Kazani 2025
När jag är i Grekland i november brukar min granne bjuda med mig på Kazani. Här är min berättelse om den senaste, som ägde rum i mitten av november 2025.
Det här är andra delen av min dagbok från novemberresan 2025. Den första delen hittar du här:
Låt mig börja med en av mina älskade listor. Denna gång listar jag tio skäl till att jag älskar kazani:
- Känslan att kombinera ett traditionellt kretensiskt kalas med kretensisk sprittillverkning är otroligt spännande
- Kazanin äger oftast rum på en gård i bergen, så jag kommer iväg från stan ett tag.
- Jag har varit på två olika gårdar, en ovanför Kandanos och en ovanför Kissamos. Det är otroligt vackert, både på vägen dit och på platsen.
- Det är ett stort privilegium att bli inbjuden, hit hittar väldigt få turister. Det är som att hamna på en svensk kräftskiva i skärgården, hos någon som har eget kräftvatten.
- Jag får träffa människor jag aldrig annars hade fått träffa. Jag är en katt bland hermelinerna men känner mig ändå väldigt välkommen
- Jag få lära mig ett traditionellt hantverk som börjar med druvskörd och slutar i en flaska 40-procentig sprit
- Jag får delta i en traditionell kretensisk måltid, med råvaror från den egna gården och gästernas medhavda mat.
- Jag får smaka på nygjort vin och nydestillerad tsikoudia, gjorda på druvor som skördats runt hörnet
- Ingen kazani är den andra lik. På den första var vi bara tre, på den andra var det stor fest, med musik, dans och ett sjuhelsikes drag. På den tredje var det bara jag och grannarna. Jag vet aldrig i förväg hur det blir.
- Jag får med mig en flaska av den tsikoudia jag har varit med att tillverka
Nu är det dags för min fjärde kazani. Efter kaffet går vi upp till garaget och sätter oss i Spiros bil. Vi rullar iväg för att plocka upp tonårsdottern, som har sovit över hos en kompis. Sedan är det dags att hämta kazanin, den stora kopparkitteln som är basen i processen, och rulla västerut.
Upp i bergen
Efter en halvtimme västerut på motorvägen viker vi av söderut upp i bergen. Vägen blir allt smalare och allt brantare, så är vi framme. På gårdsplanen möter Aristeas förtjusande föräldrar upp. De har kommit upp i 80-årsåldern och är tydligt märkta av ett liv med hårt arbete på gården. För fadern är det knän och rygg som protesterar, för modern armar och axlar som värker. Men nu är det kazani och då är det fest!
Marouvas Noveau
Klockan är bara tio på förmiddagen men i det stora uthuset är det dags för ett smakprov av helt nytappad Marouvas, det vin som bönderna i trakten gör av Romeikodruvan. Vinet är så färskt att det smakar lite som ett mellanting av Beaujolais Nouveau och den hemgjorda ”Chateau du Garderåb” vi brukade göra när jag var tonåring. Men det är kallt, friskt och lättdrucket, så det slinker ner.
Spiros och dottern Efani bär in kazanin och baxar upp den på sin plats ovanpå den murade eldstaden. Spiros vinschar upp den första tunnan med mäsk och välter ner innehållet i rännan. En sörja av krossade druvor och alkoholhaltig vätska forsar ner i kazanin. Sedan skruvas toppen fast, därefter röret som förbinder kazanin med kyltanken. All är av koppar med mässingsbeslag och mycket vackert. Så här har det tillverkats sprit i Grekland i hundratals år och så här års bubblar det i tusentals kopparkittlar i hela landet, från Florina i norr till Gavdos i söder.
Spiros tänder i brasan och vi bär in mer ved från stapeln utanför. Det är bra drag i eldstaden, nu är det bara att vänta.
Gästerna anländer
Nu börjar gästerna anlända. Aristeras bror, mostrar, fastrar och kusiner, vänner och grannar. Fler bord och stolar bärs ner, vin hälls upp, fat med nötter och andra tilltugg åker fram. Det är dags för den första supen, av sprit som tillverkades för tre dagar sedan. Den håller 40 procent alkohol. Aristeas pappa tycker att den är för svag, Spiros tycker att den är bra, han vet att det är så hans kunder vill ha den och han får ut mer tsikoudia om han håller alkoholhalten nere. Jag håller med. På många turistrestauranger späds tsikoudian ner till runt 30 procent, för att spara pengar.
Jag försöker hjälpa till lite här och där. Bära in några vedpinnar, flytta några stolar… Spiros ser road ut men låter mig hållas. Han vet att det är viktigt för mig att känna mig delaktig och inte bara agera åskådare. Mest vill han att jag ska fotografera, han uppskattar mina bilder. Dessutom vill han ha en etikett till ett nytt projekt och jag har lovat att hjälpa honom med det.
Dottern bryter könsbarriären
Däremot vill han gärna att den 19-åriga dottern ska lära sig hantverket och hon verkar tycka om att hjälpa till. Det är uppenbart att hon dyrkar sin pappa och att han dyrkar henne. Hon har ett intresse i livet: träning. Hon kom femma i junior-EM i kickboxning härom året och jag ser henne oftast skynda förbi till eller från gymmet, till fots eller på sin svindyra tävlingscykel, som brukar stå i vårt kök när vi är i Sverige. Nu ska hon lära sig pappans hantverk, kanske kommer hon en gång att ta över? Jag hoppas det. Det kanske är det familjer utan söner som ska bryta könsbarriären? Just när jag skriver detta skickar Spiros en bild på honom och Efani i färd med att skörda oliver.
Efanis syster Anna har lämnat ön för flera år sedan för att studera. Nu bor hon på Rhodos, men planerar att flytta med sin pojkvän till hans hemstad Thessaloniki. Jag träffade henne senast i vintras då hon var hemma på besök, hon är också mycket trevlig.
Gammalt och nytt
På gården har tiden stått stilla, samtidigt som nya saker har tillkommit. Den elektriska vinschanordningen för mäsktunnorna är ny sedan mitt förra besök, resten är sig likt och har varit det i decennier.
Könsrollerna är också gamla, men har luckats upp lite. Kazanin är fortfarande manlig domän medan köket är kvinnlig. Undantagen är Efani, som hjälper pappa med kazanin. Och jag, som till kvinnornas roade förskräckelse gärna hjälper till med att bära tallrikar och fylla diskmaskinen. Dom tolererar mig, eftersom jag inte fattar ett ord av vad de pratar om.
Byarna runtom har sakta dött när butiker, kaféer och tavernor har slagit igen. Kravet på kortterminaler och den allt effektivare skatteindrivningen har gjort det omöjligt att fortsätta göra saker som de har gjorts i hundratals, kanske tusentals år.
Drottningen anländer
De sista gästerna anländer. Det är Aristeas faster, som med sina 85 år är äldst i familjen. Med sig har hon sin son och svärdotter. Det är uppenbart familjens drottning som nu hjälps ur bilen och med käpp och möda tar sig till sin plats bredvid brodern vid bordet. Med sina svarta kläder, sitt vita hår och sin skarpa blick är hon sinnebilden av den grekiska yayan, den farmor som har styrt över hem och familj sedan hon själv blev mamma.
Nu är vi femton runt bordet, det är dags att äta lunch. Till förrätt serveras kastana stifado, en gryta gjord på kastanjer, lök och vin. Aristea har gjort den hemma i köket, den smakar gudomligt. Det är säsong för kastanjer. Och för kål, så det ställs också fram skålar med Salata Politika, finriven kål och morötter med vinägrett, också det mycket gott.
Det är dags att tända grillen. Det går fort, eftersom den eldas med glödande kol som rakas ut ur kazanins eldstad. Köttet är numera köpt hos slaktaren, gårdens sista slaktdjur försvann för några år sedan. Bordet dukas med pilaff, sallad, bröd, kött och potatis. Vinet slås i glasen, nu börjar festen! Samtalen och vinet flödar, det är mycket trevligt!
Nu kommer de första dropparna tsikoudia ur kyltanken. Den första skvätten kastas bort, den innehåller metanol och andra otrevligheter. Nästa halvliter kallas huvudet och är också full av orenheter, den får åka med i nästa kok. Sedan kommer den drickbara spriten. Nu är den stark, åtminstone 60 procent. Seden bjuder att den ska smakas av. Jag och Spiros tar varsin skvätt direkt ur utloppet, en liten karafaki går runt bland männen runt bordet. För Spiros är detta en viktig ceremoni. Som ingift i familjen måste han visa att han duger som arvtagare till Kazanin. Aristas bror, som är elektriker, kanske också har ambitionen att ta över verksamheten.
Det verkar som om spriten får godkänt. Festen kan fortsätta! Vi äter och dricker medan mäsken sakta blir tsikoudia. Sedan är det paus medan nästa sats förbereds och den nygjorda spriten filtreras för att tappas upp på plastflaskor och dunkar. Det blir ungefär 50 liter sprit i varje sats, i dag blir det två satser.
Nu är det dags för dessert, smaskiga bakverk inköpta på konditori. Jag hjälper damerna att duka av och bära ner grekiskt kaffe. Själv tar jag en kopp utomordentligt god sketo – utan socker. De övriga föredrar metrio, medelsött.
Trots kaffet börjar jag bli dåsig av mat, vin och tsikoudia. Jag berättar för Spiros att jag behöver ta en promenad, han tipsar om en olivloljefabrik i närheten. Jag ger mig ut i det vackra landskapet och stöter snart på fabriken. På baksidan finns ett berg av krossade olivoljekärnor som ska bli bränsle. Jag tar mig upp till framsidan, där är det full fart, trots att det är söndag. Det är skördetid. En strid ström av traktorer och pickuper anländer och lossar sin last av nyplockade oliver.
När jag kommer tillbaka lider kazanin mot sitt slut. Vid femtiden sätter vi oss i bilen och far tillbaka till stan. Jag har med mig en flaska av den nytillverkade tsikludian. När jag kommer hem till Sverige tappar jag upp den på datummärkta glasflaskor. Jag skakar emellanåt flaskorna och lyfter på korkarna för att släppa ut de lättflyktiga illasmakande ämnena. Lagom till påsk kommer spriten att ha nått sin topp.
Vi skiljs åt i gränden utanför våra hus, nio timmar efter att vi möttes på samma plats. Redan nästa dag ska Spiros tillbaka, då för att dubbeldestillera den sprit som ska tappas på fat, för att om några år bli Paliomeno, med ett förädlingsvärde på många hundra procent. Den smakar fantastiskt!
Därmed avslutar jag den andra delen av min dagbok från min novemberresa till Kreta 2025. I den tredje och sista delen ska jag berätta om hur Chania lackar mot jul.
