Rembetiko – filmen och musiken som återkopplade grekerna med deras historia

Hur lär man känna en kultur och ett folk? Finns det genvägar? Ja: Se en film. En med musik i. Men välj noga. Ska du lära känna den grekiska kulturen – välj filmen Rembetiko. Att den finns på Youtube, med engelsk text, gör saken ännu bättre. Den är över två timmar lång, så förbered dig noga, gärna med lite meze och vin och rätt sällskap.

När regissören Costas Ferris film Rembetiko hade premiär 1983 var musikgenren rembetika ingen stor sak i Grekland. Det förändrades snabbt och än i dag kan många unga greker sjunga Nikos Gatsos texter till Stavros Xarchakos musik, trots att det har gått 35 år sedan premiären. I dag är rembetika uppsatt på Unescos lista över ”Mänsklighetens oantastliga kulturarv”. Den spelas på klubbar och festivaler runtom i världen och i Kanada finns ett band med det geniala namnet Rembetiko Hipsters.

Filmen är en biografi över rembetikostjärnan Marika Ninou och den följer ungefär samma mönster som ”The Rose”, filmen om Janis Joplin. En dyster barndom, plötsligt genombrott, internationell berömmelse, missbruk, dåliga män, för tidig död. Marika Ninou blev bara 35 år gammal.

Men filmen handlar om mycket mer än så. Den handlar om nationalstaten Greklands tillblivelse. Marika Ninou föddes på en båt på väg från Turkiet till Grekland, hennes mamma var en av de miljoner greker som på 1920-talet tvingades lämna Turkiet för att bosätta sig i Grekland, samtidigt som Grekland tömdes på etniska turkar. Hon och många andra slog sig ner i Piraeus, där filmen utspelas. Denna enorma flyktingkatastrof, där människor som hade levt i hundratals år i ett annat land tvingades lämna sina hem för att bosätta sig i ghetton,, gav upphov till rembetikon, som brukar kallas grekisk blues. Många av dem  rökte hasch och många levde på brottslighet, i brist på annan försörjning. En slags undergroundkultur med musikkaféer uppstod och där föddes Rembetikon.

Filmen Rembetiko kan tyckas ha sina brister. Den är ibland överdramatisk och övertydlig, det blir mer teaterscen än bioduk. Men när jag har lärt känna grekerna bättre förstår jag hur tonsäkert det där överdramatiska är. Så är ju grekerna! Åtminstone på kaféet eller baren efter midnatt. Filmen vann en silverbjörn i Berlin och flera andra utmärkelser. Den gick upp i Stockholm på juldagen 1985. Det minns nog ingen som inte är grek.

Jag känner flera människor i 30-årsåldern som älskar rembetiko. Det finns tusentals rembetikoband i Grekland och det går nog att hitta ett ställe där det spelas rembetiko i varje stad i Grekland. Typiskt för musiken är att bandet oftast sitter vid ett bord tillsammans med publiken, röker och dricker som om de vore gäster snarare än artister och så spelar de i timmar, ofta till långt inpå småtimmarna. Ibland dyker det upp andra musiker och sångare, som sitter in med sina röster eller instrument. Vi har haft magiska kvällar med rembetiko, men det får inte bli för ofta. Jag spelar ofta sången Kaigomai (bränn mig). Den finns i många versioner, men om jag vill försätta mig i stämning väljer jag den där Kretas stjärna Yannis Xaroulis, spelar oude, Natassa Bofiliou sjunger och publiken körar. En mobilfilm med uselt ljud, men det är magiskt!

Jag måste medge att jag till en början var rätt oförstående till rembetiko. Min vän Manolis spelade gärna originalinspelningar från gamla stenkakor. Det var väldigt långt från den soppa av västerländsk musik som mina öron var uppfödda på. ”You are not in Europe now, this is Minor Asia”, brukade han säga när vi diskuterade skillnaden mellan min och hans kultur. Han hade förstås rätt. Från Pali på Nisyros, där vi ofta tillbringade kvällarna, är det bara 19 kilometer till Turkiet. Ägaren till baren där vi satt hade turkiska rötter. På grannön Kos och Rhodos finns fortfarande turkiska samhällen, eftersom Dodekaneserna tillhörde Italien vid tiden för den stora folkomflyttningen.

På Kreta, där vi bor numera, är det omöjligt att missa spåren av mer än 200 års turkiskt styre. Men någon omflyttning av etniska greker till Kreta blev det aldrig och den turkiska befolkningen lämnade ön redan i slutet av 1800-talet. Deras historia tänker jag berätta om i ett annat blogginlägg.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.