Greklands stormaktsdröm väcks till liv
I den första delen av vår artikelserie om händelserna för 100 år sedan berättade vi historien utifrån ett i huvudsak turkiskt perspektiv. Denna gång utgår vi från Grekland och följer utvecklingen från självständigheten 1821 till starten av det grekisk-turkiska kriget 1919. I nästa del berättar vi om kriget som slutade i katastrofen 1922 och om Lousanneavtalet 1923. Den första delen kan du läsa här.
Först måste följande påpekas: Det finns flera versioner av vad som hände 1922, beroende på vem du frågar. De två huvudrollsinnehavarna; Grekland och Turkiet, berättar förstås helt olika versioner på historielektionerna. Därför är det helt omöjligt att återge exakt vad som hände och hur historien än berättas så kommer den att förarga framför allt nationalister på båda sidorna. Vi berättar historien ur olika perspektiv, men håller oss till kontrollerbara fakta.
Grekland reste sig mot det ottomanska imperiet i början av 1800-talet och 25 mars varje år firar landet sin självständighetsdag. Självständigheten utropades 1821 under devisen ”Friheten eller Döden”. Men det skulle dröja ytterligare hundra år innan landets gränser, nästan, fastställdes. Om detta har vi berättat i den här artikeln.
Vägen till det grekisk-turkiska kriget är lång och slingrig för grekerna. I de två Balkankrigen, 1912 och 1913, kördes det ottomanska imperiet ur i stort sett hela Europa och när Kreta hissade den grekiska flaggan 1913 såg Greklands gränser nästan ut som i dag. Det enda som fattades var öarna i Dodekaneserna, som var ockuperade av Italien 1912–1947. Dessutom var delar av västra Thrakien kontrollerat av Bulgarien fram till 1920.
1914
När första världskriget bröt ut i augusti 1914 var Grekland neutralt. Men landets styre var delat. Kung Konstantin, som var en stor beundrare av Tyskland, ville behålla neutraliteten. Landets populäre premiärminister Eleftherios Venizelos ville däremot att Grekland skulle ansluta sig till de allierade. Där fanns bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien, USA, Ryssland och Serbien. På den andra sidan stod Centralmakterna, med Tyskland, Österrike-Ungern. Senare anslöt sig även Bulgarien och det ottomanska imperiet.
Grekland hade, ända sedan Balkankrigen, spända relationer med sina grannländer. Österut gjorde ottomanerna anspråk på de öar i östra Egeiska havet som Grekland hade tagit över under Balkankriget, norrut smidde Bulgarien hämndplaner mot Grekland och Serbien för de förluster landet led i det andra Balkankriget.
Grekland och Serbien hade skrivit under ett avtal som tvingade länderna att undsätta varandra om de blev angripna, med tydlig hänvisning till den gemensamma fienden Bulgarien. Det avtalet skulle de båda bryta mot bara ett par år senare.
Konflikten i östra Egeiska havet trappades, oberoende av första världskriget, upp 1914, med kraftmätningar mellan den grekiska och den ottomanska flottan. Samtidigt började de etniska grekerna i Turkiet utsättas för terror, med skenrättegångar, deportationer och andra otrevligheter. Grekland tog fram avtalet och bad Serbien om hjälp, men fick kalla handen.
Sprickan mellan Konstantins och Venizelos falanger blev allt djupare, eftersom de stod på varsin sida i världskriget. Det fanns också en ideologisk spricka, där Konstantin stod på den traditionella elitens sida medan Venizelos representerade den växande grekiska medelklassen.
Det ottomanska imperiet hade ännu inte anslutit sig till Centralmakterna och Konstantins stabschef, överstelöjtnant Metaxas, som senare skulle bli Greklands diktator, tog fram en anfallsplan som innebar att Grekland, utan föregående krigsförklaring, skulle anfalla Gallipolihalvön i det ännu neutrala Turkiet. Han tyckte tydligen att det var läge för ett eget krig, vid sidan av världskriget. Det blev inget av med de planerna.
Konfliktens första kulmen kom 6 augusti 1914, då kungens lojale utrikesminister Georgios Streit avsatte Venizelos, som helt enkelt struntade i detta och stannade på sin post.
Redan 18 augusti skickade Venizelos ett formellt erbjudande till de allierade om att Grekland skulle ansluta sig och delta i kriget. Men de allierade hade en annan dagordning. De ville få Bulgarien på sin sida, genom att erbjuda landet att expandera i Serbien och Grekland. De var också rädda att ottomanerna skulle ansluta sig till centralmakterna om Grekland anslöt sig till de allierade. Storbritannien svarade Venizelos att så länge ottomanerna förblev neutrala så skulle Grekland också förbli det.
1915
I februari 1915 hade de allierade ändrat sig. Nu bad de Grekland att följa avtalet med Serbien och erbjöds i gengäld Grekland ”betydande territorier” i Mindre Asien, alltså dagens Turkiet. Strax därpå slöt Bulgarien ett avtal med Tyskland och började mobilisera mot Serbien och Grekland.
När de allierade inledde offensiven vid Gallipoli i Turkiet erbjöd sig Venizelos att hjälpa till med landtrupper och hela flottan. Men Konstantin vägrade. Den 12 augusti vann Venizelos valet och i september började hans nya regering en militär mobilisering.
Venizelos frågade parlamentet och 5 oktober röstade 152 ledamöter för och 102 emot at Grekland skulle ansluta sig till de allierade. Konstantin svarade med att avsätta Venizelos och än en gång vägrade Grekland att komma till de nu hårt pressade serbernas undsättning.
Den 7 oktober gick tyska och österrikiska trupper till anfall mot Serbien och en vecka senare angrep Bulgarien också Serbien. De allierade och Grekland duckade och vid jultid 1915 evakuerades återstoden av den serbiska armén till Albanien och Grekland.
De allierade hade vid denna det här laget struntat i den grekiska neutraliteten. Trupper ilandsattes i Thessaloniki, Pireus och Milos, för att upprätta baser där. Centralmakterna hotade att angripa Grekland om de inte slängde ut eller avväpnade de allierade styrkorna. Den 28 december bombade tyska flygplan de allierades styrkor i Thessaloniki. Relationerna mellan kung Konstantin och de allierades militärkommando blev allt sämre.
2016
I maj 1916 gick tyska och bulgariska trupper över den grekiska gränsen i norr och när fortet Rupel övergavs utan strid rann sinnet på den franska befälhavaren i Thessaloniki, general Sarrail. Han införde 5 maj krigslagar i Thessaloniki och tog kontroll över dess hamn, samtidigt som de grekiska myndigheterna i staden aningslöst firade kung Konstantins födelsedag.
De allierade hade nu i praktiken ockuperat stora delar av Grekland och krävde att den grekiska armén skulle demobiliseras. Frankrike gick i täten för en kampanj riktad mot Konstantin. Han skulle kastas av tronen ett år senare.
Centralmaktens trupper avancerade allt längre in i Grekland, utan att möta något verkligt motstånd. Den 22 augusti var hela östra Makedonien under Bulgariens kontroll. Venizelos planerade för sin comeback.
När Rumänien 27 augusti 1916 gick med i kriget på de allierades sida eldade det på Venizelos anhängare. Samma dag hölls ett massmöte i Aten, där Venizelos i sitt tal pekade ut Konstantin som protysk och sade att han från och med nu kämpade med grekerna, mot kungamakten. Kungens anhängare anklagade å sin sida Venizelos för att vara agent åt ”utländska krafter”. Känns den retoriken igen?
Nu inledde Venizelos anhängare, stöttade av fransmännen, ett uppror i Makedonien och 31 augusti kapitulerade den grekiska armén. Nu rådde i praktiken inbördeskrig i Grekland, samtidigt som fienden avancerade allt längre in i landet och de allierade struntade i den grekiska regeringen.
Så här illa ute hade den unga grekiska nationen aldrig varit tidigare. Första världskrigets båda sidor stred inne i landet, samtidigt som det i princip rådde inbördeskrig, mellan rojalister och Venizelister.
Efter en tid av kaos, som är för komplicerad för att reda ut i den här artikeln, avseglade Venizelos och hans anhängare 25 september till Chania på Kreta för att där bilda ”Den provisoriska regeringen för nationens försvar”. Han återvände till Thessaloniki efter en månad, tillsammans med två höga militärer som hade övergivit Konstantin; Amiral Pavlos Kountouriotis, och General Panagiotis Danglis. Deras nya regering blev omedelbart erkänd av de allierade. Den förklarade därefter krig mot Tyskland och Bulgarien.
1917
Nu hade Grekland två regeringar. Venizelos försökte övertala den ”officiella” regeringen att överge neutraliteten, men misslyckades åter, vilket gjorde stora delar av landets militär otillgänglig för honom. Kung Konstantin hade stöd av den ryske tsaren och inte förrän de ryska revolutionärerna hade avskaffat tsardömet kunde dödläget brytas. I juni 1917 abdikerade kung Konstantin och ersatts av sin son Alexander, trots att Venizelos ville göra Grekland till republik.
Nu tog Venizelos kontroll över hela Grekland. Rojalister och andra politiska motståndare skickades i fängelse eller exil och 30 juni, nästan tre år efter krigsutbrottet, kunde den grekiska regeringen officiellt förklara krig mot centralmakterna och fullt ut delta i första världskriget.
1918
De allierade fick nu övertaget i kriget. Bulgarien och Tyskland kastades ut ur Serbien och östra Makedonien. Bulgarien skrev under ett avtal om vapenstillestånd i september 1918 och detsamma gjorde ottomanerna 31 oktober. När Tysklands nya demokratiska regering följde efter 11 november var första världskriget slut.
1919
Efter kriget belönades Grekland av de allierade. Det ottomanska imperiet fick genom avtalet i Neuilly-sur-Seine i avstå västra Thrakien och genom avtalet i Sévres lämna ifrån sig Smyrna (i dag Izmir) till Grekland. Om detta berättar vi i nästa artikel, som handlar om det grekisk-turkiska kriget och dess katastrofala slut.