Den stora grekiska kalabaliken, del 4: Segeryra och nederlag

Vi reste hem från vårt julfirande i Chania på trettondagen 2015. Vi hade firat jul och nyår med familj och vänner, vi var trötta men lyckliga. Det var bara ett par veckor kvar till starten på den mest dramatiska epoken i Greklands historia sedan juntans övertagande 1967 och dess fall 1974. För grekerna fanns det, åtminstone mentalt, ett starkt samband.

Det här är fjärde delen av min sommarföljetong om händelserna 2015. I den första delen berättar jag om perioden efter eurointrädet 2001 till krisens inledning 2009

Den stora grekiska kalabaliken, Del 1: Det stora kalaset

I den andra delen brättar jag om bakgrunden till att Grekland blev Västeuropas mest skuldsatta land.

Den stora grekiska kalabaliken, del 2: Hur det hela började

Del tre handlar om nödlånen, krispaketen och ett land som faller samman framför mina ögon.

Den stora grekiska kalabaliken, del 3: Resan in i mörkret

Januari 2015: Ny regering, farväl till trojkan

Det hölls två nyval i Grekland 2015. Det första hölls 24 januari. Hur Grekland hamnade där kan du läsa om i del 3. Åtstramningspaketen och nödlånen hade vid det här laget blivit en del av vardagen i medierna utanför Grekland. Det verkade rulla på enligt plan, efter en skakig start.

Så var det inte i Grekland. Här var locket hela tiden nära att flyga av tryckkokaren. Nyvalet gav de arga och trötta väljarna chansen att visa sitt missnöje. Vänsterkoalitionen Syriza gick till val på att Grekland skulle slippa åtstrammingarna och samtidigt vara kvar i euroområdet, Nea Demokratia försökte övertyga grekerna om att det vallöftet var omöjligt att uppfylla.

Tillräckligt många, drygt 36 procent, valde att satsa på Syriza. Därmed blev det Greklands största parti, vilket gav 50 extra mandat i parlamentet. Det räckte inte till egen majoritet, så Syriza kom överens med högerextrema Anel om att blida regering. Det är lite som om vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle flytta in i Rosenbad tillsammans. Men för Syriza var det viktiga att slippa regera med Nea Demokatia och Pasok. Båda backade rejält och Pasok blev med 4 procent parlamentets minsta parti.

Trojkan tog till en början saken med jämnmod. Grekland fick en fyra månader lång paus från åtstramingarna, sedan skulle man sätta sig ner och förhandla, med målet att vara klara senast sista juni. Då var det dags att betala räntan på lånen till IMF och då behövdes nya pengar.

Februari 2015: Broarna rivs

Det första mötet mellan Greklands karismatiske finansminister, dem marxsistiske ekonomiprofessorn Yanis Varoufakis och hans tyska kollega Wolfgang Schaeuble slutade inte bra. ”Vi är överens om att vi inte är överens”, sade Schäuble på den efterföljande presskonferensen. ”Vi var inte ens överens om det”, svarade Varoufakis. Men båda sade att de ville komma till en uppgörelse och Varoufakis trodde att de skulle kunna nå en kompromiss. Men tonen mellan EU och Tsipras/Varoufakis var öppet fientlig.

Varoufakis deklarerade att trojkan nu var död. Alla förhanlingar skulle ske med Eurogruppen, som företräddes av Nederländernas finansminister Jeroen Dijsselbleom.

Varoufakis narrativ var att trokjan svek det grekiska folket för att gå franska och tyska banker till mötes. Trojkan å sin sida sade att de agerade på uppdrag av EU-ländernas regeringar och att deras väljare inte ville riskera det egna landets pensioner och ekonomskia oberoende genom att låta Grekland bryta ett avtal de redan hade skrivit på. När Varoufakis meddelade Schäuble att han avsåg säga upp låneavtalet svarade tysken med sedvanlig fingertoppskänsla att ”Jag har inget avtal med din regering, jag har ett avtal med en annan regering och det kan bara den regeringen säga upp”.

Det finns tre bilder om vad som hände sedan. Den ena, som jag själv trodde på, handlade om att Syriza skulle kunna förhandla fram en del lättnader i åtstramingspaketen och kanske byta ut en del åtgärder mot andra, som inte slog lika hårt mot arbetslösa och lågavlönade.

Den andra bilden var Syrizas och den grekiska majoritetens. De dammade av det gamla slagordet ”Friheten eller döden”, senast använt vid frihetskriget mot Turkiet. Nu fick det vara nog! Grekland skulle inte böja sig för tyskarna en gång till!

Den tredje, som Tysklands finansminister Schäuble och hans många anhängare visade upp, handlade om att avtal är avtal. Snabbt anslöt sig hela EU till den linjen och därmed var positionerna låsta.

April 2015: Prata med Putin

Tsipras chockade omvärlden genom att låta sitt första officiella statsbsök gå till Putin i Moskva. Pasokledaren Papanderou gjorde samma sak 2010. Men det var innan Putin annekerade Krimhalvön och drog på sig sanktioner från omvärlden. Nu var läget ett helt annat och det borde Tsipras ha vetat.

Målet var båda gångerna att få Ryssland att öppna plånboken genom att erbjuda ett fotfäste i Grekland, trots att landet är medlem i Nato. Hamnar, raffinadrier och järnvägar fanns på säljlistan. Dessutom ville Ryssland dra en pipline till Turkiet, genom Ukraina och Grekland.

Rysslands svar var enkelt: Visst kunde man tänka sig att investera, men inte att ta över trojkans krediter. Även om alla utförsäljningar blev av skulle det bara täcka en bråkdel av Greklands statsskuld på 350 miljarder euro. De räckte inte ens för att betala 450 miljoner euro 9 april, förfallodag för nästa faktura från IMF.

Tsipras kom hem från Moskva med insikten att bara trokjan kunde rädda Grekland från ruin. Resans symbolvärde eroderade snabbt, utom möjligen hos delar av den grekiska vänstern, som in i det sista trodde att Ryssland skulle kunna rädda dem.

Grekerna kluvna om invasionen av Ukraina

Samtidigt, i resten av Europa

Det är nu läge att se sig om lite i världen. För även om Greklands skuldkris skakade Europa så var det inte det enda som gjorde det. Två saker påverkade Europa mer än Greklands skuldkris:

1. En gigantisk flyktingvåg sköljde över Europa. Den hade inletts redan året innan, när ISIS tog kontroll över delar av Syrien. Kriget i Syreien eskalerade och under 2015 sökte runt 1,5 miljoner människor asyl i EU-länder. De flesta kom från Syrien, Afghanistan, Irak, Pakistan, Nigeria och Eritrea. En hel del kom till Grekland via Turkiet, men de allra flesta vinkades snabbt igenom och fortsatte västerut, främst mot Tyskland och Sverige. Till en början kom många till Ungern, men där trotsade regeringen EU och stängde gränsen. Kostnaden för Tyskand beräknads till 16 miljarder euro, för Sverige till 6 miljarder euro eller, i den tidens penningvärde, runt 500 miljarder svenska kronor. En jämförelse: Under 2015 tog Sverige emot 16 gånger fler asylsökande än Grekland.
2. Året innan hade Ryssland invaderat Krimhalvön. Detta markrade inledningen på en utveckling som skulle kulminera 2022, då Ryssland invaderade Ukraina. Ryssland straffades redan 2015 med sanktioner från väst. Den ryska ekonomin var därför minst sagt skakig och även om Tsipras hade försökt sälja hela Grekland så hade Putin inte råd att köpa. Sanktionerna beräknas ha kostat Ryssland runt 140 miljarder euro och EU runt 100 miljarder eruro.

Med andra ord: Tajmingen var dålig för Syriza. EU hade fler problem än Grekland och väljarna var trötta på att betala för andra länders problem. Tabloiderna i Europa beskrev de ”lata, bortskämda och oansvariga” grekerna i allt hätskade ordalag. Det var nu bara den yttersta vänsterkanten som fortfarande stod på Greklands sida, samt en och annan ”Greklandsälskare”.

Vad händer vid den grekiska gränsen?

När Varoufakis och hans fru, Danae Stratou, som kanske är den kvinna som omsjungs i Pulps låt ”Common People”, tog emot modemagasinet Paris Match i sin eleganta parisvåning och visade upp kontrasten mellan deras liv och de desperata grekernas, trodde omvärlden att grekerna skulle vända sig mot honom. Så blev det inte. Tvärtom verkade de flesta imponerade av att denna MC-åkande machoman hade det gott ställt och hade erövrat en så vacker kvinnas hjärta. Han blev helt enkelt ”poster boy” i Grekland.

Maj 2015: De vuxna i rummet

Det fanns till en början ändå vissa förhoppningar om att det skulle bli ett nytt avtal. Syriza lovade att ta itu med det utbredda skattefusket och korruptionen, vilket välkomnades av trojkan. Men samtidigt ville Syriza byta åtstramningar mot ekonomisk tillväxt. Sparpaketen hade bidragit till att ekonomin hade krympt med över 40 procent sedan 2010 och nu behövdes ekonomiska stimulanser för att sätta fart på hjulen igen, menade Varoufakis. Det låg mycket i det, men EU nobbade. Förtroendet för Syrizas förmåga att skapa tillväxt var minst sagt begränsad och med facit i hand kan vi se att det var en korrekt inställning. Mer om det i nästa del.

Tonen i förhandlingarna blev allt hätskare. Christine Lagarde, dåvarande verkställande direktör för IMF, kallade EU:s finansministrar ”De vuxna i rummet”, i kontrast till Varoufakis. Det blev senare titeln på hans bok och den film baserad på boken som kom 2019, regisserad av oscarsbelönade Costa Gavras. Det tog hårt, uppenbarligen.

1-24 juni 2015: Rat race mot stupet

Efter detta fortsatte förhanlingarna, allt närmare deadline 30 juni. Då skulle det nuvarande avtalet upphöra at gälla. Utan nytt avtal inga nya pengar. Utan nya pengar skulle Grekland bli tvungna att ställa in betalningarna till IMF. Ett förslag om att förlänga avtalet med sex månader och betala ut 7 miljarder euro förhandlades fram men förkastades i sista minuten av den grekiska regreringen.

Det blev inledningen på ett chicken race mot stupet, eller kanske ett pokerparti. Problemet för Syriza var att regringen genom det hårda löftet att stanna i eurozonen och det misslyckade försöken att få hjälp av Ryssland hade visat korten.

Nu spred sig hatet mot Tyskland till andra länder. först till Nederländerna, vars finansminister Jeroen Dijsselbleom ledde gruppen med EUs finansministrar och han konstaterade att inget kunde rädda avtalet.

Vi kom till Chania på midsommaraftonen 2015. Vi hade gömt eurosedlar på alla möjliga ställen i huset, eftersom jag fruktade att något skulle hända. På menyn fanns en ”bank run” (alla tar sina pengat så att kontanterna tar slut) och valutarestriktioner. Eller värre: att Grekland skulle lämna eurosamabetet och göra euro till hårdvaluta mot en drachma i fritt fall.

25 juni – 5 september 2015: Grekland tvärnitar

Fredagen 26 väcktes jag mitt i natten av att det spöregnade, något som aldrig händer på Kreta vid den tiden på året. Efter att naken ha plockat in saker från taket torkade jag av mig och kröp tillbaka till sängen. Jag tog upp mobilen, läste nyheterna och fick veta att Tsipras hade utlyst folkomröstning om den sista versionen av avtalet. Börsen skulle inte öppna i dag, inte heller bankerna. En gräns för kontantuttag infördes, samt valutarestriktioner, vilket fick grekerna att omedelbart ställa sig i bankomatkön.

Våra eurosedlar togs tacksamt emot på folktomma barer och restauranger. Expressen-TV frågade mig hur svenskarna skulle kunna hjälpa grekerna. ”Fyll väskan med kontanter, kom hit och gör av med dem”, svarade jag. Bankerna var fortfarande stängda när vi reste hem, då hade vi inte många sedlar kvar.

26 juni-4 juli 2015: Valrörelse och inställda betalningar

Det var dödstyst i Chania efter helgen. Veckan innan hade det hamrats och borrats på olika byggen, nu hade allt avstannat. Vi gick till järnaffären och fick veta att vi var den första kunden som inte ville köpa på kredit. Kassalådan var tom, järhandlarparet deppade. Grannen var chockad. Han visste inte hur det skulle gå med hans butik.

Månadsskiftet kom och gick. Nu förföll IMF-lånet på 1,8 miljarder euro till betalning. För första gången misslyckades ett I-land med att möta sina åtaganden gentemot IMF. Om Grekland röstade nej 5 juli var risken mycket stor att Grekland skulle tvingas ut ur EMU, sannolikt också ur EU.

Några dagar senare tog vi bussen över ön för att bege oss till Loutro på sydkusten. Där riggade jag min kamera och medverkade i en direktsändning i ekonomikanalen EFN. Jag hade varit deras ”Greklandsexpert” under våren och nu var det dags igen. Jag kunde bland annat berätta att just i den här byn brukade Alexis Tsipras semestra varje sommar. Senare på kvällen badade vi på samma strand som han brukade åka till för att nakenbada. Nu var jag där, Tsipras var i Aten och hade just startat ett krig.

Åskan och regnet rullade in från bergen. Vi kurade under kaféets tak med en öl innan vi kunde ta båten tillbaka till Loutro.

Jag inser när jag skriver detta att det är svårt att beskriva stämningen i Chania när vi kom tillbaka till Chania dagen innan folkomröstningen. De flesta välkomnade chansen att rösta nej till åtstramningarna men de förstod att konsekenserna skulle bli fruktansvärda. Det var som att de rustade sig för ett krig och en del använde den liknelsen. ”Iblad behövs ett krig för att saker ska förändras”, sade en vän. Jag kommer från ett land som inte har varit i krig på 200 år, så jag kunde inte riktigt ta till mig hans ord.

Hur vi lärde oss Grekland 3: Aldrig på en söndag!

Tsipras lovade väljarna att en nejröst skulle ge dem ett bättre avtal med EU. Jasidan menade att det var tvärtom. En nejröst skulle leda till att avtalet upphörde att gälla och då skulle lånen omedelbart förfalla till betalning. Banksystemet skulle rasa ihop, statsapparaten skulle tvärstanna och hundratusentals greker skulle sälla sig till flyktingvågen.

Folkomröstningen ägde rum efter bara 10 dagar av debatt och informationskampanjer. Frågan var komplicerad, eftersom den handlade om att acceptera eller avvisa en 38-sidig överenskommelse som den grekiska regeringen hade förhandlat fram men sedan avvisat. Därmed, menade långivarna, var utkastet inte längre giltigt och gick inte att folkomrösta om. Det fanns på valsedeln ingen specifikation av vad konsekvenserna eller nästa steg skulle bli vid ett nej.

Jag förstod tidigt att nejsidan skulle vinna, även om jag hoppades på motsatsen. Tsipras och Varoufakis hade lyckats få väljarna att tro att de skulle kunna rösta bort åtstramningarna. Jag hade mina huslån hos Handelsbanken, som ägde ekonomikanalen EFN. Efter en TV-sänd diskussion i TV med deras chefekonom om Grekland sade jag skämtsamt att min familj hade röstat nej till att betala räntan på villalånet. ”Det fungerar inte riktigts så”, sade han. ”Jag har förstått det. Jag önskar bara att grekerna också förstod det”, sade jag.

5-12 juli 2015 : Valseger och kapitulation

Så kom valdagen 5 juli. Många väljare kunde inte rösta, eftersom de inte var hemma. Grekland hade inget system med poströstning, alla måste ta sig till sina hemorter. Våra vänner hade ingen chans att resa hem till Aten och Thessaloniki, samma gällde hundratusentals andra. Jag har ingen aning om vilken skillnad det gjorde, men det var uppenbart odemokratiskt.

Folkmröstningen stred faktiskt mot den grekiska konstitutionen. Sedan 1974, när Grekland återställde sin demokrati, hade parlamentet det huvudsakliga ansvaret för all lagstiftning, inklusive EU/euromedlemskap och alla ratificeringar av EU-fördrag, utan möjlighet till folkomröstningar. Men Syriza/ANEL röstade igenom den i parlamentet

Nejsidan vann förstås en skrällseger med 61% nej och 39% ja. Jag direktrapprorterade om detta i Expressen-TV, från taket på vårt hus. Det blev en hel del TV de där veckorna.

Ingen visste vad som skulle hända nu. Tsipras hade bollen, menade långivarna. Det var han som hade lagt handgranaten på bordet och dragit ur sprinten, nu var det han som måste ta upp den osäkrade gtanaten och sättta tillbaka sprinten.

Det gorde han redan dagen efter, då finansminister Varoufakis annonserade sin avgång. Att Tsipras hade gett honom sparken bekräftades av att han lät en talesperson blåsa lite varmluft över saken, i stället för att själv kommentera den. Varoufkis hade stöttat idén om en egen valuta för Grekland, nu var den frågan borta från dagordningen. Tsipras behövde ett nytt avtal och det var bråttom.

6-13 juli 2015: Phyrrussegern är ett faktum

Den 8 juli skickade han en officiell begäran om bistånd till Eurogruppen. Två dagar senare meddelade ESM, den Europeiska Stabiltetsmekanismen, att den var villig att förhandla.

Den 13 juli skickade Tsipras ett förslag till nytt avtal till Eurozonen. Efter 17 timmars förhandligar nåddes ett avtal som innehöll ännu hårdare villkor än det grekerna hade röstat nej till och som ökade på kreditbördan med upp till 86 miljarder euro fram till 20 augusti 2018. Bara 61,9 miljarder euro hade betalats ut när avtalet löpte ut.

Europa andades ut. Tsipras förklarade att det uppenbara nederlaget var en seger och att fokomröstningen hade varit nödvändig för Grekland. Personligen anser jag att han borde ha åtalats för de brott mot konstitutionen han begick och den skada han åsamkade grekerna.

14 juli – 20 augusti: En ny dag eller samma mörker?

Grekerna vaknade 14 juli med insikten att allt var som innan folkomröstningen, förutom att landet hade ännu större skulder. Åtstramningarna var kvar och skulle bli ännu värre. Ändå andads de ut. De var kvar i eurozonen, de hade fått sina lån och nu visste de hur vägen framåt såg ut. Samma sak hade gällt om de hade hoppat över folkomröstningen, men varför hänga upp sig på småsaker?

20 augusti-20 september 2015

Tsipras regering avgick 20 augusti och annonserade att nyval skulle hållas en månad senare. Det var Greklands sjätte nyval sedan 2007, folkomröstningen undantagen.

Jag trodde att Syriza skulle vara chanslösa. En vän som själv röstade på Nea Demokratia hävdade att Tsipras skulle vinna, av de enkla skälet att Nea Demokratia inte ville sitta i regeringen förrän efter valet 2019 och därför inte skulle genomföra någon valrörelse. Hon fick rätt. Tsipras förlorade bara fyra mandat och kunde fortsätta regera med stöd av ANEL.

Valdeltagandet var bara 56,4%, den lägsta siffran sedan demokratin återuppättades efter juntans fall 1974. Grekerna var dödströtta på politik. Det enda som återstod var tre år av stålbad.

I nästa del brättar jag vad som hände sedan. Jag tänker sätta punkt 2019, innan pandemin slår omkull alltsammans.

Källor: Efter fyra artiklar är det dags att rabbla lite källor. Förutom mina egna minnen, foton och dagböcker har jag använt en uppsjö av artiklar från Wikipedia, svensk och brittisk dagsress, BBC, universtietsuppsatser, EU-dokument, Varoufakis blogginlägg, regeringens pressmeddelanden samt samtal med vänner, bekanta och experter, för att nämna några.