För 100 år sedan föddes Grekland på nytt

I tre artiklar har vi berättat om Den stora katastrofen 1922. Den första artikeln beskrev händelsen ur turkiskt perspektiv, den andra berättar om vägen till det krig som slutar i den stora katastrofen och i den tredje artikeln berättar vi om katastrofen. I den här artikeln ska vi berätta om hur händelserna 1922 fortfarande påverkar Grekland.

---

Först måste följande påpekas: Det finns flera versioner av vad som hände 1922, beroende på vem du frågar. De två huvudrollsinnehavarna; Grekland och Turkiet, berättar förstås helt olika versioner på historielektionerna. Därför är det helt omöjligt att återge exakt vad som hände och hur historien än berättas så kommer den att förarga framför allt nationalister på båda sidorna. Vi berättar historien ur olika perspektiv, men håller oss till kontrollerbara fakta.

Egentligen började den här förändringen redan efter det andra Balkankriget 1913. Då blev Grekland mer än dubbelt så stort som det varit tidigare när Epirus, Makedonien och Kreta erövrades från ottomanerna. Grekerna själva drömde, som vi redan har berättat, om ett nytt bysantinskt imperium, detta var bara början.

Den tidigare ganska homogena befolkningen blandades nu upp med turkar, judar, bulgarer, makedonier och andra folkgrupper, som hade levt sida vid sida i det ottomanska imperiet. Många av dem delade inte grekernas entusiasm över att bli greker, en del av dem stred mot Grekland i kriget. Följaktligen valde många icke-ortodoxa att lämna Grekland, trots att det hade varit deras hem i hundratals, kanske tusentals år. Under första världskriget flydde också många ortodoxa förföljelser i Turkiet och Bulgarien, så folkomflyttningen hade i praktiken redan börjat. 

1,2 miljoner flyktingar

Sedan kom den stora katastrofen. Först kom hundratusentals flyktingar, som lämnade det brinnande Smyrna och slog sig ner i Ghetton i Atens hamnstad Pireus. I januari 1923 skrevs Lousanneavtalet, som stipulerade att i stort sett alla etniska turkar skulle lämna Grekland och att alla etniska greker skulle lämna Turkiet. Minst 1,2 miljoner greker fick lämna sitt hemland och bege sig till en oviss tillvaro i Grekland, i omvänd riktning handlade det om högst en halv miljon turkar.

Grekerna kom från hela Mindre Asien, Pontien, Kaukasus och västra Thrakien. Förutom Piraeus hamnade många i Thessaloniki och Thessalien.

Ur den stora katastrofen såddes fröet till det nya Grekland. En nationalstat som inte längre växte geografiskt men hade en enorm befolkningstillväxt. Här kan vi spåra orsaken till att nästan alla som bor i Grekland har samma språk och religion, samtidigt som det finns stora kulturella skillnader.

Greklands befolkning var 4,7 miljoner efter det andra Balkankriget 1913, bara 15 år senare skulle den uppgå till 6,2 miljoner, trots att landet var lika stort. De nya grekerna kom till ett land som var ekonomiskt utblottat, med stora skulder. Ett land som befann sig på gränsen till inbördeskrig mellan rojalister och Venizelister. Om du kommer till en ort vars namn börjar på Neos eller Nea är den förmodligen grundad av människor som lämnade Turkiet i början av 1900-talet. Några exempel: Nea Smyrna (Piraeus), Neos Marmaras (Halkidiki), Nea Perema (Kavala) och Nea Ionia (Volos).

Egentligen var det inte etnicitet som avgjorde utan religion. De som kom till Grekland 1922–1923 hade aldrig bott i Grekland och hade ganska lite övrigt gemensamt med de greker som redan bodde där. De hade egna traditioner, egen musik, egen mat och en helt annan livsstil. En av de saker de tog med sig från Turkiet var bruket att röka hasch, något som var lika självklart för dem som det är för oss att dricka alkohol. Även tsiporon, i dag en grekisk nationaldryck, introducerades av greker från Turkiet, tillsammans med många maträtter.

Och så var det rembetikan. Denna säregna musikstil blev intimt sammanlänkad med de nya grekerna, som levde under knappa förhållanden. De försörjde sig ofta på stölder, prostitution och haschförsäljning. Rembetikan föll i glömska så småningom, men återupplivades med filmen Rembetiko på 80-talet. I dag är rembetikan med på UNESCO:s världsarvslista och det finns ställen runtom i Grekland och världen där du kan höra den framföras live.

Den dröm om ett återskapande av det Bysantinska imperiet som föddes i frihetskampen hundra år tidigare var krossad. Av det gamla bysantinska imperiet och det nyare ottomanska imperiet återstod nu två nationalstater, som hatade varandra och fortfarande gör det. Med jämna mellanrum blossar hatet, ofta av inrikespolitiska skäl, upp till farliga situationer.

Maximalister och ottomaner

Konflikten mellan Grekland och Turkiet är fortfarande glödhet och det finns inga tecken på en lösning. Turkiets ledning och regering anklagar ofta grekerna för att vara ”maximalister”, med tydlig hänvisning till kriget 1919–1922. Grekerna anklagar turkarna för att vara ottomaner, som vill återskapa det gamla imperiet. Båda länderna, främst Turkiet, uttrycker emellanåt invändningar mot Lousanneavtalets gränsdragningar.

De flesta i omvärlden har ingen aning vad som menas med att vara maximalist eller ottoman, eller vad det står i Lousanneavtalet. Det vet däremot grekerna och turkarna, även om de har fått diametralt motsatta bilder i historieundervisningen. De grekiska skolböckerna tog bort myten om de hemliga grekiska skolorna i det ottomanska först i slutet av 1900-talet. Det innebär att varenda grek som är äldre än 30 år har lärt sig att de fanns. Den ortodoxa kyrkan har aldrig accepterat de framlagda bevisen för att skolorna är en myt.

Att Grekland skulle agera maximalistiskt mot Turkiet är förstås rent skitsnack. Drömmen om Megali Idea – den stora idén – lever visserligen kvar hos många greker. De som främst håller liv i den är ultranationalister och fundamentalistiska ortodoxa. Den grekiska regeringen övergav den däremot efter militärjuntans fall 1974, eftersom den inte har någon plats i en demokrati. 

Sämre än på länge

När detta skrivs är relationerna sämre än på länge. Framför allt är det Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som vill leda bort befolkningens uppmärksamhet från den misslyckade ekonomiska politiken till den ständiga ärkefienden Grekland. Turkarna, som är minst lika nationalistiska som grekerna och har matats med många lögner sedan 1922, brukar i vanliga fall svälja historierna om grekernas ondska. Men nu börjar de få nog av Erdoğans vanstyre och i dag finns en samlad opposition som kan utmana honom. Erdoğans stöd har rasat från 52 procent vid valet 2018 till 41 procent i juni 2022.

Även Greklands regering har sina skäl att leda bort uppmärksamheten från den misslyckade pandemihanteringen, en pågående avlyssningsskandal, ständiga konfrontationer med radikala studenter och andra problem på hemmaplan. Stödet för premiärminister Kyriakos Mitsotakis regeringsparti har minskat från 48 till 35 procent på bara två år.

Terrorbalans

När både Grekland och Turkiet efter andra världskriget blev medlemmar i Nato uppstod en slags terrorbalans mellan länderna, eftersom de i praktiken inte kunde starta krig mot varandra. Som i ett kärlekslöst katolskt äktenskap måste de två grannarna leva sida vid sida, trots att de helst skulle vilja slippa se varandra. Det är därför Grekland använder en större andel av sin BNP på militära kostnader än något annat EU-land. I Sverige går mindre än hälften så stor andel av BNP till militären.

Greklands Militärjunta gick ur Nato 1974, för att kunna kriga mot Turkiet på Cypern. Kriget har aldrig officiellt avslutats, vilket gör att Cypern fortfarande är delat. När demokratin i Grekland återinfördes gick Grekland åter med i Nato. Men medlemskapet är komplicerat för båda länderna, även om Turkiet kan använda det för att pressa omvärlden till eftergifter.

Turkiets manövrar efter Sveriges och Finlands Natoansökningar är ett av många bevis för att Turkiets engagemang i försvarsalliansen är mer till skada än nytta för säkerheten i Europa. För grekerna är detta inget nytt, de har fått nöja sig med att med sitt veto ständigt blockera Turkiets ansökan om medlemskap i EU.

Sex dömdes till döden

En annan följd av den stora katastrofen är de starka motsättningar som alltjämt finns inne i Grekland. Direkt efter kriget dömdes sex av de militärt och politiskt ansvariga till döden för landsförräderi och avrättades. Domarna överklagades långt senare av anhöriga till de avrättade och ogiltigförklarades 2010 av en grekisk appellationsdomstol, något som knappast enade Greklands befolkning.

Nazister i parlamentet

Den polarisering som uppstod mellan rojalister och Venizelister skulle så småningom skifta till en lika stark polarisering på höger-vänsterskalan, som kulminerade i inbördeskriget 1945–1949 och militärjuntans diktatur 1967–1974. Grekland har fortfarande politisk terrorism längst ut på höger- och vänsterkanterna, som fortfarande skördar nya dödsoffer. Grekland är också det enda landet i EU som har haft ett nazistiskt parti i parlamentet efter andra världskriget.

Grekernas strategi för att klara av allt detta har varit att lägga ett lager av nationalistisk fernissa över alla skavanker. Många greker, oavsett politisk färg, tror på fullt allvar att greker är intelligentare, starkare, djärvare och allmänt bättre än andra folk av den enkla anledningen att de är greker. Denna omöjliga inställning finns förstås i många länder, men i Grekland är den extrem.

Alltid någon annans fel

Händelserna för 100 år sedan rotade också en folksjukdom i Grekland: Att skylla egna misslyckanden på andra länder. Efter 1922 var det britterna och fransmännen som fick skulden, efter andra världskriget blev det, med all rätt, nazisternas härjningar som förklarade problemen. Militärkuppen 1967 skylldes, med viss rätt, på USA och när krisen kom 2008 var det åter tyskarna som fick skulden, denna gång helt utan stöd i fakta.

Det är viktigt att påpeka att Storbritanniens agerande fram till 1922 var en viktig komponent på vägen mot den stora katastrofen. Om inte britterna först hade lovat grekerna land i Mindre Asien och uppmanat dem att gå över gränsen hade katastrofen kanske aldrig inträffat. Men i Grekland används andra länders historiska misstag ofta för att förklara sakernas tillstånd i dag, vilket försvårar möjligheterna att föra handlingen framåt.

Vem ljuger bäst?

Det enda grekerna tycks anse är bättre i andra länder är det politiska systemet. Det kan verka märkligt, eftersom Grekland är en demokrati där väljarna borde kunna bestämma vilket politiskt system det vill ha. Men tilliten till systemet är svag. ”Alla grekiska politiker ljuger, vi röstar på den som ljuger bäst”, sade en god vän i en bar för några år sedan. Ingen sade emot.

Kunde det ha slutat annorlunda?

Det finns något som kallas kontrafaktisk historieskrivning. Den innebär att man spekulerar i vad som hade hänt om något avgörande historiskt ögonblick hade sett annorlunda ut. De vanligaste spekulationerna handlar om vad som hade hänt om Hitler hade dödats i ett attentat eller om Lenins revolution hade misslyckats. Historiker avskyr dessa tankelekar, eftersom de är meningslösa.

Många greker älskar däremot att ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning, i synnerhet kring händelserna 1914–1922. Vad hade hänt om…

… Grekland hade förblivit neutralt under första världskriget eller gått med i det på Centralmakternas sida? Hade Turkiet och Bulgarien då tagit tillbaka de områden de förlorade till Grekland 1013?

… Storbritannien och Frankrike hade stöttat Grekland under slutet av kriget 1919–1922? Hade Grekland då vunnit kriget?

… Monarkin hade avskaffats när kung Konstantin abdikerade, i stället för att han blev ersatt av sin son? Hade Venizelos då fått behålla makten 1920 och hade han i så fall vunnit kriget?

… Grekland hade nöjt sig med Smyrna och struntat i att marschera mot Ankara? Hade Mustafa Kemal låtit Grekland behålla Smyrna?

Historien skrevs av förloraren

Man brukar säga att krigets historia skrivs av segraren. Men den historia de flesta av oss hört om det grekisk-turkiska kriget är skriven av Grekland, som förlorade kriget. Den historien berättade vi i den förra artikeln. I Turkiet berättas en helt annan historia. Där är Kemal Atatürk nationens hjälte, som kastade ut alla fiender ur landet, välte sultanatet över ända och förvandlade ett förlorat imperium till en stolt nationalstat.

Det viktiga borde inte vara vilken version av historien vi tror på. Det viktiga är om vi tycker – eller inte tycker – att det som hände 1922 fortfarande ska diktera vad som händer 2022. Är det inte dags att sluta släpa på historiens ok och ta itu med dagens många utmaningar?