Europas första judar bodde i Grekland

Jag bor sedan många år, på deltid, i en stadsdel i Chania (det är där bilden ovan är tagen) som en gång var ett judiskt ghetto, grundat av venetianerna för över 700 år sedan. Det har väckt mitt intresse för två saker. Den ena är Chanias historia, som jag redan har skrivit om. Den andra är historien om Greklands judar, som det nu är dags att ta sig an. Häng med på en berättelse som började för 2 500 år sedan och fortfarande pågår!

Chanias Historia, från stenålder till trängsel

Från början var min avsikt med den här artikeln att berätta om antisemitismen i Grekland. Men mina irrfärder i texter och filmer om Greklands judar fick mig att inse det meningslösa att prata om antisemitismen i Grekland utan att prata om judarnas rötter i Grekland och att det senare nog är mer intressant. Samtidigt är det oundvikligt att mycket kommer att handla om antisemitism, eftersom den kom till Europa samtidigt som de första judarna bosatte sig i Grekland. Dessutom är den åter på stark frammarsch. För tydlighets skull ska jag tillägga att jag vare sig är jude eller kristen, jag har ingen religion alls.

Lätt att missa

Antisemitismen i Grekland är lätt att missa. Många svenskar som bara reser charter till Grekland kanske aldrig stöter på den. Turistindustrins proselyter vet att tiga om den, de vill inte skrämma bort gästerna. Men om du lär känna greker på riktigt och hänger med dem utanför turistanläggningarnas trygghet har du kanske hört greker säga saker om judar som inte anses rumsrena i Sverige. Det har jag gjort många gånger och det är ingen slump. Antisemitismen har djupa rötter i Grekland.

Sverige har förstås inte varit förskonad från antisemitism. Fram till andra världskriget var stereotyper om judar som främmande element vanliga i populärkultur och media. Trots fulla medborgerliga rättigheter från 1870 mötte judar diskriminering och misstänksamhet, särskilt vid ökad invandring från Östeuropa. Högern varnade för en ”judebolsjivismen” och vänstern för en ”bankirkonspirationen”. Sedan kom nazismen, som fick en del anhängare i Sverige. När nazisternas utrotningsläger blev allmänt kända utgjorde de ett slags vaccin mot antisemitism som skulle sitta till framemot millennieskiftet. Sverige är fortfarande ett av den kristna världens minst antisemitiska länder. Grekland återfinns tyvärr i den andra ändan av skalan.

Antisemitism äldre än Israel

Medan den växande antisemitismen i Sverige främst drivs av konflikten i Mellanöstern, är antisemitismen i Grekland en fortsättning på något som har funnits i hundratals, kanske tusentals år. Den vilar på samma antisemitism som kulminerade i nazisternas Holocaust och dödade uppemot 90 procent av Greklands judar.

Den här artikeln handlar därför inte i första hand om hur protesterna mot Israels politik ofta slår över i antisemitism, något som är ännu vanligare i Grekland än i Sverige. Den handlar om hur judarna kom till Grekland och hur de levde där fram till 1942. Den handlar också om hur många greker fortfarande bär på samma antisemitism som de flesta andra vaknade upp från när bilderna från dödslägren nådde oss 1945.

Hur började det?

Det har bott judar i Grekland åtminstone sedan 400-talet före Kristus. De äldsta är romanioterna, de första judar som bosatte sig i Europa. Den äldsta synagogan i Grekland hittades på Delos och är daterad till omkring 150 f. Kr. Sveriges första synagoga invigdes 1782.

Medan antikens greker hade ett helt stall av gudar och halvgudar att dyrka trodde judarna att det bara finns en gud. Därför stod judarna redan då inför den ständiga konflikten mellan att följa sina religiösa seder och samtidigt respektera för lokala traditioner. Sabbaten och kosherdieten var svåra att upprätthålla i antikens Grekland

Judar kunde anklagas för att ha ådragit sig ”gudarnas vrede” när naturkatastrofer drabbade ett samhälle. En vanlig reaktion på judar var att de var lata (inte arbetade på sabbaten) och hade konstiga mat- och renhetslagar. Andra såg dem som gudsförnekare, eftersom de inte hade några statyer. Deras gud hade ingen kropp och inget ansikte, judarna ”dyrkade molnen”.

Alexander spred judendomen till Europa

År 332 f. Kr. invaderade Alexander från Makedonien Judéen, som blev en del av det Makedonska imperiet. Där grundade han staden Alexandria, som hade en stor judisk befolkning. Det uppstod snart motsättningar mellan hellener och judar. Alexandria under Alexanders välde pekas ofta ut som födelseplats för antisemitismen.

Moses från Kreta

Samtidigt finns en annan bild, en där judar och hellener ofta tolererade varandra. På 200-talet f. Kr. översatte grekerna judarnas heliga skrift Toran, som de kallade Septuaginta, eftersom det krävdes 70 översättare (septuaginta är forngrekiska för ”sjuttio”). Septuaginta blev en viktig vändpunkt i judisk historia, eftersom översättningen gjorde att judendomen kunde spridas över hela Medelhavsområdet, där grekiska var ”lingua franca”. Den blev också de första kristnas standardtext.

Från Spanien till Makedonien

Vi gör nu ett hopp framåt i historien, fram till 1492. Då fick de romaniotiska judarna sällskap i Grekland, som då var en del av det Ottomanska imperiet, av tiotusentals sefardiska judar som blivit utkastade av katolikerna på den Iberiska halvön. Många av dem bosatte sig i Ioannina och Thessaloniki. De talade ladino, en slags blandning mellan olika språk som talades på den Iberiska halvön. Judendomen blev en del i Thessalonikis rika kulturliv. Mindre grupper av sefardiska judar kom också till andra grekiska städer som Rhodos och Kos.

När frihetskriget bröt ut 1821 massakrerades många judar av grekerna, eftersom de ansågs vara medlöpare till ottomanerna. Den grekiska nationalstaten ville göra slut på mångkulturen. Grekland skulle byggas på tre pelare; språket, flaggan och den grekisk-ortodoxa kyrkan. En etnisk grupp som vare sig pratade grekiska eller trodde att Jesus var guds son passade inte in i den bilden, oavsett hur integrerade den var i det grekiska samhället. Det skulle dröja till 1913 innan Grekland, med undantag av Dodekaneserna, fick sina nuvarande gränser. Många judar flydde, liksom muslimerna, revolutionens förföljelser till Epirus, Makedonien, Kreta och de östra Egeiska öarna.

När monarkin infördes i Grekland 1834 upphörde förföljelserna, åtminstone tillfälligt. De kvarvarande judarna blev integrerade i nationalstaten och såg sig som greker med judisk tro. Kungen, Otto, hade hämtats från München och han tog med sig en grupp judar från Bayern. De bildade den första moderna judiska församlingen i Aten. Den organiserades lagligt 1885 och blev officiellt erkänd 1889. En synagoga byggdes 1904 och invigdes 1906. På 1940-talet rymde synagogan mer än 3 000 personer.

Thessaloniki, Balkans Jerusalem

Fram till slutet av 1800-talet bodde det fler judar än ortodoxa greker i Thessaloniki, som då kallades ”Balkans Jerusalem”. Thessaloniki, Som då hette Selânik på turkiska och Salonica på grekiska, var under det Ottomanska väldet en smältdegel av olika kulturer. Den största folkgruppen i staden var judar, sedan kom turkarna, (Turkiets landsfader Kemal Atatürk föddes i Thessaloniki) därefter grekerna och på fjärde plats bulgarerna.

Judarnas guldålder i Thessaloniki var 1600-talet, då de utgjorde närmare 70 procent av befolkningen. I början av 1900-talet var de inte längre i majoritet, men hade alltjämt stort inflytande över livet i staden, med egen saluhall, egna skolor och många synagogor.

Brand och katastrof

Ottomanerna förlorade Thessaloniki till Grekland 1912, nästan 80 år efter Greklands självständighet. Fem år efter självständigheten brann två tredjedelar av Thessaloniki ner till grunden och ytterligare fem år senare inträffade ”Den stora katastrofen” i Mindre Asien, som tvingade en och en halv miljon greker att lämna Turkiet. Många av dem kom till Thessaloniki, där de levde under svåra förhållanden. Lägg därtill den stora globala depressionen, så uppstår den matjord i vilken den grekiska antisemitismen grodde. Judarna har i alla tider använts som syndabockar vid katastrofer och att många judar var relativt välbärgade stack i ögonen på de utarmade flyktingarna från Turkiet.

Vägen mot Greklands stora katastrof

Många av de argaste antisemiterna var offer för den svåra bostadsbristen och de retade sig på att nästan bara judar arbetade i Thessalonikis hamn, som var stadens största arbetsplats.

Campbellpogromen

Motsättningarna växte år för år och kulminerade i början av 30-talet. Thessalonikis judar anklagades för att kroka arm med bulgarer och kommunister, som ville göra Makedonien självständigt från Grekland. Flyktingar från Mindre Asien, reservister från den grekiska armén och medlemmar av nationalistiska organisationer startade en våg av antisemitiskt våld och hot som pågick under hela juni 1931. De lokala myndigheterna, inklusive Makedoniens generalguvernör, Stylianos Gonatas, tittade bort när nationalister attackerade flera judiska stadsdelar natten den 29–30 juni 1931. Det värsta våldet ägde rum i Campbell, där attackerna resulterade i att området förstördes, en kristen invånare dog och dussintals skadades. Andra attacker ägde rum i andra judiska stadsdelar, inklusive en i ”151-lägret” i Kato Toumba, där en judisk invånare, dödades.

I den efterföljande rättegången frikändes alla förövarna av attacken. Ledamöter av det grekiska parlamentet försvarade pogromen som en ”patriotistisk handling”. Eleftherios Venizelos regering uppgav att den skulle stödja det judiska samfundet, men gav minimalt ekonomiskt stöd till dess återhämtning, vilket resulterade i att tusentals judar lämnade Thessaloniki permanent, särskilt för Frankrike och Palestina. Stadens judiska samfund förblev väsentligt alienerat och försvagat. Vid andra världskrigets utbrott 1939 var återstod 56 500 judar i Thessaloniki, ungefär 20 procent av befolkningen.

Metaxas stoppade förföljelserna

Ioannis Metaxas tog makten i Grekland 1936 och införde diktatur. Han satte stopp för den antijudiska propagandan och beordrade att judarna skulle ha samma rättigheter som andra greker. Så här skrev den judiska nyhetsbyrån JTA efter Metaxas död 1941:

”Den judiska befolkningen i Grekland sörjde idag premiärminister John Metaxas död, som sedan sitt maktövertagande 1936 vid många tillfällen offentligt betonat sina känslor för judarna och öppet berömt grekiska judar för deras patriotism under det nuvarande kriget. Det var under general Metaxas inflytande som antijudisk agitation i Grekland stoppades av en lag som ’förbjöd uppvigling av medborgare, direkt eller indirekt, till ömsesidigt förakt och hat, till oenighet och till upphöjelse av religiösa och politiska passioner i alla avseenden’. Denna lag satte stopp för den antisemitiska propaganda som venizelisterna och andra antisemitiska grupper bedrev efter att Venizelos hade skyllt på judarna för att han inte lyckades bli vald till premiärminister.””

Nazisterna

Nazisterna tog över Grekland i april 1941. Året efter satte de igång ”den slutgiltiga lösningen” i Europa med målet att alla judar i det Tredje riket skulle mördas. Över 80 procent av Greklands runt 70 000 judar fördes till dödslägren i Treblinka och Auschwitz-Birkenau. De flesta mördades direkt vid ankomsten, mindre än 2 000 av de överlevande återvände till Grekland. Omkring 10 000 judar överlevde Förintelsen, antingen genom att gömma sig, strida med den grekiska motståndsrörelsen eller överleva nazisternas koncentrationsläger.

Inte välkomna tillbaka

Det är väl dokumenterat att nazisterna fick hjälp av lokala grekiska myndigheter och medlöpare i Thessaloniki med att hitta, arrestera och deportera judar till koncentrationslägren. Judarna egendom konfiskerades sedan av samma myndigheter och Greker flyttade in i deras hus, stal deras egendom och tog över deras företag. Den judiska kyrkogården förstördes och gravstenarna användes som byggnadsmaterial.

Enligt folkbokföringen bodde två tredjedelar av Greklands judar, 56 500 personer i Thessaloniki innan förintelsen, i slutet av kriget återstod tre. Det fåtal judar som återvände och krävde sin egendom tillbaka fick kalla handen eller drogs in i långvariga rättsprocesser. I dag bor omkring 1 500 judar i staden.

Under många år led grekerna av kollektiv minnesförlust kring detta. De berättade gärna om motståndet mot nazisterna men ogärna om den judiska befolkningens öden. Det var som om judarna aldrig hade existerat, trots att spåren av dem fanns överallt.

Sent erkännande

Det skulle ta lång tid för Grekland att göra upp med denna mörka del av sitt förflutna. Ett monument över förintelsen invigdes i Aten 2010 En lag som antogs 2011 gav alla judar i Grekland som var födda före 1945 rätt till grekiskt medborgarskap och 2017 fick deras barn och barnbarn samma rätt.

Den dåvarande borgmästaren i Thessaloniki, Yannis Boutaris, tog 2016 initiativ till ett förintelsemuseum i staden. Det första spadtaget togs 20018. Museet som till stor del är finansierat av privatpersoner och stiftelser. Museet väntas öppna 2026

Mannen som bröt fyra grekiska tabun

En enda gång har en grek spontant tagit upp förintelsen med mig: ”De tycker att vi ska skämmas .Jag förstår inte varför. Jag var inte ens född”, sade han. Jag svarade: ”Du behöver inte skämmas. Det räcker med att erkänna att det faktiskt hände”. Det blev inte mer sagt om saken

Det finns andra berättelser

Det ska tilläggas att den grekiska regeringen redan 1946, som det första landet i Europa, stiftade en lag som gav judarna rätt att återfå sin egendom. Det finns också många berättelser om hur greker hjälpte omkring 10 000 judar att gömma sig och fly och att den grekisk-ortodoxa kyrkan fördömde nazisternas förföljelser. I den här dokumentären får vi lyssna på några vittnesmål:

Det officiella Grekland

Grekland är inte en antisemitisk eller religiös stat. Den Grekisk-ortodoxa kyrkan är statsreligion och samlar uppemot 90 procent av alla greker, men det finns inga lagar, och har aldrig funnits, som tydligt diskriminerar någon på religiösa grunder. Enligt artikel 13 i konstitutionen garanteras samvetsfrihet och religionsfrihet för ”kända” religioner (judendom, islam, katolicism och protestantiska samfund). Däremot är det förbjudet att försöka omvända andra till sin egen tro.

Den ortodoxa kyrkan är däremot positivt diskriminerad, konstitutionen pekar ut den som ”rådande religion”. Den gynnas genom skattefrihet och generösa statsbidrag (alla präster är avlönade av staten). Religionsundervisning i skolan är i grunden obligatorisk och följer den ortodoxa läran, även om det finns ett system för att ansöka om undantag av samvetsskäl.

Striden om ID-korten

Mellan 1945 och 2000 var religionstillhörighet en obligatorisk uppgift på grekernas ID-kort. När Grekland skrev på Schengenavtalet 1997 och samtidigt implementerade EU-direktivet om skydd av privatlivet innebar det att ett nytt nationellt ID-kort måste tas fram, som inte fick innehålla uppgift om religionstillhörighet. Det strider mot EU:s direktiv om rätten till privatliv och är därmed lag även i Grekland.

Ärkebiskopen Christodoulos förde en kampanj mot reformen och mobiliserade tusentals grekiska medborgare till massmöten i Aten och Thessaloniki. Dessa följdes av en serie antisemitiska attacker motiverade av föreställningar om en ”judisk komplott”, inklusive omfattande vanhelgande av judiska kyrkogårdar och Atens synagoga, samt vanhelgande av judiska monument och privata egendomar med slagord och hakkors.

Kyrkan samlade över tre miljoner underskrifter mot beslutet och för en folkomröstning i frågan om ID-korten Motförslaget var att religions-stämpeln skulle vara ”frivillig”, ett obegripligt dumt förslag. Fundera gärna på hur denna ”frivillighet” skulle ta sig uttryck i ett land där man efter krav från folkopinionen lagstiftat om ”frivillig” religionsstämpel på ID-kortet. Fundera också på hur ett sådant krav skulle tas emot i den svenska debatten. Jag hörde själv grekiska vänner propagera för konstruktionen, trots att den är väldigt lätt att avfärda.

Det kan tyckas som en bagatell. Men det är svårt att inte tänka på när Sverige beslutade att avvisa tyskar som hade ett J i sina pass. Detta J var ett krav från Sverige och Schweiz, som annars hotade Tyskland med visumtvång. Uppgiften går inte att använda för att styrka identiteten, det enda skälet att ha med religionstillhörighet på ID-korten är för att kunna diskriminera.

Frågan avgjordes till slut av Europadomstolen för mänskliga rättigheter som 2002 avslog ett överklagande från tre grekiska teologiprofessorer. Det är en gammal tradition i Grekland att olika politiska falanger håller sig med egna ”forskare” i historia, religion, ekonomi och filosofi, som ”bevisar” de egna teserna. Det är inte så konstigt. Vi hade ju Rasbiologiska Institutet i Uppsala, som fram mellan1922 och 1959 ägnade sig åt  ”att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder.”

Antisemitismen finns kvar

I dag bor omkring 5 00 judar i Grekland. Det finns tolv synagogor; Två i Aten, två i Thessaloniki och en vardera i Larissa, Chalkis, Korfu, Chania, Ioannina, Rhodos, Trikala och Volos.

Antisemitismen är fortfarande stark i Grekland. Det finns forskning som pekar på att grekerna är det mest antisemitiska folket i EU näst Cypern (svenskarna är minst antisemitiska). Jag har hört ”vanliga” greker säga saker om judar som jag av anständighet inte velat återge. De värsta sakerna har jag hört i Thessaloniki. Rekordet var när jag pratade med en ung, lesbisk radikal tjej om judarna i Thessaloniki och om att nazisterna mördade hälften av alla världens judar. ”Ja, tyvärr gjorde de bara klart halva jobbet”, sade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Först nyligen har jag förstått att hon citerade boken, ”Judarna: Hela Sanningen” (Εβραίοι: Όλη η Αλήθεια), som publicerades 2006 av Konstantinos Plevris, som kallar sig själv nazist, fascist och antisemit. En av hans anhängare, Adonis Georgiadis, utnämndes mitt under coronapandemin till hälsominister i Grekland, vilket fick många att ändra uppfattning om regeringens pandemibekämpning. Giordadis bad 2017 om ursäkt för sitt engagemang i vännen Plevris djupt antisemitiska bok.

Antisemitiska politiker

Adonis Georgiadis är långtifrån ensam. Det finns gott om politiker i Grekland som har gjort antisemitiska uttalanden eller har stöttat antisemiter. Mest extremt är förstås Gyllene Gryning, nazistpartiet som bildades 1993 och som fick sju procent av rösterna i valet 2012. Deras syn på judar är som hämtad ur Plevris bok. Deras medlemmar har misshandlat judar och vandaliserat synagogor, Partiet är numera förbjudet och flera av dess företrädare är dömda för en rad olika brott.

Den grekiska nazistledaren är där han ska vara – i fängelse!

Den antisemitiska kyrkan

Självklart har antisemitismen och religionen samband. De sju länder i Europa (Ryssland, Cypern, Montenegro, Grekland, Serbien, Bulgarien och Rumänien) som har störst andel antisemitism är alla i huvudsak ortodoxa.

Den grekisk-ortodoxa kyrkan har ännu inte formellt förlåtit judarna för Jesu död. Mässan på skärtorsdagen och långfredagen innehåller fortfarande texter som ger judarna den kollektiva skulden för korsfästelsen. Traditionen att bränna Judas på påskdagen uppfattas av många som antisemitisk, eftersom de menar att Judas i ceremonin symboliserar hela det judiska folket.

Jag är vare sig jude eller kristen så jag har ingen uppfattning i dessa frågor utan återger bara vad andra har sagt. Vad jag vet av egen erafrenhet är att grekiska präster gärna hemfaller åt hatretorik, även om jag mest har hört dem tala illa om muslimer i allmänhet och turkar i synnerhet.

Själv bor jag delar av året i Evraiki, Chanias judiska stadsdel. Evraiki, som betyder hebreiska på Grekiska, etablerades av venetianarna, som tyckte om att dela upp grupper i ”borhgeti”. Det är därifrån ordet ghetto härstammar, det första judiska ghettot skapades i just Venedig och det finns fortfarande kvar.

Jag känner några av de judar som bor i Grekland. De har alla kommit dit på senare år ingen av dem har judiska rötter i Grekland. De senaste åren har varit svåra för dem. Det är förstås Palestinafrågan som ligger bakom. nu har den ”gamla'” kristna antisemitismen fått sällskap av den muslimska, som i hela Europa har anammats av vänstern. De gamla konspirationsteorierna är tillbaka med full kraft och eftersom grekerna sakar mycket av det moraliska vaccin mot antisemitism som vi fick 1945 så är det en giftig blandning. Gränsen mellan kritik mot staten Israel suddas ut för att omfatta alla israeler och till slut alla judar.

Nu stoppas israeliska kryssningsresenärer när de vill gå i land på öar i Grekland, eller så bussas de runt med poliseskort. Israeler nekas att bli serverade på turistrestauranger (jag har själv sett det).

När Recep Tayyip Erdoğan kom till makten i Turkiet vid millennieskiftet försämrades relationerna med Israel snabbt. Tidigare hade Turkiet varit ett av få länder i närområdet som israeler kände sig välkomna till, nu vändes blickarna i stället mot Grekland. Sedan 7 oktober 2023 har tiotusentals israeler flyttat till Grekland, eftersom de inte känner sig säkra i Israel. Flygtiden är bara två timmar och det går bilfärja mellan Piraeus och Haifa. Med en tillräckligt stor investering (mellan 250 000 och 800 000 euro beroende på läge) får man ett permanent uppehållstillstånd som gäller för hela familjen och låg skatt på inkomster och pension från hemlandet.