fbpx

Drömmen om Nostos efter ett år borta från Grekland

Den 2 september 2020 lämnade vi Grekland. Nästa resa är inbokad till 5 september 2021. Så länge har vi inte varit från Grekland på många år. Nu förstår vi bättre hur många greker i förskingringen känner sig. De som lever ett slags halvliv i sina nya hemländer och bara väntar på Nostos – hemkomsten.

Vi har träffat många av dem. En del bor kvar i sina nya hemländer och kommer tillbaka så ofta de kan, andra återvänder för gott, efter att ha skrapat ihop pengar nog för att starta en liten rörelse. En butik, ett hotell, en restaurang, en vingård…

Annat var det med de svenskar som en gång lämnade Sverige för att söka lyckan i USA. De behöll kontakten med släkten brevledes, men många återvände aldrig till sitt gamla hemland, inte ens på semestern. Slitet på en stenig teg i Småland, med granskogen tät runtomkring, kanske inte väckte samma hemlängtan som utsikten över havet.

Mattor och madrasser på vädring

De somrar vi tillbringade på Nisyros träffade vi många av dem, även om den stora invasionen av grek-amerikaner inte inträffade förrän strax innan vi åkte hem. Plötsligt var fönstren på husen på Langadi i Mandraki på vid gavel, mattor och madrasser hängde på vädring och skurvattnet flöt nerför backen. De bakfulla charterturisterna som klev av utflyktsbåtarna blandades med amerikaner med massor av bagage. De trehjuliga lastmopederna körde väskor och lådor från hamnen till Mandraki eller till byarna Pali, Emporio och Nikea. De byarna hade en gång haft tusentals invånare, nu bodde färre än hundra i dem. Emporio, som en gång var öns centralort, hade 18 invånare de tre somrar vi bodde där. Utom sista sommaren , då en skilsmässa reducerade befolkningen till 17.

En kväll i Emporio blev vi bjudna på fest av John, en av grekamerikanerna. ”Är du Johannes Döparen eller Johannes Evangelisten”, frågade han när han hörde att vi hade samma förnamn. ”Döparen”, chansade jag. Jag hade ingen aning, jag var döpt efter min farfar och det var förmodligen han också. John sken upp. ”Samma här. Yamas!”, sade han och vi tömde våra vinglas. Katinas man hade trätt upp en späckad spädgris på grillen, ett långbord var dukat på gatan utanför tavernan, som en gång var byns stadshus.

Rum fulla med mandlar

John gjorde en gest mot terrassodlingarna som klättrade längs vulkankraterns väggar. Inget odlades där nu, åtminstone inte officiellt. En del av befolkningen pysslade diskret om sina cannabisodlingar, men det visste ingen något om.

”Vi odlade allt där nere”, berättade John. ”Vi hade rum fulla av mandlar.”

När John föddes var ön italiensk. Han lärde sig italienska i skolan, som låg bara ett stenkast från huset vi hyrde. Huset stod fortfarande kvar, på svarta tavlan i salen stor det fortfarande ord på italienska. På skolgården stod en åsna bunden vid brunnen.

Vi hade gått upp och ner genom den övergivna byn. Det tog tid att inse hur långt ödehusen sträckte sig i alla riktningar. Vi tittade in genom fönster, i en del hus stod tallrikar och glas kvar på borden, det såg ut som om om invånarna bara hade rest sig och gått, 50 år tidigare. Så var det, bekräftade John.

”Efter kriget kom inbördeskriget och 1947 blev ön grekisk för första gången. USA började med sin Marshallplan och en av åtgärderna var att alla greker som emigrerade fick Green Card direkt. När vi fick höra det reste vi oss bara och gick ner till hamnen, med bara kläderna på kroppen”, berättade John.

De flesta hammade i stadsdelen Astoria på Brooklyn i New York. Det sägs att det är som att komma till Nisyros att besöka Astoria. När det är påsk dukas långbord på gatorna och grekerna grillar hela lamm på spett.

Jordnötssmör och näsdukar

Alexis, som bodde kvar några år innan han följde efter, fyllde i efter John. ”Det började komma paket efter ett tag. Varje gång vi såg båten som kom med post gick hela byn ner till hamnen för att se om vi hade fått något. Under flera år var det de paketen som höll oss vid liv”, berättade han.

”Vi såg det som vår uppgift. Vi tog reda på vad som gav mest energi per viktenhet. Det var jordnötssmör. Så vi skickade stora burkar med jordnötssmör varje vecka. Det blev också populärt att skicka stora mönstrade snusnäsdukar, sådana där som USA:s cowboys har runt halsen”, sade John, som förstås var döpt till Yanis.

Nikos Papazouglou med sin Nisyros-näsduk, som från början kommer från USA. Det är inte många som vet det.

Först var det någon som skickade de där näsdukarna till sin familj, sedan ville alla ha dem. De kom att bli en symbol för Nisyros, en slags enkel folkdräkt. Vår son fick en sådan när hand döptes på ön 1997. Den kände sångaren Nikos Papazoglou älskade Nisyros och hade alltid en sådan när han uppträdde. Frågan om ens han själv kände till dess ursprung.

Vi träffade aldrig mer John. Men genom åren har vi träffat många andra hemvändare.

Från Sfakia till Cleveland

Vår vän från Sfakia (vi nämner inga namn, sfakianer är väldigt måna om sin integritet) flyttade som pojke med hela sin familj till Cleveland, Ohio (ligger halvvägs mellan New York och Chicago). De var totalt 16 personer som åkte samtidigt. Hans föräldrar flyttade tillbaka när han var i tonåren, han stannade kvar i USA och kastade sig in i politiken. Han hamnade i svallet av en politisk skandal och flyttade tillbaka till sin hemby vid havet, där han byggde byns första hotell. Vi hälsade på honom förra sommaren och tillbringade några dagar i lockdown på hans uteplats vid havet. Hans bror, numera bosatt i Australien, hade kommit över för att hjälpa till med hotellet. Hans syster, som normalt skötte rörelsen, tagit ledigt den här sommaren.

På väg till vår grek-ameirikanske vän. Foto: John Göransson.

Ungefär hälften av dem som en gång reste till Cleveland hade flyttat hem på 80-talet. Några av dem bodde kvar i USA, vi träffade flera av dem på en julmiddag för ett par år sedan. Det var trevligt och en smula märkligt med den stora familjen, där en del pratade engelska med bred amerikansk accent, några med grekisk brytning och några inte alls.

Gift med Volvochefen?

På gatan ovanför oss har en man från Göteborg sin lilla souvenirbutik. Han står där utanför och lockar in kunder på svenska. Han är en av de tusentals som kom till Sverige på 70-talet, han hamnade i Göteborg och fick jobb på Volvo. Det är egentligen allt vi vet om honom. Vi brukar småprata lite när vi går förbi, men han säger inte mycket om sina år i Sverige. Det skvallras om att han var gift med dottern till någon hög chef på Volvo, men vad vet vi. Vi har träffat flera greker som har flyttat hem efter kraschade äktenskap med svenska kvinnor, de är ofta ganska bittra och har en rätt mörk bild av Sverige. Vi har å andra sidan träffat svenska kvinnor som skilt sig från greker och deras bild av grekiska män (och deras mödrar) brukar också vara ganska mörk.

Nostos Rousanne, ”The Journey”. På etiketten det fartyg som tog Manousakis till USA. Foto: John Göransson.

Så här kan jag fortsätta. Men jag avslutar med Theodor Manousaki’s, som vid elva års ålder kom barfota från byn Vatolakkos på Kreta till Washington, USA, där han byggde upp flera stora företag.1993 startade han en vingård i hembyn och 14 år senare lät han sin 23-åriga dotter bli VD. Han är numera pensionär och älskar att hänga med sina barnbarn, medan hans dotter och hennes medarbetare producerar några av Greklands bästa viner. Far till hans barnbarn är Afshin. vars föräldrar kommer från Iran. Själv är han uppväxt i Uppsala. Han börjar tappa lite av svenskan nu. Det blir väl så. Vinerna som produceras på gården heter förstås Nostos. När Alexandra tog över producerades 35 000 buteljer om året, nu är det 150 000. Vi drack en flaska från 2007 förra året, den var helt fantastisk!

Dags för Nostos-fest!

Vi känner den där längtan till Grekland. Det är faktiskt första gången på mer än tio år som vi har varit borta från Grekland så här länge. Den 5 september lyfter planet. Jag knackar tre gånger i skrivbordsskivan när jag skriver det. Då ska vi ha en riktig Nostos-fest. Det ska bli ett nöje att planera den. Jag vet att min kompis från Sfakia kommer att vara vaccinerad, järnhandlarna likaså och en hel del av den övriga bekantskapskretsen. Så vi kommer nog att kunna sitta till bords tillsamman och ta mat från samma fat. Det blir tre nya knackningar i bordsskivan.

En av våra vänner målade en fin skylt till vår takbar. Den har nu blivit en ”riktig” skylt, som ska hängas upp i september. Foto: John Göransson.

De inställda födelsedagarna, bröllopsdagarna, namnsdagarna och andra jubileer har ackumulerats under de 18 månader som gått sedan jag lagade Grekisk mat i ”Halv Åtta Hos Mig” på TV4. Det var faktiskt senaste gången vi hade mer än två gäster i huset i Stockholm. Vår takterrass i Chania blev en inofficiell bar för de närmaste vännerna under några nätter. När allt stängde vid midnatt kunde vi fly upp dit och sippa på varsin drink, utan att höra vare sig musiken från nattklubben runt hörnet eller sorlet av festglada greker.

Takeout-cocktails på taket. Foto: John Göransson.

Kanske kan vi låna en ölfatanläggning från Cretan Brewery till kalaset? Det gjorde vi julen 2019, vårt sista besök innan pandemin. Grannen förser oss säkert med tsikoudia. Det är ingen brådska, men detta ska bli vårt mest välplanerade kalas!

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Language/språk/γλώσσα»
%d bloggare gillar detta: