Fem händelser i Grekland som skakade mig 4: Turister med brister
Den här gången handlar det inte om mig utan om andra turister som har betett sig korkat i Grekland. När sådant här händer är akohol ofta inblandat. Eller snarare: Man antar att det är det, ibland hoppas man att det är det. För så korkat man man väl inte bete sig om man är nykter?
Här kommer tre historier från Nisyros, där vi tillbringade femton somrar runt millenieskiftet. För öns invänare var dagsturism en viktig inkomstkälla. Varje dag kom tre båtlaster med med mestadels bakfulla tyskar. De plockades upp i hamnen av bussar som som körde dem ner i vulkankratern och upp till någon av de två pittoreska byarna på vulkanens krön. Sedan kördes de tillbaka till huvudbyn Mandraki, med gott om tid för att göra av med lite mer pengar, innan de fraktades tillbaka till Kos.
För det mesta betedde sig dagsturisterna bra. Men det blev rätt trångt i byn när de kom tillbaka från vulkanen så vi brukade hålla oss borta tills båtarna gick tillbaka vid tretiden på eftermiddagn. En del betedde sig respektlöst och dumt, till exempel genom att kliva in i klostret klädda i bikiniöverdel eller minikjol. Den sista timmen satt de flesta på den usla serveringen nere i hamnen och väntade på att få åka hem.
I Mandrakis hamn fanns en biluthyrare och en mopeduthyrare, för dem som inte ville följa med boskapstransporterna runt ön utan föredrog att upptäcka den på egen hand. Det är dessa verksamheter två av de här historierna kretsar kring.
Bara en av historierna handlar om en dagsturist. Några stannade över natten, andra kom med egen båt. Faktum är att öbodna delade in oss i tre kategorier. Lägst i rang fanns dagsturisterna ”daytrippers”. De var helt enkelt vandrande plånböcker. På andra plats kom ”turister”, ofta öluffare som tillbringade några dagar på ön innan de for vidare. Högst i rang var vi ”visitors” som stannade länge och återkom år efter år. Det kom minst tusen daytrippers varje dag, vi var högst 50 visitors. En dag ska jag försöka räkna, då blir det en egen artikel om oss.
Full fart i spat
Den första historien handlar om en daytripper. Den är inte självupplevd, jag hörde den av mopeduthyraren i hamnen. Den är myckt kort. Han berättade den för att förklara varför han alltid frågade kunderna om de verkligen visste hur man kör moped innan han lät dem hyra en.
”En engelsk dam hyrde en moped, satte sig på sadeln, vred på gashandtaget, körde i full fart rakt ut över kajkanten och ner i vattnet. Det kan vara världshistoriens kortaste mopedtur.”
Damen och mopeden fiskades upp. Hon oskadd, mopeden behövde lite service men var i farbart skick redan nästa dag. Jag tänkte på henne när jag några år senare körde in i postkontoret, bara några meter från platsen i historien. Vi har alla våra brister i trafiken.
Ta inte alltid den smala vägen
Mandraki på är en typisk grekisk by på en typisk grekisk ö. Den är full av smala gränder som slingrar sig mellan husen, ibland avbrutna av en trappa, ibland av en mur eller vägg. Invånarna tar sig fram till fots eller, om de har bagage, på de trehjuliga mopeder som på 90-talet ersatte åsnorna. Biltrafik är förbjuden i byn.
Ett par somrar hyrde vi hus i Mandraki, framför huset hade vi havet, baksidan vette mot en smal gränd. En natt vaknade jag av en rusande bilmotor. Jag somnade snabbt om, men vaknade efter några timmar av samma ljud, nu blandat med upprörda röster på grekiska. Jag tittade ut genom fönstret och fick se min kompis Statis bakom ratten på en liten hyrbil som med öppen baklucka satt fastkilad mellan husväggarna i gränden. Jag gick ut och anslöt till folksamlingen. Med gemensamma krafter knuffade vi loss bilen, samtidigt som Statis hjälpte till med motorn.
Vi fick snart loss bilen. Statis berättade att han hade upptäckt den när han var på väg till postbåten för att hämta tidningar till sin bokhandel. Bilen var tom, med nyckarna i och öppen backlucka. Uppenbarligen hade föraren klättrat ut den vägen. Efteråt fick vi veta att det var en tysk kvinna som hade hyrt bilen och att hon hade smugit iväg med postbåten på morgonen, utan att meddela biluthyraren. Han hade en kopia av henns pass och skickade en saftig räkning. Jag vet inte om den någonsin blev betald.
Riktigt vad som föregick kvinnans misslyckade försök att köra igenom den smala gränden vet jag inte. Men det är högst sannolikt att alkohol var inblandad. För så dum kan man väl inte vara om man är nykter?
Att angöra en brygga
Jag älskar Hasseåtages debutfilm ”Att Angöra En Brygga”. Den handlar om hur ett antal människor genom en kombination av idioti, inkompetens och otur förvandlar en planerad kräftskiva till en tragedi. Så dum som Lars Ekborg är när han misslyckas med att angöra bryggan på Ensamholmen kan väl ingen vara?
Jodå, det går. En förmiddag satt vi på terrassen på Three Brothers Hotel och tittade ut över hamnen när en segelbåt gled in i hamnbassängen. Det var en typisk hyrbåt, ombord fanns tre tyska turister och det stod snart klart att de hade hyrt båten utan skeppare.
För att få hyra en segelbåt i Grekland måste du ha en internationellt godkänd skepparexamen. Ytterligare en ombord ska vara utsedd till biträdande skeppare. Hen måste vara ”erfaren på sjön” och minst 18 år gammal. Jag vet inte när dessa bestämmelser infördes, bara att de omöjligt kan ha följts den här gången. Ingen ombord kan ha haft skepparexamen, om de inte var så fulla att de hade glömt allt de lärt sig.
I Skandinavien lägger vi oftast till vid kajer och bryggor med fören mot land. Det beror helt enkelt på att våra båtar traditionellt är byggda för detta, medan båtar i andra länder ofta är byggda för att ligga med aktern före. Det är ofta lätt att upptäcka skandinaviska båtar i utländska hamnar, eftersom de ligger med fören mot kaj.
Var är backen?
Att gå in till kaj med aktern före kräver att man går för motor och att motorn har en backväxel. Det fick skpparen på denna hyrbåt erfara när han misslyckades med att lägga i backen. Han låg hjälplöst och guppade tio meter från kajen och ropade på hjälp från publiken på landbacken.
Det var uppenbart att alla ombord antingen var helt ovana vid att segla eller ovanligt dumma i huvudet, kroniskt eller tillfälligt. Alkohol kan ha varit inblandad. Det var en solig förmiddag med svag vind, så det gick inte att skylla på vädret och det fanns gott om tid att fatta både kloka och dumma beslut.
Tre möjliga beslut, från klokast till dummast:
- Enklast: De kunde ha lagt sig sideledes längst kajen (det fanns gott om plats) och skickat iland en person med en tamp som kunde ha dragit båten till rätt position. Så har jag själv gjort många gånger.
- Lite dumt: En besättningsman kunde ha hoppat i med en tamp mellan tänderna och simmat i land för att sedan dra in båten. Rätt onödigt med tanke på att det första alternativet var så myckt bättre.
- Dummast och ovärdigast var förstås att låta någon från land simma ut med en tamp, som i filmen ”Att Angöra En Brygga”. Så blev det.
Ingen is i magen
När tyskarna hade ropat på hjälp ett tag så tog en av de unga öborna en tamp mellan tänderna, hoppade i från kajen och simmade ut. Båten kunde nu dras till kaj och angöras. Vi beskådade med förundran hur tre vuxna män i en dyr segelbåt betedde sig korkat och ovärdigt inför publik. Kanske var ingen av dem simkunnig? I så fall är det ännu mer obegripligt; vad de hade i en segelbåt att göra.
Sedan gjorde de något som i någon mån förbättrade deras anseende. Three Brothers Hotel hade satt upp en skylt vid hamnen som berätttade att de sålde iskuber. Skepparen gick upp till oss och köpte en säck. Sedan gick han ner och gjorde om akterdäcket till bar. Alla, inte minst simmaren, bjöds på drinkar, musik sattes på och en spontan fest uppstod på kajen. Har man ingen is i magen får man ha den i glaset.
Sedan dess brukar jag fundera på, när jag ser chartrade segelbåtar, i vilket skick besättningen är. Finns det någon ombord som kan segla? Hur nyktra är de? Det är faktiskt ganska sällsynt att jag ser charterbåtar som har seglen uppe, oftast går de för motor. Varför flyger man till Grekland och hyr en segelbåt för många tusenlappar om man inte tänker segla? Jag är själv uppvuxen i Stockholms skärgård och många av mina vänner är seglare. De har en enkel regel: Man slår inte på motorn om man inte måste. Givetvis kan de alla angöra en brygga utan motor. Det kan inte jag, men jag skulle aldrig ge mig ut i en segelbåt utan att ha en erfaren seglare med ombord.