Vägen mot Greklands stora katastrof

I den första delen av vår artikelserie om händelserna för 100 år sedan berättade vi historien utifrån ett i huvudsak turkiskt perspektiv, i den andra delen berättade vi om upptakten till det grekisk-turkiska kriget. Denna gång utgår vi från Grekland berättar om kriget som började med stora segrar 1919 och slutade i katastrof 1922.

---

Först måste följande påpekas: Det finns flera versioner av vad som hände 1922, beroende på vem du frågar. De två huvudrollsinnehavarna; Grekland och Turkiet, berättar förstås helt olika versioner på historielektionerna. Därför är det helt omöjligt att återge exakt vad som hände och hur historien än berättas så kommer den att förarga framför allt nationalister på båda sidorna. Vi berättar historien ur olika perspektiv, men håller oss till kontrollerbara fakta.

Löftet till Grekland

För att få det neutrala Grekland att ansluta sig till de allierade i första världskriget lockade den brittiske premiärministern David Lloyd George med att Grekland skulle få utvidga sina gränser österut, in i det dåvarande ottomanska imperiet. Smyrna och västra Thrakien, till stor del befolkade av etniska greker, skulle införlivas i nationen. Områdena hade varit en del av det bysantinska imperiet innan de uppslukades av det ottomanska imperiet. Det hade och för sig även Konstantinopel, men David Lloyd George kunde inte ge bort ottomanernas huvudstad till Grekland.

I slutet av första världskriget ockuperade de allierade Istanbul, som då fortfarande hette Konstantinopel. Sultanen blev en marionett, som lydigt gick med på ockupationsmaktens krav.

Smyrna

Nu är det dags att berätta om Smyrna. Staden ligger rakt öster om den grekiska ön Chios. Sjövägen är avståndet ungefär 12 mil, men staden kan också nås landvägen via Çeşme, bara någon mil öster om Chios.

En gång var Smyrna en juvel i antikens Grekland. Ovanför staden tronade ett praktfullt tempel tillägnat Athena och här bodde poeten Homeros, författare till Iliaden och Odyssén. Staden förstördes av en jordbävning år 178. Den återuppbyggdes, men när Konstantinopel blev huvudstad i det bysantiska imperiet på 300-talet tappade den i betydelse. Efter hundratals år av erövringar och återerövningar förlorade Bysans slutgiltigt staden till ottomanerna 1425.

Men Smyrna förblev ett center för greker och armenier. I början av 1900-talet bodde fler greker och armenier i Smyrna än i någon annan stad i det ottomanska imperiet. Här fanns också många judar. Turkarna kallade Smyrna ”de otrognas stad” och lämnade på det hela taget den kristna befolkningen i fred. Under århundraden levde greker, armenier, judar och turkar sida vid sida.

I slutet av 1800-talet hade grekerna utvecklat Smyrna till ett viktigt ekonomiskt och kulturellt center. I början av 1900-talet ägdes 322 av stadens 391 fabriker av greker och det fanns över 70 grekiska skolor i staden. Det var en av de rikaste städerna inte bara i det ottomanska riket utan i hela Europa.

Smyrna var i början av 1900-talet det bysantinska imperiets största stad, betydligt större än Konstantinopel. Det bodde vid denna tid betydligt fler greker i Smyrna än det gjorde i Aten. Enligt den ottomanska folkbokföringen, som var känd för sin effektivitet, var 37% av Smyrnaregionens befolkning greker. Inne i staden var nära hälften av invånarna greker och andelen ökade stadigt under första världskriget, när greker från övriga landet sökte sig till staden för att undslippa repressalier från turkarna.

Etnicitet	Antal	Andel
Turkar	974 225	57,2%
Greker	629 002	36,9%
Armenier	17 247	1,0%
Judar	24 361	1,4%
Övriga	58 076	3,4%
Totalt	1 702 911

Megali idea

Redan under frihetskriget i början av 1800-talet föddes i Grekland ”Megali Idea” – den stora tanken. Den gick ut på att Grekland skulle ”befria” de områden i Europa och Mindre Asien som en gång hade ingått i det bysantinska imperiet och som fortfarande hade en stor grekisk befolkning. Cypern och stora delar av det ottomanska imperiet skulle återtas, Konstantinopel skulle på nytt bli huvudstad. Det nya ”Storgrekland” skulle också sträcka sig norrut in i Bulgarien, och österut in i Albanien. Det skulle bli ”Ett Grekland med två kontinenter och fem hav”. Megali Idea dominerade grekisk politik ända till 1922. Det finns fortfarande många greker som drömmer om Megali Idea, inte minst i gäller det greker i förskingringen i USA, Kanada och Australien.

Nu var det dags att sätta planen i verket. Det ottomanska imperiet skulle för alltid besegras, Grekland skulle påbörja åertagandet av det bysantinska imperiets landområden.

Grekland går över gränsen

Den 15 maj 1919 gick Grekland över gränsen med 20 000 man och intog Smyrna, understödda av krigsfartyg från Frankrike och Storbritannien. Grekerna hälsades som befriare av stadens grekiska och armeniska befolkning. Den grekiska offensiven fortsatte sommaren 1920, understödd av brittiska trupper. Trupperna rörde sig norrut mot Marmarasjön och flera byar intogs. Avsikten var att skapa en stor buffertzon runt Smyrna, för att försvara sig mot Mustafa Kemals växande motståndsrörelse. Om den kan du läsa mer i den här artikeln.

Avtalet i Sévres

Den 10 augusti 1920 tvingar de allierade på sultanen ett fredsavtal, som innebär att ottomanerna ska avstå allt land i Europa, förutom Konstantinopel och några öar i Marmarasjön. Grekland ska överta Thrakien, ända fram till Istanbuls förorter och Smyrna med omgivningar. Det finns två problem med avtalet: Sultanen skriver aldrig under det och den egentliga makten över Turkiet har redan flyttat till Ankara, där Mustafa Kemal har byggt upp en motståndsrörelse.

För att kuva Kemals nationalister och pressa sultanen att skriva under avtalet inleder grekiska och brittiska trupper en ny offensiv i oktober 1920. Inledningsvis leddes anfallet av Greklands liberale premiärminister Venizelos, men det skulle snart ändras.

Ett apbett som ändrade historien

Som vi berättade i den förra artikeln hade Venizelos anhängare tvingat Greklands kung Konstantin att avgå 1917, på grund av hans vägran att ansluta sig till de allierade i första världskriget. Tronen övertogs av hans son Alexander. I oktober 1920 blev han biten av en apa i slottsparken och avled ett par dagar senare i blodförgiftning. Eftersom han saknade tronföljare utlystes nyval och nu inledde rojalisterna en kampanj för att få bort Venizelos. Kriget i Turkiet utmålades som meningslöst och Venizelos framställdes som britternas marionett. Något val hade på grund av kriget inte hållits sedan 1915 och rojalisterna hävdade att regeringen var en auktoritär diktatur. De ville att Grekland skulle dra sig tillbaka från Mindre Asien.

Valet blev ett stort nederlag för Venizelos, som lämnade landet med flera av sina närmaste män. Nu hade det politiska läget förändrats i Grekland. Snart skulle det hända även i Turkiet och Storbritannien.

Som lök på laxen återinsattes Kung Konstantin på tronen och det var ett stort misstag. De allierade avskydde honom, eftersom han hade vägrat att ansluta sig till de allierade under första världskriget. Mitt under det grekisk-turkiska kriget får Grekland en regering som är emot kriget och en kung som är ärkefiende till de allierade.

Mot Ankara

Till en början brydde sig de greker som befann sig vid Turkiets front inte om vad som hände i Aten. De flesta av dem var anhängare till Venizelos och de tänkte fortsätta sin offensiv mot Ankara, där Kemals provisoriska regering fanns.

De grekiska trupperna avancerade in i landet under hösten 1921. Men nu började krigslyckan vända. Det började bli brist på vapen, ammunition och förnödenheter. Spänningarna mellan Venizelisterna och den nya regeringens män började märkas. Beslutsfattandet gick långsamt och misstag begicks. Trots detta fortsatte offensiven ända fram till floden Sakarya, bara några mil från Ankara. Britterna hade vid det här laget börjat vackla i sin inställning och grekerna fick i klara sig utan dem.

Slaget vid Sakarya skulle pågå i tre veckor, från 23 augusti till 23 september 1921, och det var Kemal som gick segrande ur det. Grekerna tvingades backa många mil, till de linjer de hade hållit i juni.

Sidbytet

Nu hade grekerna kört fast, samtidigt som Kemal byggde upp sin motståndsarmé. Grekland bad om hjälp från Storbritannien och Frankrike, men nu var det dags att bryta löftena från första världskriget. De kom fram till att Sèvresavtalet måste revideras och de franska och italienska trupperna drog sig tillbaka. Nu stod Grekland ensamt mot Kemals växande och väl motiverade motståndsrörelse.

I mars 1922 kom de allierade med ett förslag till vapenstillestånd. Mustafa Kemal svarade att det inte kunde bli något vapenstillestånd så länge det fanns grekiska trupper i landet. Den grekiska regeringen försökte med böner och hot få militärt eller ekonomiskt bistånd från britterna, men ansträngningarna var förgäves. Turkiet fick däremot pengar, vapen och ammunition från Sovjetryssland. I Grekland växte motståndet mot kriget och stridsmoralen sjönk hos de grekiska soldater som satt fast i Turkiet. Nu var de grekiska styrkorna i underläge. De hade slut på vapen, ammunition och mat efter offensiven och i Grekland växte motståndet mot kriget.

”Ert första mål är Medelhavet!”

Den 26 augusti inledde Mustafa Kemal motattacken. Den grekiska försvarslinjen bröts redan samma dag och 30 augusti besegrades den grekiska armén slutgiltigt. Megali Idea var över. Men grekernas lidande hade bara börjat.

Flera av de grekiska generalerna togs till fånga av turkarna, andra tvingades kapitulera när de hade slut på vapen, ammunition och förnödenheter. Den 1 september 1922 utfärdade Mustafa Kemal sin berömda order till sina trupper: ”Ert första mål är Medelhavet. Framåt!”

Dagen efter Kemals order försökte Grekland och Storbritannien förmå Mustafa Kemal att godta ett avtal som kulla skulle låta Grekland behålla kontrollen över Smyrna. Men Mustafa Kemal, som nu kallades Atatürk, vägrade. Han såg Greklands närvaro i Smyrna som en utländsk ockupation och tänkte fortsätta offensiven.

Den september 1922 avgick regeringen i Grekland och dagen efter red det turkiska kavalleriet in i Smyrna. Den 11 september var kriget förlorat.

Den stora katastrofen

Den 13 september kallas i Grekland för Megali Katastrofi – Den stora katastrofen. Den 8 september lämnade de grekiska militärerna Smyrna, eftersom de fått veta att turkarna skulle komma nästa dag. Så här berättade USA:s Generalkonsul i Smyrna George Horton, om vad som sedan hände:

”Jag återvände senare till Smyrna och stannade där till på kvällen 13 september 1922. Då sattes staden i brand av Mustafa Kemals armé och en stor del av befolkningen dödades. Jag bevittnade utvecklingen av en tragedi i Dantes anda, som har få eller inga motsvarigheter i världshistorien. Först sattes de armeniska kvarteren i brand, samtidigt som flera hus bakom den amerikanska flickskolan antändes. De väntade med att starta branden tills vinden blåste i rätt riktning, bort från den muslimska befolkningens hem”.

Rektorn på den amerikanska flickskolan, Minnie Mills, berättar ”Jag kunde tydligt se hur turkarna bar in burkar med bensin i huset och sedan hur flammorna slog ut från dem. Det fanns inte en armenier i sikte, de enda som syntes var turkiska soldater.” Flera andra vittnen, några av dem turkar, berättade liknande historier. Så här kan man sammanfatta deras bild av vad händelserna:

• Turkiska soldater spärrade av den armeniska stadsdelen, massakrerade armenierna och plundrade deras hem
• Efter massakern satte uniformerade turkiska soldater eld på armeniernas hus med bensindunkar och bensinindränkta trasor.
• Soldater placerade små sprängladdningar i den kristna delen av staden för att rasera väggar. En sprängladdning placerades nära USA:s konsulat, en annan utanför den amerikanska flickskolan.
• Alla kristna som fans kvar i Smyrna och överlevde massakern stannade hemma, i fruktan för sina liv. Men de tvingades ut på gatorna när deras hus sattes i brand.
• Befolkningen i de muslimska stadsdelarna berördes inte av branden utan firade de turkiska militärernas ankomst
• De turkiska soldaterna styrde branden genom den moderna grekiska och europeiska delen av staden genom att hälla brännbara vätskor på gatorna. Ett av vittnena berättar att vätskan luktade bensin.

Turkarnas version

Turkarna har förstås en helt annan version. Så här skrev Mustafa Kemal i ett telegram till sin utrikesminister:

”Det är för framtida referenser nödvändigt att kommentera branden i Izmir. Vår armé vidtog alla nödvändiga åtgärder för att skydda Izmir från olyckor innan vi gick in i staden. Men grekerna och armenierna hade förberett Izmirs förstörelse. Muslimerna hade hört biskop Chrysostomos predika att det var en religiös plikt att bränna ner Izmir. Det finns många dokument och ögonvittnen som styrker detta. Våra soldater gjorde vad de kunde för att släcka bränderna (…) Den kristna befolkningen behandlas väl och flyktingarna får återvända till sina hem”

Det är inte första, och långtifrån sista gången som Turkiet och Grekland berättar olika versioner om samma händelse. Vem du vill lita på får du avgöra själv, men det är rätt tydligt att den grekiska versionen av branden i Smyrna/Izmir backas upp av flera oberoende källor. De flesta av dagens historiker är överens om att turkiska soldater låg bakom branden.

Det finns olika uppgifter om hus många som dog i branden, allt från 10 000 till 125 000 människor. Samtidigt flydde mellan 80 000 och 400 000 greker och armenier till stränder och kajer för att undkomma elden och tvingades stanna där i nästan två veckor, offer för massakrer, misshandel och våldtäkter. Hela den grekiska och armeniska delarna av staden förstördes, bara de muslimska och judiska kvarteren stod kvar.

Branden var inte släckt förrän 22 september och 24 september anlände de första fartygen, skickade av hjälporganisationer, för att evakuera Smyrnas grekiska och armeniska befolkning. Mellan 150 000 och 200 000 flydde den stad som hade varit grekernas hem i tretusen år. Omkring 30 000 av dem togs tillfånga och fördes österut av turkarna. Tre dagar senare, 27 september, abdikerade Kung Konstantin för andra gången. Han gick i exil i Italien, där han dog i januari 1923.

De flesta av de greker som flydde från Smyrna hamnade i Atens hamnstad Piraeus. Om dem ska vi berätta i nästa artikel, då vi ska titta på den stora befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet och hur den har påverkat dagens Grekland.

Lousanneavtalet

När Kemal hade intagit Smyrna var det dags att rikta blicken norrut mot Konstantinopel. Britterna försökte få till en vapenvila men Kemal var inte intresserad. Han ville ha ut alla utländska militärer, helt enkelt. Britterna gav med sig och lät dessutom Turkiet få tillbaka östra Thrakien från Grekland, som bara hade att finna sig i detta. Grekland stod på randen av ett inbördeskrig, det fanns inga trupper att skicka till vare sig Smyrna eller Thrakien.

Den brittiske premiärministern David Lloyd George var vingklippt på hemmaplan och han tvingades avgå 22 oktober. Det var dags att erkänna Kemals regering och gå till förhandlingsbordet. Fredskonferensen öppnas 22 november 1922 och ska komma att pågå i åtta månader. När avtalet är klart 24 juli 2023 ritas kartan en gång för alla om. Gränsen mellan Grekland och Turkiet går från det datumet exakt där den går i dag.

Avtalet innehöll också en klausul om amnesti för de folkrättsbrott som hade begåtts mellan 1914 och 1922, däribland folkmordet på armenier, massakrerna mot greker och branden i Smyrna. Även grekerna ägnade sig åt krigsbrott, men i en helt annan omfattning än grekerna.

Lousanneavtalet innebar också slutet på sultanatet, som formellt avskaffades 1924. Grekland fick överge Megali Idea och det ottomanska imperiet blev en turkisk nationalstat. I nästa artikel ska vi berätta om hur relationerna mellan de två länderna har sett ut sedan dess och hur händelserna 1922 förändrade Grekland i grunden.