kung att styra riket.
Så har det varit sedan dess, med några uppehåll. Greklands geopolitiska läge och dess kulturarv har fått Europas, senare också USA:s, regeringar att gång på gång intervenera, antingen med pengar eller med arméer. Det har gett Grekland en syn på omvärlden som kan vara svår för oss att förstå utan att känna till dess historia.
Det har också gett grekerna en syn på sig själva som är djupt splittrad och långtifrån alltid verklighetsbaserad. De flesta greker anser att de bor i världens bästa land, ändå har de i objektiva termer, som välstånd, politisk och ekonomisk stabilitet , jämställdhet, pressfrihet samt frihet från korruption, hela tiden spelat i västvärldens bottenliga. Detta är en ständig konfliktyta i relationerna med människor från andra länder, vare sig de är finansministrar, journalister eller turister.
1821-1936: Frihetskrig, inbördeskrig, världskrig och tre konkurser
För att bekosta frihetskriget mot det ottomanska imperiet fick och lånade medlemmar ur den grekiska eliten stora summor från allierade i väst, framför allt England och Frankrike. Detta var i nationalstaternas barndom, det var fortfarande imperier som styrde över världen. Det Ottomanska Imperiet, Österrike-Ungern, Storbritannien och Ryssland hade kontroll över en stor del av Europa. Italien skulle inte enas till en stat förrän 1861 och Spanien hade fokus på sina kolonier i Sydamerika och Nordafrika.
Det fanns två skäl till att stormakterna i väst ville att Grekland skulle bli självständigt. Det ena var en strävan att trycka tillbaka det ottomanska imperiet. Det andra romantisk föreställning om att det klassiska Grekland skulle återuppstå, med filosofer, demokrati, konst och poesi. Neoklassicismen gjorde ett segertåg över Europa.
Redan här började det knaka i fogarna. Den engelske poeten Lord Byron tog sin kärlek till Grekland så långt att han satsade sin förmögenhet på frihetskriget och aktivt deltog i det. Han drogs tidigt in i konflikter mellan olika fraktioner av greker. I brev till vänner klagade han över att grekerna var hopplöst splittrade och tillbringade mer tid med fejder sinsemellan än att försöka vinna självständighet. Redan 1824 var det dags för Greklands första konkurs, då landet inte klarade avbetalningarna på lånen från väst.
Ioannis Kapodistrias, som 1827 valdes att leda det självständiga Grekland lyckades med sin diplomati få landet på rätt kurs. Då pågick kampen mot ottomanerna för fullt, samtidigt som två inbördeskrig mellan olika grekiska fraktioner hade utkämpats. Inte nog med det, landet var åter konkursmässigt.
Detta gjorde att Grekland under ett halvt sekel var svartlistade på den globala finansmarknaden. Det kunde bara låna från rika privatpersoner och stater, som på det sättet kunde köpa inflytande över den grekiska statsapparaten. Grekland var oberoende bara på papperet, i verkligheten styrdes landet av långivare med personliga eller geopolitika agendor.
Grekland erkändes som självständig nation 1830. Den 27 september 1831 mördades Kapodistrias på trappan till en kyrka i Nafplio, som då var Greklands huvudstad. Mördaren tillhörde en rivaliserande klan. Därefter följde en period av kaos, innan västmakterna grep in. I maj 1832 fick den preussiske prinsen Otto, blott 17 år gammal, bli kung över Grekland, som nu blev en monarki. Året efter fick landet ett nytt stort lån och redan 1834 var Greklands andra konkurs ett faktum. Nästa konkurs dröjde till 1893. Pengarna hade bland annat gått åt till att bygga Korintkanalen och hamnen i Piraeus.
Under det tidiga 1900-talet gjordes ekonomiska framsteg, samtidigt som landets yta utvidgades i alla riktningar. Så kom första världskriget, där Grekland efter stora inrikespolitiska konflikter anslöt sig till det vinnande laget och belönades med stora landvinningar i alla väderstreck. Det slutade med ”Den stora katastrofen 1922”, då ett par miljoner etniska greker tvingades fly från Turkiet. Här kan du läsa mer om Den stora katastrofen:
Tio år senare, 1932, kom den stora börskrasch som fått namn efter svensken Ivar Kreuger. Det ledde fram till Greklands fjärde konkurs.
1935-1949: Diktatur, världskrig och inbördeskrig
Monarkin hade avskaffats efter den stora katastrofen men återupprättades 1935. Året efter valdes Ioannis Metaxas till premiärminister och nu följde fem år av diktatur. Metaxas lyckades, genom att subventionera grekisk industri och införa höga tullar mot omvärlden, skapa en positiv handelsbalans och få hyfsad ordning på statsfinanserna. Sedan kom andra världskriget, nazistrna ockuperade Gekland 1941 och lade landet i ruiner.
Efter andra världskriget bröt inbördeskrig ut i Grekland. Kommunisterna ville ansluta landet till östblocket, men Stalin slöt avtal med väst och efter fyra år av blodspillan tvingades kommunisterna ge upp, många av dem flydde till Östeuropa och stannade där i decennier. År 1944 var priserna i Grekland 164 miljarder procent högre än 1940. Under det efterföljande inbördeskriget förvärrades läget ytterligare. Jag har berättat om inbördeskriget i den här artikeln:
En god vän berättade att han som barn på 60-talet en dag hittade en resväska full med drachmersedlar i husets källare. ”Mamma, vi är rika!” ropade han glädjestrålande när han ställde väskan på köksbordet, öppnade den och visade alla sedlar. Mamman tittade på sedelbuntarna, log lite sorgset och sade ”Nej mitt barn, de där sedlarna är från åren med hyperinflation. De är helt värdelösa i dag och då hade de bara räckt till att köpa lite ost och bröd.”
Min väns familj var en gång en av de mest välbeställda på södra Kreta. Hans morfar ägde ett lastfartyg som fraktade varor över hela Grekland och Nordafrika. Tyskarna torpederade fartyget, som sedan stod på grund tills det drogs loss långt senare. Familjen emigrerade till USA, där den blev kvar i 40 år.
1949-1974: Marshallplan, ekonomiskt mirakel och militärdiktatur
Inbördeskriget i Grekland var den hetaste punkten i det kalla kriget mellan väst och Sovjetunionen. För att hjälpa till med återuppbyggnaden och hejda kommunismens framfart skapade USA Marshallplanen, totalt 12,7 miljarder dollar skänktes eller lånades ut till västeuropeiska stater under 1948-1951. Grekland fick mest per capita, 376 miljoner dollar. Dessutom utlovade USA ”Green card” till alla greker, vilket ledde till att många greker flyttade över Atlanten.
En händelse, som kommer att ha stor betydelse 2015, var Potsdamkonferensen 1945. Där slogs fast att Tyskland skulle betala 23 miljarder dollar i krigsskadestånd till de allierade. Vid en ny konferens i London 1953 reducerades beloppet till runt 3 miljarder dollar. Tyskland betalar än i dag ut kompensation, främst till familjer till offren för Holocaust. Efter 1953 hade därmed inga stater några ekonomiska anspråk på Tyskand. Detta gjordes för att inte upprepa misstaget från första världskriget, då stora krigsskadestånd skapade den mylla ur vilken nazismen och Hitler växte fram.
Perioden från 1953 till 1973 har kallats ”” i ”det grekiska ekonomiska miraklet”. Grekland reste sig ur askan efter de två krigen. Överallt ser man spåren; nya hus, vägar, flygplatser, fabriker, universitet… Det är viktigt att tillägga att samma sak hände i de flesta av länderna väster om järnridån.
Men allt var inte frid och fröjd. Statskassan var fortfarande ansträngd och regeringen tvingades till stora eftergifter för att få loss krediter. Landet gick med i Nato och USA byggde militärbaser runt om i landet. Spänningarna mellan höger och vänster kulminerade 1967 i en militärkupp iscensatt av USA, som ledde till sex år av militärdiktatur . När den tog slut 1974 var landet åter i mycket dåligt skick, efter en utdragen turistbojkott, stora strejker och slutligen ett misslyckat krig mot Turkiet på Cypern, som fick Grekland att tillfälligt lämna Nato. Hundratusentals hade flytt landet, många av dem kom aldrig tillbaka.
1974-1999: Demokrati, dynastier och EU-medlemskap
Demokratins återkomst resulterade i att två partier, socialdemokratiska Pasok och högerliberala Nea Demokratia, turades om att inneha regeringsmakten. Tre politiska dynastier; Papandreou, Mitsotakis, och Karamanlis, skulle turas om att flytta in i Maximos, den grekiska premiärministerns residens.
Denna period skulle vara i 40 år. Mycket tack vare den ökande turismen fick många greker det bättre. Men staten hade fortfarande stora problem med att driva in skatter och förlitade sig på lån.
Inbördeskriget och diktaturen utgjorde också bränsle för det hat mot USA och den revolutionära vänsterrörelse som fortfarande frodas i Grekland, framför allt på landets skolor och universitet. Kravaller och politiska strejker hör till vardagen, liksom vandalising och terrorism. Vänsterextremister har mördat dussintals människor, rånat banker, krossat skyltfönster, bränt bilar och dekorerat hela stadsdelar med politisk graffiti.
Landet anslöt sig till EG (senare EU) 1981 men struntade i att följa många av reglerna om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Den inhemska industrin var fortfarande subventionerad med lägre skatter och direkta bidrag. Många företag var statligt ägda och illa styrda av politiker, ofta tillsatta genom korruption och nepotism.
Det ledde till att landets konkurrenskraft hela tiden minskade och i takt med att EU-reglerna började få fäste föll den grekiska industrin sakta samman. Några kända exempel:
- Vitvarutillverkaren Izola, slog igen 1991
- Busstillverkaren Biamax stängde fabriken 1986
- Biltillverkaren Namco slutade tillverka de berömda Pony-bilarna i Grekland 1992.
Vid EMU-inträdet 2000 revs plåstret av och trots landets stora tillväxt stod företagsnedläggningarna som spön i backen. I dag finns ingen tung industri i Grekland. De stora sektorerna är sjöfart och turism, men sjöfarten ger ett ganska litet bidrag till den grekiska ekonomin.
I nästa artikel återvänder vi till 2010 och får bekanta oss med begrepp som troika, austerity, haircut och bailout.