Vad har hänt i Grekland på 35 år? 1900-1997
Första gången jag besökte Grekland som vuxen var 1990. Jag hade just fått fast jobb som reporter på TT, jag bodde i en etta i Hammarbyhöjden i södra Stockholm och jag hade just blivit tillsammans med en kurskamrat från Journalisthögskolan. 35 år senare gjorde jag min senaste resa till Grekland, nu som jobbonär, med hus i Chania sedan 13 år och en 30-årig son som just har köpt en bostadsrätt. Vad hände?
I en serie artiklar ska jag berätta om 30 av de runt 100 resor till Grekland jag har gjort sedan den där första resan. Innan dess tänkte jag berätta om hur Grekland har för ändrats under 35 år, mellan 1990 och 2025, genom att göra korta nedslag i samtidshistorien. En del av de här sakerna upplevde jag själv på plats, andra läste jag bara om i tidningarna. Några saker upptäcker jag inte förrän nu, som att Grekland gjorde fiasko i fotbolls-VM 1994.
Jag har förstås redan skrivit om de en hel del av de här händelserna, så det blir många länkar till tidigare artiklar. Vi delar upp historien i flera artiklar, med början 1990-1997. Bilden ovan tog jag i Platanias på Kreta 1991.
1990 – Dödliga studentprotester
När högerkonservativa Nea Demokratia bildade regering 1990 föreslog de en ny skollag, som skulle bringa ”lag och ordning” i det grekiska utbildningssystemet. Förslaget ledde till omfattande protester, skolstrejker och ockuperade skolor. Under sju veckor slutet av 1990 och början av 1991 var70 procent a landets gymnasieskolor ockuperade eller stängda.
Fem personer dödades under demonstrationerna; matematikläraren och vänsteraktivisten Nikos Temponeras mördades under en attack av medlemmar i Ungdomsorganisationen för ny demokrati (ONNED) i Patras i januari 1991. en protestmarsch i Aten två dagar senare samlade över 100 000 demonstranter. Fyra personer i en brand som startades av tårgas som kastades i en butik av kravallpolis. Utbildningsministern avgick efter dödsfallen och hans ersättare drog tillbaka lagförslaget.
1991 – Ben Needham försvinner på Kos
Den 24 juli 1991 försvann Ben Needham, ett 21 månader gammalt engelskt barn, på den grekiska ön Kos. Efter att de första sökningarna misslyckats med att hitta honom antogs att han hade blivit kidnappad. Fallet är fortfarande olöst och familjen har inte gett upp hoppet om att finna honom vid liv.
I oktober 2012 började brittisk polis följa en utredning som pekade mot på att Ben hade dödats av misstag och begravts i en hög med bråte av en grävmaskinist som arbetade på ett fält intill huset där han senast sågs. Omfattande utgrävningar genomfördes av brittisk och grekisk polis. Sökandet misslyckades men i september 2016 återvände polisen till Kos för att utföra ytterligare utgrävningar. Inga kvarlevor hittades, däremot en en gul leksaksbil, som tros ha tillhört Ben. Den brittiska kriminalinspektören Jon Cousins, som ledde utredningen, sade: ”Det är min professionella uppfattning att Ben Needham dog till följd av en olycka nära bondgården i Iraklis, där han senast sågs leka. Återfinnandet av detta föremål, och dess plats, förstärker ytterligare min uppfattning att material togs bort från bondgården på eller kort efter den dag då Ben försvann.”
Ett blodstänk hittades på leksaksbilen, men resultatet av DNA-analysen visade att blodet inte kom från Ben Needham.
1992 – Namnstriden om Makedonien
När den tidigare jugoslaviska delstaten Makedonien förklarade sig självständigt och kallade sig ”republiken Makedonien” tog det hus i helvete i Grekland. I synnerhet i de tre regionerna Västra Makedonien, Centrala Makedonien och Östra Makedonien.
Så småningom kom Grekland, EU och styret i det nya landet överens om att landets officiella namn skulle bli FYROM – Former Yugoslavia Republic Of Makedonia. Den 14 februari 1992 samlades en miljon demonstranter i Thessaloniki för att protestera mot namnet på det nya landet, under parollen ”Makedonien är grekiskt!” Det skulle dröja till 2018 innan knuten kunde lösas och än i dag kallar de flesta greker Nordmakedonien för Skopje, efter landets huvudstad.
1993 – Pasok kommer tillbaka
Studentoroligheterna två år tidigare och striden om FYROM gjorde parlamentsvalet till en ”slam dunk” för socialdemokratiska Pasok. Nea Demokratia förlorade 39 mandat, Pasok förlorade 47. Därmed fick Pasok 170 av de 300 platserna i parlamentet. Andreas Papandreou, som var premiärminister 1981-1989, gjorde comeback på posten.
1994 – fotbollsfiaskot i USA
Minns du när Sverige grävde guld i USA och slutade på bronsplats? Först när jag skriver detta inser jag att Grekland faktiskt var med i fotbolls-VM 1994, även om många nog vill glömma det. Jag har aldrig hört någon grek yttra ett ord om turneringen, trots att det var Greklands första VM-turnering i fotboll.
Den 21 juni gick den första matchen, mot Argentina. Eter två minuter gjorde Batistuta det första målet för Argentina, i slutet på första halvlek gjorde han mål igen. Maradona slog in det tredje målet efter 60 minuter och strax före full tid fick Argentina en straff och Batistuta fick sitt hat-trick. Matchen slutade 4-0 till Argentina.
Den 25 juni var det dags att möta Bulgarien, som på papperet borde ha varit ett jämnare möte. Men Bulgarien var i toppform och tyvärr upprepades fiaskot. Första målet kom på straff efter fem minuter, målgörare var Stoitjkov. Han slog in ytterligare en straff efter 55 minuter, sedan gjorde Letjkov 3-0 och strax före full tid slog Borimirov in 4-0-målet.
Fyra dagar senare, 30 juni, var det dags att möta Nigeria. Den matchen slutade 2-0 till Nigeria. Grekland kom sist i gruppspelet med tre förluster och en målskillnad på 0-10, turneringens sämsta resultat. Nigeria och Bulgarien gick vidare. Sverige slog 16 juli Bulgarien med 4-0 i bronsmatchen. Lika lyckliga som vi var, lika olyckliga var grekerna.
1995 – kriget rycker närmare
Greklands gräns mot Turkiet fastställdes i Lausannefördraget 1923. Sedan dess har de båda länderna bråkat om den gränsen, gång efter annan har det fört dem på randen till krig. Sedan Cypernkrisen 1974 har det rått vapenstillestånd, främst tack vare att båda länderna är med i försvarsalliansen Nato.
År 1987 var det nära igen. Jag ska inte fördjupa mig i detaljer men det handlade, som ofta, om att ett land vill borra efter olja utanför kusten i ett område som det andra landet hävdar tillhör det. Denna gång var det Grekland som ville borra, eller snarare ett kanadensiskt företag. Turkiet opponerade sig, skickade forskningsfartyget Piri Reis till området och förklarade att saken var länderna skulle hamna i krig om inte Grekland backade. Till slut backade Grekland, men länderna har inte löst konflikten om var i havet gränsen går.
Så blev det 1995 och nu blev det värre än 1987. För att göra en lång historia kort:
Ett lands havsgräns definieras av tre saker:
- Kontinentalsockeln är den del av havsbottnen som tillhör en kontinentalplatta. Kontinentalsockeln ligger i allmänhet på 0–500 meters djup och avslutas i en kontinentalbrant. Kontinentalsockeln. Ett land har alltid, enligt en FN-konvention, rätt att räkna sin kontinentalsockel som sitt territorium. Turkiet har inte skrivit på den konventionen.
- Territorialgränsen är gränsen mellan nationellt och internationellt vatten. Sedan 1982 är den gränsen 12 sjömil, vilket motsvarar drygt 22 km.
- Bilaterala avtal är den gräns som två länder med havsgräns mot varandra har ritat upp och kommit överens om. Sådana avtal är helt nödvändiga, eftersom det på många platser är för lite hav mellan länderna för att vare sig regeln om kontinentalplatta eller territorialgräns ska kunna tillämpas. Sverige har sådan avtal med Danmark, Norge och Finland. Grekland och Turkiet fick sina gränser fastställda i Lausannefördraget, som tyvärr har en hel del gråzoner. Dessutom gjorde avtalet att Dodekaneserna blev italienskt territorium fram till 1947, då det införlivades med Grekland
När Grekland började prata om att utvidga sitt territorium i Egeiska havet till 12 sjömil blev det starten på en ny kris. Den 8 juni 1994 deklarerade Turkiets parlament att om Grekland ensidigt utvidgade sitt territorialvatten skulle det innebära ”casus belli” det vill säga en krigsorsak. Grekland svarade med att det grekiska hotet stred mot FN:s stadgar.
Ordkriget mellan länderna tog dem till randen av ett krig, när ett turkiskt F-16C jaktplan kraschade efter en intervention från ett grekiskt Mirageplan. Piloten sköt ut sig och överlevde denna gång. 27 december samma år. Den 8 december samma år kraschade ytterligare ett turkiskt jaktplan efter att ha jagats av två grekiska jaktplan. Piloten dog medan andrepiloten överlevde.
Innan året var slut blev det ännu värre. när Turkiet 28 januari gick i land på en obebodda ögruppen Imia (Kardak på turkiska) som ligger halvvägs mellan Kalymnos och det turkiska fastlandet. Den 26 december gick ett turkiskt lastfartyg på grund på den östra av öarna. När en grekisk bogserbåt ville undsätta fartyget vägrade kaptenen, eftersom han hävdade att han befann sig på turkiskt territorium. Dagen efter deklarerade Turkiets utrikesdepartement att de två öarna tillhörde Turkiet.
1996 – striden om holmarna
Det skulle dröja till efter trettonhelgen innan Greklands regering svarade på Turkiets överraskande deklaration. Hittills hade man bråkat om var gränserna skulle dras i havet och i luften, detta var första gången sedan 1923 man bråkade om ett landområde. Greklands regering hävdade de två små kobbarna, med en sammanlagd yta på 4 hektar eller drygt 5 fotbollsplaner, först blev grekiskt territorium i och med Lausannefördraget 1923, sedan i Parisavtalet mellan Italien och Turkiet 1932 och slutligen i Parisfördraget mellan Italien och de allierade 1947.
Till att börja med fick frågan knappt någon medial uppmärksamhet alls. Men 19 januari, dagen efter att Kostas Simitis hade efterträtt Andrea Papanderou som premiärminister, exploderade historien i Grekland. Den 25 januari gick fyra invånare från Kalymnos i land på den östligaste av öarna. En av dem var Kalymnos borgmästare, en var ägare till en fårhjord som betade på ön. De hissade den grekiska flaggan och därmed var cirkusen igång.
Tre dagar senare landade tre journalister från den turkiska dagstidningen Hürriyet på ön. De tog ner den grekiska flaggan och hissade den turkiska, allt i direktsänd turkisk TV. Detta följdes av att en grekisk patrullbåt landade på ön, halade den turkiska flaggan och, i strid mot givna order, hissade den grekiska.
Nu utbröt en hätsk ordväxling mellan Kostas Simitis och Turkiets premiärminister Tansu Çiller. Krigsfartyg från de båda Natoländerna begav sig till de två kobbarna.
Situationen förvärrades av att regeringarna i de båda länderna var svaga. Simitis hade just tagit över när Papanderou tvingats avgå efter efter lång tids sjukdom. Çiller ledde en expeditionsministär utan mandat efter ett kaotiskt val, där man inte kunde enas om en regering.
På kvällen den 28 januari landade ett grekiskt specialförband i hemlighet på den östra ön. Den 31 januari gick turkiska kommandosoldater i land på den västra ön. En grekisk militärhelikopter lyfte tre timmar senare från den grekiska fregatten Navarino på ett patrulleringsuppdrag och upptäckte de turkiska soldaterna.
Vad som sedan hände har aldrig blivit officiellt klarlagt. Helikoptern beordrades att återvända till Navarino men störtade och alla tre ombord dog. Båda regeringarna tystade ner saken för att förhindra att situationen eskalerade ytteerligare.
Efter ingripande från USA kunde konflikten desarmeras. En uppgörelse träffades med innebörden att man, trots olika uppfattning om vem ägde öarna, skulle dra tillbaka sin militär och återgå till ”Status quo ante” (läget innan konflikten). President Bill Clinton personligen pratade flera gånger ned de båda ländernas premiärministrar. Förhandlingarna leddes av den amerikanske toppdiplomaten Richard Holbrooke.
Krisen hade stor inverkan på Greklands inrikes- och utrikespolitik. Den grekiska regeringen försvagades av kritik från den grekiska oppositionen och media, och händelsen sågs av den grekiska befolkningen som en ”nationell förödmjukelse”.
Den grekiska stabschefen avskedades, främst för att ha gjort offentliga kommentarer om regeringssamtalen under krisen. Många greker ansåg att USA:s neutrala hållning var lika med att ställa sig på Turkiets sida. Dessutom kände sig Grekland sviket av européerna som, av förklarliga skäl, förklarade sig neutrala i konflikten.
Turkiet såg det hela som en seger för deras linje: att det finns gråa områden” som inte omfattas av Lausannefördraget. Totalt, hävdar de, finns 130 sådana öar och klippor i Aegeiska havet.
Bråket om Imia har blossat upp på nytt flera gånger. I februari 2018 uppgav grekiska myndigheter att ett turkiskt kustbevakningsfartyg hade rammat en grekisk kustbevakningsbåt nära öarna. Ingen skadades, men det grekiska fartyget fick skador i aktern. Grekland klagade till Turkiet om händelsen. Turkiets utrikesministerium förnekade att det turkiska fartyget var vållande. Nästa dag dök det upp bilder som visade hur den turkiska patrullbåten rammade den grekiska båten.
1997 – Och OS 2004 går till Grekland!
Den 5 september röstade IOK, med 66 röster mot 41, för att Aten skulle bli värdland för Sommar-OS 2004. Beslutet väckte blandade känslor bland grekerna som hade velat ha spelen 1996, hundra år efter de första moderna spelen. ”Coca Cola och CNN köpte hel enkelt spelen”, förklarade mina vänner. Det fanns också en annan förklaring. Aten hade i sin ansökan satsat allt på hundraårsjubileet och alldeles för lite på berätta om genomförbara planer för att hantera infrastruktur, anläggningar, säkerhet och transporter. Grekland var tvunget att se till att, trots att det var ett litet land, kunde hantera att vara olympisk värd.
Aten skulle lära sig av sitt misstag. Ett år efter att konfettin slutade falla i Atlanta, 1997, försökte Aten igen. Den här gången vann staden. Tyvärr skulle OS i Aten bli ett av de första stegen mot Greklands största katastrof sedan 1923.