Den stora grekiska kalabaliken, del 3: Resan in i mörkret

I den förra delen av min sommarföljetong lotsade jag er genom det moderna Greklands historia, för att ni ska förstå att Grekland alltid har varit hårt skuldsatt och i händerna på långivare från utlandet. Nu är det dags att knyta an till händelserna från den första delen, som rör sig från Greklands ödesdigra byte av valuta 2001 till SOS-signalen från regeringen till EU 2009. Nu blir det nödlån, åtstramningar, regeringskriser och massutvandring. Samtidigt faller relatioerna mellan Grekand och resten av Europa ner i ett svart hål.

Den stora grekiska kalabaliken

Den stora grekiska kalabaliken, del 2: Hur det hela började

I april 2013, mitt i krisen, köpte vi ett hus i Grekland. Många undrade hur vi vågade. Om Grekland lämnade eurozonen skulle huset bli osäljbart och turistströmmen slulle minska till en rännil. Vi svarade att vi köpte huset för att bo i det, inte för att sälja det eller hyra ut det till turister.

Nu, tolv år senare, skulle vi kunna sälja huset för dubbelt så mycket pengar som vi köpte det för. Det tänker vi inte göra. Vi har aldrig hyrt ut det och det tänker vi inte heller göra, om vi inte blir tvingade.

Det svarta hålet

Det hade hänt förut. Senast i mitten av 90-talet, då Nato bombade Serbien. Grekland stod på de ortodoxa serbernas sida, resten av EU stod på Kosovos och de övrigas sida. Det skapade dålig stämning i ett par år, men den här gångn var det värre. Den här gången var det vi mot Grekland.

Hur vi lärde oss Grekland 2: Apotekaren som ville döda danskar

Först var det ”bara” Tyskland. Förbundskansler Angela Merkel och hennes finansminister Schäuble sattes att företräda långivarna. Det var rimligt, eftersom det var Tyskland som skulle hosta upp det mesta av pengarna. Schäuble var en typisk tysk anti-diplomat, alltid redo att säga sitt hjärtas mening om Grekland, även när tajmingen var som sämst. I sin rullstol påminde han inte så lite om Bondskurken Blofeld, men utan ärr i ansiktet och katt i knät.

Det grekerna inte förstod var att även estländare, svenskar, holländare, finnar och alla andra EU-bedborgare också var med och betalade. Här hemma handlade medierapporteringen mest om hur de lata och bortskämda grekerna krävde att vi skulle betala deras skulder, utan att göra rätt för sig. Detta skulle kulminera 2015, men nu lades grunden. Visst fanns det andra bilder men detta var huvudstråket. Vi såg kravallerna i Aten och den hårda retoriken mellan Trojkan och den grekiska regeringen. Vi såg inte hur hårt vanliga greker drabbades av krisen.

Vi svenskar såg det kanske bättre än de flesta. Vi hade tio år tidigare tagot oss igenom en skuldkris som i ett slag skulle göra hundratusentals människor arbetslösa och tvinga tusentals att lämna sina hem när de inte längre kunde betala boräntan. Men vi hade tagit oss ur det med egen kraft, utan att få en krona i nödlån eller nedskrivna skulder. Den svenska modellen hade havererat. ”Den som är satt i skuld är icke fri” Sade Göran Persson och, som de lutheraner vi alla innerst inne är, höll vi med, kavlade upp ämarna och drog åt svångremmen.

Grekerna förstod inte att Merkel och Schäuble inte bara pratade med Greklands regering. De pratade lika myckt med de tyska väljarna, som skulle godkänna räddningsplanen med pengar ur sina egna pesnsionsfonder. Samma sak gällde rgeringarna i de övriga EU-läderna. Väljarna måste övertygas om att detta var sista gången. Att Grekland skulle tvingas reformera sig och bli ett modernt land som kunde klara sig utan stöd. Krisen i Grekland var ett av skälen till att britterna 2016 röstade fö att lämmna EU. Storbritannien var då den största nettogivaren i EU, nu är det Tyskland.

De turister grekerna träffade hjälpte inte till med insikten. Det var antingen fulla britter och tyskar som ville ha gratis sprit, efytersom ”de redan hade betalat för den”. Eller så var det undfallande skandinaver som höll med grekerna om all för att de inte ville förstöra den dåliga stämningenl, eller för att de inte förstod hur det hängde ihop. Eller så hade ett enkelt vänsterperspektiv på saken, något som skulle bli extra tydligt 2015. Jag hade oturen att debattera med en sådan i direktsänd TV. Det var dumt av mig att ställa upp.

Jag struntade i om det blev dålig stämning och diskuterade saken med mina grekiska vänner. De trodde att det var Tyskland som ställde kraven och att de gjorde det för att kuva och förnedra grekerna. Jag undrade vad Tyskland hade att vinna på att göra det och försökte förklara att alla mdlemsländer var med och fattade alla bslut och att alla EU-ländernas regeringar stod bakom Merkel och Schäuble, även om vi inte tyckte om tonen i deras uttalanden. Det var inte bra för sämingen, men så småningom började insikten om att det inte var de mot Tyskland utan de mot resten av Europa. Det ska jag berätta om i nästa del.

Sverige och Grekland – en gammal vänskap som aldrig rostar

2010: Trojkan rider in

EU bestämde sig 2009 för att rädda Grekland, nu var det dags att sätta planen i verket. Först måste man bilda en allians av kreditgivare med starkt kreditbetyg. Pengarna skulle lånas upp på obligationsmaknaden, till mycket lägre ränta än Grekland kunde åstadkomma. Faktum är att Grekland vid det här laget inte kunde låna pengar alls, de kunde ingte ens betala räntan på de skulder de redan hade.

Året är nu 2010 och Grekland är i praktiken konkursmässigt. Den stora tillväxten 2001-2009 var en ballong pumpad med lånade pengar. Nu hamnade landet i fritt fall, Mellan 2009 och 2016 krympte landets BNP per capita med 43 procent och var då tillbaka på 2002 års nivå. En stor del av detta skulle skyllas på Trojkans åtstramningspaket, mer om det i nästa del.

Trojkan, som den kom att kallas, bestod av EU, den Europeiska Monetära Unionens Centralbank, ECB och den Internationella Valutafonden, IMF. Tillsammans kunde de tre skaka fram tillräckligt med pengar för att hålla Grekland flytande till dess landets ekonomi var starkt nog för att det skulle kunna återinträda på valutamarknaden.

Att EU-länderna beslutade att rädda landet hade flera orsaker. Dels var de rent humanitära. Om Grekland tilläts falla fritt skulle landet tvingas ut ur EMU, sannolikt också ur EU. Ingen skulle vilja ge landet nya krediter, valutan skulle bli i stort sett värdelös och Grekland skulle falla ner i en fattigdom i nivå med länder som Eritrea och Haiti. Turismen hade redan minskat och frågan är om turisterna skulle våga resa till Grekland, även om priserna sjönk drastiskt.

Risken för ett inbördeskrig gick inte att utesluta, inte heller en ny militärdiktatur. Stabiliteten i Europa skulle skadas allvarligt. Dessa bilder visades sällan upp i medierna, men i interna dokument fanns analyser som skulle ha skämt slag på oss om de offentliggjordes. EU:s medlemsstater fick ta skeden i vacker hand, öppna plånböckerna och hosta upp. Samma bild hade en majoritet av de styrande i Grekland. Att lämna eurozonen skulle vara katastrofalt, långt värre än alla sparpaket i världen.

Jag har inte orkat räkna ihop hur många hundra miljarder Euro grekland totalt fick i nödlån, frågan är om det ens går att göra det. Det handlar om åtminstone 200 miljarder euro, plus de skuldnedskrivningar på runt 100 miljarder euro som trojkan förhandlade fram med de privata långivarna.

Besluten om stödpaketen och villkoren för dem togs av IMF och av medlemsländernas finansministrar. Här lämnar vi de tekniska konstruktionerna och fokuserar på lånevillkoren, som kom att bli kända som ”The austerities”, åtstramningarna. Trojkan ville inte ge Grekland nödlån om inte Greklands ekonomi, för första gången i den grekiska statens historia, blev hållbar och det skulle kräva stora förändringar.

George Papandreou (PASOK) tog 2009 regringsmakten från Konstantinos A. Karamanlis (Nea Demokratia) med sin ofta upprepade slogan: De finns pengar! Men Karamanlis har valt att dela ut dem till de rika och mäktiga!” Greklands väljare trodde honom, det skulle bli sista gången.

Till att börja med ville Papanderou själv dra åt svångremmen, med egna åtgärder. Det första åtstramingspaketet klubbades igenom i februari 2010. Det förväntads minska statsutgifterna med 0,8 miljarder euro. Det var som att försöka betala krognotan med busskortet. Det var väldigt långt ifrån tillräckligt, även om det hade fungerat.

Det andra sparpaketet öppnades 5 mars, när Grekland rörde sig då mot konkursens rand. Det innehöll åtstramningar för 4,8 miljarder euro, med bland annat slopade bonusar, semestrersättningar och andra prvilegier för statsanställda. Momsen och bensinskatten höjdes, bland annat.

Det hjälpte inte heller. Att höja skatter fungerar bara i länder där medborgarna betalar skatt. Nu tvingades regringen gå trojkan till mötes och godta deras förslag till åtstramningar. Gekland behövde senast 19 maj pengar för att betala räntor på sina lån, annars var konkursen ett faktum. I maj godkände parlamentet åtsramningar som skulle minska utgifterna med 38 miljarder euro till och med 2012. I gengäld skulle de under de närmaste tre åren få låna 110 miljarder euro. Inför vare utbetalning skulle trojkan kontrollera att lånevillkoren var uppfyllda, annars skulle krediterna stoppas. Den som är satt i sskuld är icke fri.

Beslutet var knappast välkommet i Grekland. Grekerna gick ut i generalstrejk och i de kravaller som följde dog tre personer, dussintals skadades och 107 greps av polis. Det skulle bli värre.

Jag ringde min vän tandläkaren. Han har sin praktik på tredje våningen i ett hus i Kolonaki, inte långt från vänsterfästet Exarchia. ”Vänta så ska jag stänga fönstret. Det kommer in så mycket tårgas”, sade han luttrat. Vi undvek Aten i många år efter 2010. Jag kom tillbaka första gången 2018 och det har blivit många besök sedan dess.

Trojkans villkor var tuffa, konkreta och väldigt detaljerade. Här är en sammanfattning

• De offentliga sektorns utgifter måste minska drastiskt. Folk blev arbtslösa, pensioner sänktes, pensionsåldern höjdes, stora bantlingar gjordes också i vård, skola och omsorg.
• Skatteintäkterna måste öka. Inkomstskatten och momsen höjdes, så småningom infördes också en fastighetsskatt
• Arbetsmarknaden måste bli mer konkurenskraftig. Minimilönerna sänkets till 500 euro. Den 13: och 14 månadeslönen avskaffades för alla som tjänade mer än 3 000 euro i månaden.och A-kassan sänktes, arbetstidslagstiftningen luckrades upp och anställningsskyddet avskaffades i praktiken. De offentliganställdas löner sänktes med mellan 3 och 8 procent
• Privatiseringar måste genomföras. Antalet offentligt ägda företag skulle minskas från 6 000 till 2 000
• Antalet kommuner minskades från 1 000 till 400 (Sverige har 290 kommuner)
• Momsen höjdes till som mest 23% (från 19%)
• En skatt på företagsvinster infördes
• Skatten på alkohol och tobak höjdes

I maj 2010 fick Grekland den första delen av räddningslånen på totalt 20 miljarder euro. Av denna summa kom 5,5 miljarder från IMF och 14,5 miljarder från euroländerna. Den 13 september betalades den andra delen på 6,5 miljarder euro ut.

2011: Inställd folkomröstning och samlingsrgering

Missnöjet med åtsramingspaketen fick grekerna att koka av ilska. I ett försök att rädda sitt politiska inflytande ville Papandreou utlysa en folkomröstning, så att väljarna fick välja om de ville ha åtsgtramningar. Vi kan vara ganska säkra på att grekerna hade röstat nej.

Eu svarade med att Grekland i så fall inte skulle få nästa lån på 5 miljarder euro. Pengarna behövdes för att betala ränta på lånen och folkomröstnngen ställdes in, sedan Papandreou hade lyckats samla en majoritet i parlamentet för att godta trojkans krav. Därmed säkrade han inte bara fortsatta lån utan dessutom en ”haircut” som innebar att de privata långivarna tvingades skriva ner sina fordringar med 50 proecnt, vilket motsvarde runt 100 miljarder euro.

Men grekerna hade tröttnat. Genralstrejker, protestmarscher och andra aktioner avlöste varandra. Under slagordet ”Vi tänker inte betala” vägrade grekerna belata allt från bussbiljetter och vägtullar till läkarbsök. Fattigdomen och arbetslösheten bredde ut sig, hundratusentals greker lämnade landet för att arbeta eller studera utomlands. Jag känner flera av dem.

I slutet av 2011 avgår Papanderou och fram till valet i maj 2012 styrs landet av en expeditionsministär.

Det två åtsraminingspaket som infördes 2011 i innehöll stenhårda klappar:

• Försäljningar av offentliga verksamheter skulle dra in 50 miljarder euro till statskassan
• Ökade inkomstskatter, samtidigt som gränsen för att betala skatt sänktes från 12 000 till 5 000 euro per år
• Lönerna till offentliganställda sänktes med 30 procent och bonusar avskaffades
• Offentlianställda erbjöds 60 procent av lönen om de lämnade sina jobb
• Sänkta pensioner
• En ny fastighetsskatt, ENFIA, infördes som skulle inkasseras via elräkningen, På det viset skulle fastighetsägarna tvingas välja mellan att betala skatt och avstängd el. En domstol förklarade senare att detta förfarande var olagligt.
• Skolor stängdes och slogs samman

2012: Slutet för Paskok, början för Syriza

Även 2012 började dåligt för Grekland. Den sittande premiärministern Lucas Papademos förhandlingar med de privata långivarna om att skiva ner lånen med 50% haltade och han hotade att lösa problemet med lagstiftning om saken inte kunde lösas på frivillig väg. När denna ”haircut” var klar hade värdet på statsobligationerna skrivits ner med 73%.

Dw positiva effekterna av åtstramningarna lät vänta på sig och mycket blev aldrig genomfört. I februari stod det klart att Grekland åter vara nära att tvinga ställa in betalningarna. Ett nytt åtstramingspaket togs fram, i utbyte mot nödlån på 130 miljarder euro. Det var dags för en ny rådbråkning:

• 22 % sänkning av minimilönen, från 750 euro till 585 euro per månad
• Permanent indragning av semesterlönebonusar (en extra månadslön varje år)
• 150 000 jobb minskas inom den statliga sektorn till 2015, inklusive 15 000 i slutet av 2012
• Pensionsnedskärningar värda 300 miljoner euro under 2012
• Lagändringar för att göra det lättare att säga upp arbetare
• Nedskärningar inom hälso- och sjukvård och försvarsutgifter
• Företagen får rätta att förhandla om lägre löner beroende på ekonomisk utveckling
• Öppning av stängda yrken för att möjliggöra mer konkurrens, särskilt inom hälso-, turism- och fastighetssektorerna
• Privatiseringar värda 15 miljarder euro redan 2015, inklusive de grekiska gasbolagen DEPA och DESFA. På medellång sikt ligger målet kvar på 50 miljarder euro.

Protesterna i Grekland fortsatte och nu började polariseringen sprida sig till omvärlden. Å ena sidan upprördes vi över brutaluiteten i åtstramingarna, å andra sidan upprördes vi över att Greklands regering så uppanbart har struntat i att hålla vad de lovat och grekrnas motstånd mot förändringar.

Nu börjar den grekiska regringen rämna och flera ministrar hoppar av. Lucas Papademos meddelar att om inte det nya paketet röstas igenom senast 13 februari kommer staten inte att kunna betala ut löner. Samtidigt som parlamentet debatterar utbryter de värsta kravallerna i Aten sedan 2010. Butiker plundras och sätts i brand. Det är molotovkocktails, påkar och stenar mot batonger ock tårgas. Mer än 160 människor skadas.

Även om åtstramningspaketet med knapp marginal röstades igenom i parlamentet så hade trojkans förtroende för de grekiska politikerna nått fryspunkten. Därför krävde de att ledarna för de största partierna skulle skriva under en skriftlig föräkran där de lovade att fortsätta stödja åtstramningarna, oavsett politisk majoritet.

Så blev det 6 maj. Det var dags för parlamenstval. Det blev ett brutalt nederlag för Pasok, som blev av med 119 av sina 160 parlamentsplatser. Nea Demokratia ökade med 17 mandat. Den stora överraskningen var vänstrpopulistiska Syriza, som gick från 13 till 39 mandat. Överraskningen var att de inte ökade ännu mer. Syriza hade bildats 2004 som en valplattform för ett antal rödgröna partier. Här fanns allt från maoister och anarkister till mer pragmatiska vänsterpartier och miljöpartier. Partiet fick sex platser i valet 2024. Redan då plågades sammanslutningen av stora motsättningar.

Inget parti lyckades bilda regering och därför blev det nyval i juni. Denna gång tog Syriza hem ytterligare 19 mandat och var nu Greklands näst största parti. Pasok tappade ytterligare åtta mandat och det var tydligt att en stor del av deras väljare hade gått över till Syriza. Nea Demokratias Antonis Samaras lyckades bilda regering med stöd av Syriza och vänsterpartiet Dimar. Men Syriza valde att stanna utanför regeringen. Samtidigt försäkrade partiledaren Alexis Tsipras att partiet hade övergivit tanken på ett ”Grexit”, Grekland skulle stanna kvar i EMU och EU. Även detta ska vi återkomma till i nästa del.

Innan året var slut var det dags för ett nytt åtstramingspaket. Denna gång handlade det mest om att leverera på tidigare utfästelser. Därtill skulle stora avreglingar gnomföras på marknaderna för varor, tjänster och energi. Dessutom behövde de grekiska bankerna kapital för att det finansella systemet i landet skulle kunna fortsätta fungera.

Det parlamentariska läget gjorde det svårt för Nea Demokratia att gå trojkan till mötes utan förhandlingar md övriga partier. Han vägrade att gå med på mer drastiska åtgärder, som att ytterligare sänka minimilönerna och avgångsvederlagen till uppsagda. Dragkampen pågick hela hösten och nu blörjade avhoppen från parlamentet. Nea Demokratia förlorade 4 mandat, Pasok 7 och Dimar 3. Det blev ändå en knapp majotitet för det nya åtstramnikspaketet, även denna gång ackompanjrat av kravaller utanför.

2013: Det förrädiska lugnet

Två nya åtstramningspaket genomfördes under 2013. Det första, som godkändes av parlamntet 28 april, innehöll inte så mycket nytt utan handlade mest om att genomföra sådant som redan var beslutat. En av de sakerna var den nya fastighetsskatten ENFIA, som kom i bruk nästan exakt samtidigt som vi köpte vårt hus i Chania. Vi betalade den gärna.

Solsidan – husesyn i vårt hus på Kreta

Nästa paket var mer svårtsmält och nu var majoriteten nere på tre ynka mandat. Ytterligare 15 000 offentliganställda sparkades, bland dem gymnasielärare, skolvakter och kommunala poliser. Demokratiska vänstern (DIMAR) hade dragit sig ur regeringskoalitionen i juni.

Efter omröstningen 17 juli infördes ett generellt demonstrationsförbud och 4 000 poliser mobiliserades för att undvika större protester i den grekiska huvudstaden under den tyska finansministern Schäubles besök. Han var numera den mest hatade mannen i Grekland. Samtidigt flyttade vi in i vårt hus i Chania.

Vi tillbringade mycket tid i Chania det här året och hann också med en sväng till Aten. Det kändes, trots krisen, som om en massa bra saker var på väg att hända. Låga hyror och gott om arbetskraft fick många att satsa på allt från mikrobryggerier och kaffrosterier till gourmetrestauranger och smyckedesign. Vi lärde känna många unga människor som i dag driver framgångsrika företag. Det gick förstås inte lika bra för alla.

2014: Budgetöverskott och nyval

Det börjar ljusna. Åtminstoone är det vad vi tror. Åtstrmningarna börjar få effekt och för första gången ser Grekland ut att redovisa ett budgetöverskott, före räntor, på drygt 2 procent. Prognosen pekade mot att det skulle öka till drygt 5 procent 2018. Då skulle Grekland kunna ställa ut obligatonr igen och sluta leva på nödlån. Fram till dess skulle löner och pensioner frysas. Nu var det bara att ta sig gnom resten av stålbadet!

Vi firade jul och nyår i Chania 2014, ovetande om den stillsamma dramatik som samtidigt pågick i Aten. Parlamentet skulle välja en ny president, en normalt helt odramatisk procedur. Men inte den här gången. Ingen majoritet kunde uppnås för någon kandidat och efter tre misslyckade försök tvingades regringen, i enlighet med konstitutionen, att utlysa nyval. På nyårsaftonen upplöste den avgående presidenten parlamentet och meddelade att nyval skulle hållas 25 januari. Därmed sattes en snöboll i rullning. Den ska jag berätta om i nästa artikel. Det är då den stora grekiska kalabaliken uppstår.