En månad på Kreta

Båtresor, arbete, solnedgångar och vardagsliv präglade vår höstresa till Chania 2023. Samt insikten att en del saker förändras alltför långsamt medan annat förändras alltför fort.

Det här är del två i berättelsen om vår höstresa till Kreta 2023. I den förra berättade jag om livet som digital nomad, den här gången ska jag hålla mig till vad vi gjorde på fritiden.

Vi landade på Kreta strax före midnatt den 31 augusti och reste hem igen på morgonen 3 oktober. Det är en speciell känsla att kunna byta hem för ett tag, när avresan är så avlägsen att den knappt existerar i medvetandet. Vardagen slår till, helt enkelt. Det är stor skillnad mot de där korta resorna, när allt ska hinnas med på en vecka.

Nu kan allt skjutas upp till morgondagen och vi planerar därför alltid in en eller ett par längre utflykter för att ladda in lite nya intryck. Denna gång blev det en repris på Gavdos, som vi besökte 2022. Samma hotell men nya vandringar och nya upplevelser.

Grekiska öar: Gavdos

Återseenden

Första kvällen i stan blir det återseenden. Middag med vänner hos vännen Yanis på Perperas, drinkar hos vännen Olga på Θρι. Enligt fotoarkivet tog vi sedan en öl på Plaka och rundade av med en drink på Sinagogi i sällskap med Manolis, som sedan reste ner till sitt hotell på södra Kreta. Sista bilden togs 03:03 på lördag morgon, den var rätt suddig.

Så går dagarna. Promenader, cykelturer, bad, shopping. Många promenader går till Chalepa, som lever upp alltmer, på gott och ont. Bra är att det finns fler ställen att äta och dricka på nere vid havet, de gamla garverierna förvandlas nu i snabb takt till hotell, barer och restauranger. Dåligt är att det blir rätt mycket tacky ”de luxe” där service och kvalitet inte lever upp till de höga priserna. Alla vägar i området är under renovering och fiberkablar grävs ner.

Sakta framåt

Det är mycket på gång i Chania, men det händer ganska lite. Saluhallen, stans landmärke, är ett skelett och kommr att så förbli i flera år. Arkeologerna satte stop för förstörelsen av det historiska monumenten och entreprenören sparkades ut.

Sakta men säkert hittar vi de butiker där vi brukade handla kryddor och fisk. De ligger utspridda i provisoriska lokaler runtom i stan och jag kan bara ana hur mycket av omsättningen de förlorar. Detta är ytterligare ett exmpel på det offentligas oförmåga att genomföra saker. Andra exempel är Rosa Nera på Kastelliklippan (Tekniska Högskolan), Den brandskadade gamla itlienska garnisoen i centrum (staten), stadsmuren och vallgraven (kommunen) och det nya arkeologiska museet (staten), som faktiskt är färdigt nu, efter flera års försening. På de övriga händer ingenting eller går framåt i snigelfart.

Däremot går det betydligt fortare för exploatörerna att förvandla gamla stans gränder från bostadskvarter till turistområde. Nästan inga permanentboende finns kvar i vår del av stan, de flesta husen har blivit hotell eller semesterlägenheter. Det var länge sedan vi var i Chania under högsäsong, senast var det pandemi. Det ska bli spännande att se hur det är när vi kommer ner nästa gång.

Faktum är att det var rätt packat i gränderna även i september. Inte så mycket skandinaver, desto fler tyskar, britter och östeuropeer. Sedan Rysslands invasion av Ukraina har dessutom den militära närvaron ökat, vilket märks.

Hon sänkte en turk

Slut på gnället nu. Åtminstone för ett tag. Grannens tonårsdotter Efani kommer hem från Istanbul, där hon kom till final i kick-boxning efter att ha golvat en turkisk motståndare i semifinalen. Det är en stor sak i Grekland. Pappa är så stolt att han nästan spricker. Ett par dagar senare får hon diplom ur borgmästarens hand och bild i lokaltidningen. Då tror jag att pappa spricker på riktigt. Efani är förstås också stolt och poserar villigt för mig i gränden.

Det är ett otroligt privilegium att bo granne med en kretensisk familj som har tusenåriga rötter på ön. De förser oss med tsikodia, olivolja och ägg från föräldrarnas gårdar och de ställer alltid upp med goda råd eller en hjälpande hand. Vi tar hand om deras katter när de reser bort och låter dem använda vårt kök som förråd när vi inte är där. Med åren har vi blivit goda vänner.

Vi hissar upp gasolgrillen på taket med hjälp av vår lilla lyftkran. Därmed är vårt tak-kök komplett och vi tillbringar mycket av vår lediga tid där uppe.

Till Gavdos

Efter en vecka tar vi bussen tvärs över Kreta till Chora Sfakion, där vi kliver på båten till Gavdos. Vi var där 2022 men kände att vi ville göra ett återbesök på Europas sydligaste plats. Vi gör några nya vandringar och lär känna lite nya människor, annars är det ungefär som förra gången.

Det börjar bli höst i luften och jag glömde att packa ner en tröja, så jag köpte en typisk indisk hippie-bussarong i grälla färger på hippiecaféet ovanför hippiebyn Sarakiniko. Detta är nämligen en av de sista utposterna för hippiekulturen. Här råder fri camping och här var till helt nyligen alla stränder nudiststränder. Nu har öborna bestämt att en strand ska vara påklädd, till hippiernas förtret.

En kväll är det konsert i Sarakiniko. Vi får skjuts av hotellägarinnan när hon har stängt restaurangen för kvällen. Det är packat på uteserveringen och artisten, Yannis Kapetanakis, är faktiskt rätt OK. Han är looper, vilket innebär att han bygger upp låtarna med loopar av rytmer och instrument. Tyvärr blir det ätt monotont efter ett tag, men hippiepubliken har nog tillgång till preparat som förstärker intrycken, medan vi nöjer oss med öl och vin. Vi far hem vid midnatt, det är en dag i morgon också.

Samariakaos

Efter tre nätter tar vi båten till Sougia. I Agia Roumeli får vi sällskap av de hundratals turister som har strömmat ner från Samariaravinen. Plötsligt är båten fullsatt och i Sougia blir det huggsexa om plats på bussarna. Så ovärdigt.

Vi är trötta efter resan så vi går direkt från bussen till slaktaren på Apokoronou som också är restaurang. Sen stupar vi i säng.

Så följer ett par veckor av vardagsliv. Jag jobbar ganska mycket i veckorna och vi lägger en del tid på att fixa saker i huset. Vi upptäcker ett traditionellt kafé precis vid busstationen där vi lär känna den vänliga ägarinnan. Det är bara vi och ett gäng kortspelande gubbar som hänger här. Vi har hittat ett nytt stamfik!

Rstaurangfynd

En kväll tar en kompis med oss till ett ställe vi aldrig har varit på förut. Det ligger bara ett stenkast hemifrån och det har utmärkt mat, dryck och service. Att vi inte har hittat hit tidigare beror förmodligen på att de bara har öppet på sommaren. Vi hinner med ytterligare ett besök innan de stänger. Stället heter Ellotia och rekommenderas varmt, om man vill unna sig lite extra någon kväll. Bordsbokning rekommenderas.

Ett ställe som inte bara är nytt för oss har öppnat på taket till hotel El Greco på Theotokopolou. Det är en trevlig bar med fantastisk utsikt. Vi gick dit för att se solnedgången och ta en cocktail.

Sunset cruise

Vi gjorde också en riktig turistsak denna gång. Vi släpade med oss våra nederländska vänner på en ”sunset crusise”. Det tog ungefär 50 besök i Chania innan vi bockade av detta. Vi gör ofta båtutflykter hemma i Stockholm, så varför inte här? Vi kommer däremot aldrig att åka hästdroska i Chania.

Båten hade glasbotten och programmet var hårt mallat. Ut till holmen utanför Nea Chora, lite spaning efter fisk och snorkling för de som ville. En skvätt tsikoudia ur plastmugg och en bit vattenmelon.

Solnedgången skymdes av moln. Men det var rätt kul att se Chania från havet. Och nu kan vi svara ”Already done that” när de försöker locka oss ombord.

Så kom regnet

Annars gick vår månad mest i gamla hjulspår och varför inte, det är rätt bra hjulspår. Vädret började bli sämre när september närmade sig slutet och dagen efter vår båttur öppnade sig himlens portar.

Så hade månaden gått och det var dags att packa och stänga huset. Grillen och mattorna sänktes ner från taket, solfångaren täcktes över, kylskåpen tömdes… Det är en lång checklista att pricka av och vi glömmer nästan alltid något.

Det är nackdelen med att ha två hem; det kan vara svårt att hålla reda på vad som finns i vilket hus. Vi försöker flytta så få saker som möjligt mellan Sverige och Grekland, men man måste ha kläder och lite annat på resan och risken är stor att en jacka eller ett par skor blir kvar. Eller laddare, som vi numera har rätt gott om.

En tidig morgon i början av oktober låser vi dörren och beger oss till flygplatsen. Vi vet att det ska dröja till mitten av december innan nästa besök. Då ska vi fira jul i Chania, för första gången sedan 2019. Det ska jag berätta om i nästa artikel.