Den långa vägen till huset i Grekland

Jag började drömma om det redan när jag fick mitt första journalistjobb. Huset vid havet i södra Europa. Då låg det inte i Grekland, utan på den franska Atlantkusten. Jag läste annonser, räknade, drömde…  

Sen blev det fullt upp med familjen och karriären. Frankrike var glömt, nu var det Grekland som gällde. Varje sommar tillbringade vi på den lilla ön Nisyros i Dodekaneserna, ofta med en båtluff på dit- eller hemvägen. Första gången vi var där var vår son minus 2 månader gammal. Senast vi var där fyllde han 15.

På Nisyros fanns några utlänningar som bodde i egna hus. Schweizarna i det lilla huset på klippan, som saknade både el och vatten. En annan schweizare som bodde med sin dotter i Emborios, byn med 18 invånare, där vi hyrde hus tre somrar. Irländarna, som fortfarande har ett fantastiskt vackert hus i huvudbyn Mandraki. Alla tjatade på oss: ”Varför köper ni inte ett hus?” Det fanns gott om tomma hus i denna avfolkningsbygd. Vi tittade på ruiner och mögliga hus, vi pratade med husägare och hantverkare. Det var bara tre problem:

  1. Vi var mitt i våra karriärer, så vi visste att vi aldrig skulle kunna tillbringa mer än högst fem veckor om året i huset.
  2. Närmaste flygplats låg på grannön Kos, dit gick direktflyg bara på sommaren. På vintern krävdes minst ett flygbyte och sedan en båtresa på ett ofta stormigt hav.
  3. På vintern var bara ett par hundra personer kvar på ön. som då mest liknade en långvårdsklinik.
profiti ilias
Utsikt från Nisyros högsta punkt, Profiti Ilias. Foto: John Göransson.

Sen, 2010, var det stopp. De flesta av våra vänner hade flyttat eller dött, vår son var tonåring och ville göra andra saker, vi ville göra andra saker. Det blev tågluffar i södra Europa, rundresa i Brasilien, påsk i Egypten… Grekland började sjunka undan ur medvetandet.

Om det inte hade varit för julfirandet. Jag och min fru bestämde oss tidigt för att julhelgen bäst firades utanför Sverige. Vi firade jul i Rom, Västindien, Portugal, Spanien, på Sicilien, i Malaysia… Julen 2009 började jag söka på Internet efter ett lämpligt ställe i Grekland att fira jul på och snubblade över en artikel i en brittisk dagstidning, där ett par från England berättade om sin vinter i Palaeochora på södra Kreta. Där fanns Greklands bästa klimat, hävdade de. Paret hade hyrt en studio på Haris Studios över vintern, de hängde med bröderna på Methexis taverna och de verkade trivas. Detta måste prövas!

Vi mailade Haris, bokade två studior och strax före jul klev vi av bussen i byn, efter en resa med tre olika flyg, en hotellnatt i Chania och en lång bussresa över bergen. Vi hann med ett dopp på julafton, sedan började det regna. Och blåsa. Jag insåg att myten om Palaeochoras fantastiska vinterväder var just en myt. Närmare studier av väderstatistiken visade att det är i princip samma medeltemperatur och nederbördsmängd på södra som på norra sidan.

På vintern blåser det mest från söder, så ofta låg det stora stenar mitt på vägen, som hade sköljts upp av vågorna. Inga båtar kunde använda hamnen, vi såg stora lastfartyg som låg i lä om ön i dagar och väntade på att det skulle mojna.

dsc_0073
Nyår hos Haris. Vid horisonten ett tankfartyg, som väntar på att vinden ska mojna. Foto: John Göransson.

Men nu var vi här och nu skulle vi ha roligt! Vi hade roligt. Vi hittade Agios Bar, en av Europas bästa cocktailbarer. Vi blev snabbt vänner med Nektarios, Michailis, Giorgos och de andra som jobbade där, efter en vecka kände vi alla. Tonårssonen hade däremot ganska tråkigt.

Det blev två jular i Palaeochora. Sedan ett par sommarveckor, när sonen var på resa med sin kör någon annastans i världen. Som de andra gångerna blev de ett par övernattningar i Chania på vägen och vi började inse att vi gick över ån efter vatten. Här fanns allt vi ville ha ut av en semester, om vi bara undvek förorterna väster om stan. Efter ett par resor bestämde vi oss. Vi skulle köpa hus i Chania!

Nu var det 2013 och Internet var fullt utblommat. Med hjälp av Google Translate kunde vi leta objekt och läsa på om hur man köper hus i Grekland. I slutet av mars reste vi ner och slog slog läger på Pension Theresa i en vecka. Med oss hade vi en lista med objekt att titta på och mäklare att prata med.

Redan första dagen stod vi utanför drömkåken och tittade. En fransman hade lagt ut sitt hus till försäljning på nätet, med bilder och massor av nyttig information. Vi hade bokat en visning, utan att anlita mäklare. Medan vi väntade på att få komma in i huset tittade vi på andra. För säkerhets skull, så att säga. Varje dag tre-fyra husvisningar. Smutsiga hus, för dyra hus, fallfärdiga hus, stökiga hus… Efter varje visning ville vi helst bara gå till hotellet och duscha.

 

 

Så kom vi in i huset. Det var ingen tvekan, detta skulle vi ha! Ett trevånings venetianskt townhouse byggt på 1300-talet, i en av de tystaste och vackraste gränderna i gamla stan. Renoverat för några år sedan, i toppskick. Byggnadsminnesmärkt, med träbjälkar, fönsterluckor, skottglugg, takterrass, solvärmt vatten, två badrum och ett fantastiskt kök. Fullt möblerat. Bilderna ovan låg på hemsidan, vårt besök bekräftade bara vad vi redan misstänkte. Vi vågade knappt prata med varandra. Tänk om det gled oss ur händerna!

Vi lade ett bud och stack ner till Palaeochora. Det var för spännande nu, vi måste bort från stan! Vi gick till Agios och ägnade oss åt verklighetsflykt till fem på morgonen. Några timmar senare väckes vi av telefonen. Det var fransmannen. Han accepterade budet! Tillbaka till Chania för att ordna en advokat och prata med banken. Bollen var i rullning. Vi for med advokaten kors och tvärs genom stan för att få stämplar på olika papper och betala olika avgifter. När vi åkte hem var handpenningen betald. Ett par veckor senare satt jag på mitt kontor i Stockholm, vår bankman på sitt kontor runt hörnet, fransmannen hemma i Frankrike, våra advokater i Chania. Pengar bytte ägare, papper undertecknades, mail och SMS for genom cyberrymden. Huset var vårt!

rbsh
Blodmåne på taket, Foto: John Göransson.

Bara några veckor senare flög vi ner igen. Huset var inrett och klart, det var bara att flytta in. I januari 2018 kom jag hem efter det 25:e besöket. Vår son bodde i huset hela vintern 2018, flera vänner har lånat det av oss.

Visst har vi haft en del bekymmer, med läckande rör, fuktskador, buller och annat. Men jämfört med alla fantastiska dagar, kvällar och nätter vi har haft där så bleknar allt sådant. I vårt kök har vi gravat lax och kokat julskinka, men framför allt lagat fantastisk mat på fantastiska kretensiska råvaror. Ett år flög vi ner nykokta Vätternkräftor, ett annat år två dussin ostron. Vi har fått massor av vänner i stan, vi behöver aldrig känna oss ensamma eller uttråkade. Tvärtom.

Och så har vi taket. Den senaste upplevelsen var en kväll och natt tillsammans med vänner. Vi åt, drack och pratade medan månen gick in i jordskugga och färgades röd på himlen i söder. Det var ännu en magisk kväll!

 

1 kommentar på “Den långa vägen till huset i Grekland”

  1. Pingback: Om författaren – Grekland all Exclusive

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.