Fem händelser i Grekland som skakade mig, del 1: Pang på Posten

Jag hade tänkt berätta om de mina fem värsta Greklandsminnen i en och samm artikel. Men jag insåg snabbt att vart och ett av dem behöver en egen text. Här är den första, som handlar om när jag körde in i ett postkontor.

Vi levde annorlunda liv runt millennieskiftet och vår syn på barn var annorlunda. Det är inte så konstigt, vi är alla barn av vår tid.

Samma sak var det med våra föräldrar. De lät oss klättra omkring i bilens baksäte utan säkerhetsbälte medan de satt i framsätet och rökte. Vi cyklade utan hjälm och vi saknade ofta flytväst i båten.

Själv har jag aldrig tagit körkort. Däremot hyrde jag gärna scooter i Grekland och det var aldrig någon som frågade efter körkortet. Jag körde ofta i shorts och sandaler och jag hade aldrig hjälm. Jag hade en moped hemma i Sverige så jag var en van förare. Det gick bra, ända tills det gick dåligt en dag.

Nu är det 2006. Vi har hyrt ett hus i Mandraki på Nisyros. Vi har ätit frukost och vi är på väg till fiskbyn Pali för att bada. Sonen sitter fram på scootern, som vanligt fastsurrad i mig med ett spännband. Så har vi färdats tillsammans hundratals gånger, det är mycket trevligt. Hustrun kör före i dag.

Vi kommer ner i hamnen och jag ser att läkarbåten har lagd till vid kaj. Det är en ”Flying Dolphin” som har gjorts om till flytande vårdcentral. Visserligen har ön en egen läkarmottagning, men här finns en del utrustning som saknas på ön.

Med pizzabud till akuten

Jag vill att sonen ska se den vita bärlpansbåten med det röda korset, så jag vrider på huvudet, pekar och pratar. När jag vänder blicken till vägen igen ser jag att vi har kommit för lång ut till höger och inser att jag är på väg ner i den smala, djupa rännan mellan asfalten och postkontrets vägg. Jag släpper gasen, vrider styret åt vänster, bromsar, spänner armarna allt jag kan och…

…Pang! Mopeden träffar postkontorets vägg. Jag lyckas hålla emot, men sonen slungas framåt. Spännbandet fungerar som ett säkerhetsbälte men han slår pannan i styret. Jag kliver chockad av mopeden och beslktigar skadorna. Den ena frontplåten är spräckt och höger blinker hänger löst.

Då kommer Sideris, öns kommunala viltvårdare, vars pappa är gudfar till vår son. Utan ett ord (han pratar inte engelska) lyfter han upp sonen, sätter honom framför sig på sin stora crosshoj och fräser iväg mot byn. Nu kommer öns pizzabud på sin scooter. Han stannar, lyfter av pizzalådan och jag kliver på bakom. Vi beger oss till läkarmottagnoningen i byn.

Utanför har en klunga människor samlats när de såg Sideris komma med vår son. ”Han är OK!” ropar de när de ser mig. De har rätt. Sonen har bara ett litet skrubbsår i pannan och är i övrigt oskadd. Jag pustar ut.

Your wife is OK!

Samtidigt är min fru på obkymrat på väg till Pali. Efer ett tag sannar hon och undrar vart resten av familjn tog vägen hon kör tillbaka och möts av människor som ropar ”They are at the Doctor!”, ”Jonatan is OK!” och ”Your wife is OK!” (Alla på ön vet att vår son heter Jonatan men många har svårt med genus på engelska.)

Tillbaka på läkarmottagningen. Jag inser nu att jag har fruktansvärt ont i höger arm och att jag knappt kan röra den. Jag berättar detta för sköterskan som kallar på läkare. Hon beklagar och säger att de saknar röntgenutrustning. ”Men läkarbåten ligger inne i hamnen, gå dit så kan de titta på din arm!”, säger hon.

Nu har hustrun kommit och kan ta hand om sonen, som fögnas med glass och läsk, medan jag traskar ner till den båt som indirekt orsakade olyckan bara en liten stund tidigare. De har inte heller någon röntgenutrustning utan hänvisar mig till Hippokratesssjukhuset på grannön Kos.

Jag hade visserligen kunnat åka över med en av turistbåtarna, men då hade jag tvingats övernatta på Kos. I stället tog jag, efter en natt med ganska mycket flytande bedövningsmedel på en av barerna vid torget, postbåten morgonen efter och letade reda på det slitna sjukhuset. Efter en lång väntan, tillsammans med turister som på olika sätt hade drabbats av alkoholrelaterad kroppsskada, var det min tur. Min arm röntgades men det fanns ingen fraktur. Jag hade helt enkelt slitit sönder muskeln i övrarmen när jag instinktivt höll emot för att skydda min son. Det var det värt!

Det tog många månader innan min arm hade läkt. Uthyraren krävde oss på en rejäl slant för att reparera den skadad scootern.

Nästa gång ska jag berätta om hur något väldigt enkelt kan bli väldigt krångligt med hjälp av lite otur.