När längtan till Grekland blir för stark

När jag inte är i Grekland så tänker jag på Grekland. Jag längtar dit nästan varje dag och jag har nästan alltid en resa inbokad, just nu två och en tredje på gång. Som tur är finns det ganska många sätt att tillfälligt och hjälpligt stilla längtan till Grekland.

Det bästa är förstås att uppskatta det vi har här i Sverige. Faktum är att vi numera äter och dricker väldigt mycket klassisk svensk mat hemma, sådant som är omöjligt eller svårt att få tag på i Grekland. Detta fyller två syften: 1) Eftersom vi är så mycket i Grekland passar vi på att äta gubbröra, wallenbergare, Smögenräkor och Västerbottenost när vi är i Sverige och 2) För att påminna oss om att Sverige är rätt fantastiskt. Längtan till Grekland får inte bli ren eskapism, så att vi egentligen mer längtar bort än dit. Det handlar inte bara om mat och dryck, det handlar också om släkt och vänner, vänner, natur… Kort sagt, allt som gör Sverige till ett fantastiskt land och Stockholm till en fantastisk stad.

Men när vi inser att vi inte kan koka soppa på kräftskalen, för att det vita vinet är slut och det är lördag eftermiddag. När vi sitter på uteserveringen, innanför en kedja, och ser bartendern stå på andra sidan gatan med en cigg. När vi läser om att ännu en bar, klubb eller musikscen har tvingats slå igen, oftast för att grannar, ofta inflyttade från någon villaförort, har klagat på oväsendet.

Sverige: Rökförbud på uterservering. Utanför kedjan få man röka, men ine ta med sin öl. Bartendern röker på andra sidan gatan. Foto: John Göransson.

Då längtar vi till Grekland. Där kan vi köpa en flaska vin klockan tre på natten om vi vill. Där finns det gaybarer och musikscener till och med i småstäder. Där kan butiksägarna ställa till med gatufest en lördag utan att polisen avbryter allt och utdömer böter. Visserligen är vi trötta på att alla röker överallt och ofta tycker vi att stadslivet kan vara väl kaotiskt. Men lite anarki är ändå bättre än den anda som resulterar i att allt roligt ska hållas inom den lutherska och politiska moralens tukt och förmaning.

Och så är det vädret, förstås. På sommaren är det helt okej och egentligen är det bara semesterperiodens förläggning som få oss att resa när det är som varmast i Sverige och alla trängs i Grekland. Höst, vinter och vår är mycket bättre, då är dagarna längre och luften mildare än i Sverige. Grekerna har återtagit kontrollen över sitt land. Vi behandlas åter som individer, inte som får i en flock eller flugor i en svärm.

Långholmsbadet i juli 2019. Stockholm är rätt fint på sommaren. Foto: John Göransson.

Hur gör vi när längtan blir för stark och vi inte lyckas övertyga oss om att vi har det bättre i Sverige? Hur tar vi oss till Grekland utan att sätta oss på flyget?

Det börjar förstås online. En webcam kanske? Jag tittar ofta ut över den venetianska hamnen i Chania, för att kolla vad det är för väder, eller helt utan anledning, faktiskt. Jag kan välja mellan ett 30-tal livekameror runtom i Grekland. Jag kanske vill titta ut över Mandraki på Nisyros, där vi tillbringade 15 somrar mellan 1995 och 2010?

Sociala medier är också trevligt. Facebookgruppen Grekland All Exclusive är min fasta bas, eftersom jag är skapare och administratör, men det finns många andra. Däremot är det inte mycket som händer på våra privata konton längre, det är inte ofta mina grekiska vänner hör av sig den vägen. Samma gäller Instagram. Vi snackar på Messenger i stället. Eller Viber, den där grekiska appen som grekerna själva använder för att prata med varandra. Jag läser förstås en massa grekiska tidningar också.

Chaniotika Nea berättar med hjälp av Google Translate att det kan blåsa på Kreta i augusti.

Online-liv i all ära, ibland krävs mer. Vi har fått en del grekiska vänner i Stockholm. En av dem har tagit på sig den otacksamma uppgiften att lära oss grekiska, så vi träffar ofta henne och emellanåt hennes vänner. Det är alltid lika kul!

Ibland tar vi oss till Nostimo på Sveavägen, även om det är sällan nu, sedan både jag och hustrun bytte arbetsplats. Där kan man småprata med Eva över en frappé och en tiropita som smakar precis som i hennes hemstad Thessaloniki. På morgonen är det mest greker som hänger där, det känns mer som ett kvartersfik i Thessaloniki än som en salladsbar i Stockholms innerstad.

Semesterstängt på Nostimo. Foto: John Göransson.

Ibland går vi till Kouzina på Valhallavägen. Där är min mamma stammis, hon älskar ägarfamiljen lika mycket som ägarfamiljen från Rhodos älskar henne. Det hela är mycket grekiskt och jag får tårar i ögonen bara jag tänker på vad dessa fantastiska människor gör för min 87-åriga mor och hennes vänner. 

Kouzina är en familjerestaurang på alla sätt. Runt borden sitter ofta 3-4 generationer tillsammans och äter, i köket och servisen är det också flera generationer som tar hand om oss. Den grekiska respekten för äldre känns trygg, när man för länge sedan har trampat över 50-strecket. Den goda maten på Kouzina är inte bara grekisk, men det finns utmärkta grekiska rätter och en del riktigt trevligt grekiskt vin. Kouzina är den enda krogen i Sverige där jag jag har hittat vin från Ktima Gerovassiliou, som är ett av mina favoritvinhus.

Gerovassiliou Vioginer på Kouzina. Gå dit och testa! Foto: John Göransson.

Mest komplett blir vår virtuella greklandsresa om vi beger oss till Esperia på St Paulsgatan. Helst en lördag eller söndag, då det finns grekisk street-food på menyn. För 125 spänn bjuds det perfekta gyro pita, souvlaki eller biftekia, det finns också vegetariska alternativ. Detta kan sköljas ner med utmärkta grekiska viner, eller vår favorit Vergina Red, ett öl som inte finns på Systembolaget. På Esperia stöter vi ofta på våra grekiska vänner, det är här de lindrar sin hemlängtan. Närmare Grekland går det det inte att komma, utan att lyfta från Arlanda. Totalpris för resan: 200 kronor/pers.

Söndag. Gyropita, horiatiki och Vergina Kokkino på Esperia. Foto: John Göransson.

Det finns många grekiska restauranger i Stockholm. Franschisen “Grekiska Kolgrillen” finns lite varstans i Sverige, men där är maten mer som på en turistrestaturang i Platanias eller på Rhodos, fast utan gratis tsikoudia och halva till notan. Det finns många andra ställen i samma stil, som en gång öppnade för att ta hand om alla charterturister som ville förlänga resan lite. De flesta är numera förvandlade till kvarterskrogar och många har, precis som Kouzina, utvidgat menyn för att inte gästerna från kvarteret ska tröttna. Det var länge sedan vi besökte någon av dem.

Sedan ett par år snurrar food-truckarna “Autogyro” och ”Rullande Greken” på stan, men vi har ännu inte lyckats prova någon av dem.

Rullande Greken i nattvila på Strömbron under Stockholms Kulturfestival. Foro: John Göransson.

Vi lagar ofta grekisk mat hemma, som vi sköljer ner med olika grekiska drycker (aldrig grekiskt öl, det finns bara dåligt grekiskt sådant på Systembolaget). Men det är numera lika lite Greklandsresa som det är Japanresa att ta hem en sushi. När det blir vardagsmat är det inte exotiskt längre.

Olivolja från Kreta till vänster, tsikoudia till höger. Foto: John Göransson.

Vi har ett hus på Kreta och ett i Stockholm. Vi har grekiska vänner i Sverige och svenska vänner i Grekland. Gränserna suddas ut. Vi dricker akvavit och gravar lax i Grekland, vi dricker tsipouro och friterar kolokithokeftedes (zucchinibollar) i Sverige. Vi lyssnar på Monica Zetterlund i Chania och på Papazoglou i Stockholm. Vi säljer in Sverige till greker och Grekland till Svenskar. Men vi längtar oftare till Grekland när vi är i Sverige än vi längtar till Sverige när vi är i Grekland. Hur kan det komma sig?

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.