Grekiska öar 22: Chios

Jag och hustrun hade gett oss ut på en tvåveckors båtluff, med start på Samos. Efter ett par dagar i Phytagorio äntrade vi sent på eftermiddagen en båt till Chios. När vi satt på lilla ”Captain Stamantis” akterdäck och sakta gled fram i det kav lugna vattnet, insåg vi så småningom att vi var de enda passagerarna ombord. Besättningen hade gått in, så nu var det bara vi, havet och den turkiska kusten. Och den turkiska patrullbåt som gick parallellt med oss, precis innanför gränsen. Det var spänt mellan Grekland och Turkiet, några av de öar de bråkade om fanns just här, mellan Chios och det turkiska fastlandet.

Här hittar du listan över alla öar som är med i den här serien.

Längre än så var det inte tull Turkiet. Foto: John Göransson.

Plötsligt får vi syn på två delfiner som lojt surfar på bogsvallet bakom båten. Ingen kommer sig för att ta fram kameran, men glädjande nog hittar jag 25 år senare några andra bilder från resan i en kartong.

Vi nöjer oss med att njuta av synen, när de två delfinerna bryter ytan och rullar i det mjuka svallet, som får orange färgtoner nu när solen sakta sjunker ner i havet i väst.

På kvällen är vi framme i Chios, på Chios. Så är det ofta i Grekland – huvudorten heter likadant som ön. Kallas ofta Chora – som betyder byn. Precis som vi svenskar säger ”vi åker till byn” eller ”vi åker till stan” säger grekerna ”pame sto chorió”. Alla vet vilken by de talar om.

På väg till Chios. Foto: John Göransson.

Chios är en stor by och inte alls så där pittoresk och trevlig som på många andra ställen. Den växte med de greker som kom över från Turkiet i den stora folkomflyttningen 1922. Den är stökig och bökig, som Chania skulle ha varit om inte den venetianska stadsdelen hade funnits som motvikt.

Vi hittade ett enkelt rum, i vilket det ingick en kattunge som snart hade rispat små lekfulla märken i mina händer. Vi somnade tidigt den kvällen.

Dagen efter hyrde vi en scooter och gav oss ut på äventyr. På den tiden kunde vi sitta i timmar på en sadel och fara kors och tvärs över öarna, bara begränsade av avståndet mellan bensinpumparna och våra ömmande bakar. Numera är det buss och cykel som gäller. Det var faktiskt just den här sommaren vi råkade ut för våra första vurpor, den ena med kroppskada som följd. Men det tar vi kanske en annan gång.

Pyrhos, en av Chios Mastichoras. Foto: John Göransson.

Detta hände för 25 år sedan, så minnena av dagarna på Chios har bleknat. Vi hittade en strand nära flygplatsen och badade lite. Vi drog upp över ön och hamnade i Pirgi, en av Chios Mastiochoiras. De här byarna byggdes på 1300-talet, när Chios tillhörde Genua. Byarna byggdes utom synhåll från havet, omgärdade av murar och med ett torn mitt i byn, som sista tillflyktsort om piraterna skulle lyckas ta sig över muren. Tornen hade ingen dörr i gatunivå utan man man fick klättra in via en stegar, från taken på de omgivande husen. Mastichoras heter de för att det var här turkarna planterade mastixträd när de ockuperade öarna. Den söta, gummiliknande saven från mastixträden användes till allt möjligt, numera mest till tuggummi och til den grekiska likören Masticha.

Trots skönheten var det något lite skrämmande över Pyrgos. Det kändes som om vi hade rest flra hundra år bakåt i tiden, in i gränder där kvinnorna var klädda som på 1800-talet och männen var någon annanstans. Vi kände oss som ovälkomna tidsresenärer. så vi stannade inte länge innan vi for vidare.

Pyrgos. Det var gott om åsnor i Grekland på den tiden, nu är nästan alla borta. Foto: John Göransson.

På kvällen satt vi med våra ömma bakar på en taverna vid havet och provade för första gången att dricka ouzo till maten. Det har vi gjort många gånger sedan dess, även om det inte händer lika ofta nu, när vi mest hänger på Kreta. När vi sitter hemma i Sverige och längtar till Grekland händer det att vi plockar fram lite meze och häller upp en karafaki ouzo. Då pratar vi ofta om den här resan.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.