Nu tänds Greklands granar
I tredje delen av min dagbok från 2025 års novemberresa. Nu infinner sig lugnt över Chania, ett lugn som snart ska brytas av julhandel och julfirande.
Det här är tredje delen av dagboken från min novemberresa till Kreta i november 2025. De två första delarna hittar du här:
Söndag kväll
Jag har just vaknat efter den välbehövliga vilan efter kazanin. Hotellägaren hör av sig och berättar att han fortfarande inte har hämtat sin bil, som han körde ner till Splanzia för fem dagar sedan. Vi kommer överens om att äta middag på To Steno, eftersom Perperas har stängt ikväll.
Vi har tur och får snabbt ett bord på uteserveringen i den trånga gränsen. To Steno betyder ”Den trånga”, ett passande namn. Jag har ätit mig igenom menyn flera gånger och rätterna är som gamla kompisar, vi känner varandra väl. Det blir lökpajer, Kött kokt i rödvinssås och en sallad. Enkelt men välsmakande. Sedan traskar vi hem till mig och tar en espresso innan vi avslutar kvällen md en öl på Plaka. Jag har redan druckit den sista flaskan Noctua Night Vision så ja får dricka Pilsner Urquell i stället, det fungerar också.
Måndag: Dagen ingenting
Jag har lovat mig själv att inte göra någonting den här dagen. Jag är trött efter söndagens kazani och jag är bortbjuden på middag på tisdagen, som är sista kvällen innan fakirflyget lyfter mot Aten.
Det funkar ganska bra. Jag cyklar till Plaisio, som är Greklands svar på Elgiganten, och köper lite saker till vårt smarta hem. Målet är att ha rörelsesensorer i badrummen och trappan upp till taket. Sedan cyklar jag till bageriet på Selinou och köper två burkar av familjens favoritsnacks, kritsini med graviera och stamnagathi. Burkarna skulle enligt traditionen med hem till Sverige. Det skulle senare visa sig att fettet i en av burkarna hade härsknat, trots att bäst före-datum var satt till 2026. De var bara att kasta. Min kärlek till bageriet på Selinou fick en rejäl buckla av detta.
Jag trampade till Kostas vid Splanziatorget för att äta resans sista lunch. Denna familjeägda institution serverar god mat och väldigt trevlig service. De har förstått något grundläggande med service: Om gästen aldrig blir besviken och alltid känner sig välkommen kommer hen alltid tillbaka. Många av våra vänner är stammisar hos Kosta, trots det brukar vi aldrig ha med stället när vi pratar om de bästa matställena i stan. Kosta har inte bäst mat, men den är god och du blir aldrig besviken. Han har inte lägst priser, men de är låga i relation till vad du får. Dessutom är toaletten alltid ren.
Sedan cyklar jag hem igen och tar hand om lite tvätt. Men mest gör jag ingenting. Det är skönt att göra lite vardag på Kreta, risken är annars att pengar och hälsa förbrukas på restauranger och barer. Jag är inte ung längre. Det gäller bara att betvinga lusten att gå ut, när det finns så mycket att göra alldeles runt hörnet. Måndagar i november är bra dagar att träna på att göra ingenting, då är det mesta stängt för säsongen eller för att det är måndag. Om Trerroir hade haft öppet hade jag förmodligen gått dit och tagit ett glas vin.
Tisdag: Vårt smarta hem
Sista dagen i Chania. Nu ska det smarta hemmet fullbordas! Jag inser att jag har missat några inköp dagen innan, så efter morgonkaffet cyklar jag tillbaka till Plaisio och gör några kompletterande inköp. På hemvägen passerar jag Sklavenitis och handlar hem lite lunchmat.
Nu är det dags att installera mina nya smarta lampor, Det går inte alls, så jag cyklar tillbaka till Plaisio, där en anställd lägger minst 20 minuter på att hjälpa mig. Det visar sig att jag måste uppdatera lampans app i min telefon, då fungerar det! Rörelsedetektorerna borde därmed, ”med 99 procents säkerhet” fungera, förklarade han och vi skiljdes åt under ömsesidiga hedersbetygelser.
Tyvärr vann en enstaka procenten över de nittionio övriga. Det visar sig att sensorn behöver en hubb för att fungera. Jag får nöja mig med att ha en rörelsesensor i badrummet på bottenvåningen. Tre besök på Plaisio på två dagar, ändå kommer projektet bara halvvägs. Det löser sig nog i december.
Kampen mellan mörker och elräkning
Du kanske undrar varför jag lägger så mycket möda på att göra vårt hem smart, när vi bor i ett hus från medeltiden? Det handlar helt enkelt om kampen mellan mörker och elräkningar. Vårt hus ligger i en trång gränd, alla fönster vetter mot norr. Det är bra, eftersom vi aldrig får in direkt solljus i huset. Samtidigt gör det att vi har väldigt lite naturligt dagsljus, som måste kompenseras med väldigt mycket konstgjort ljus. De drar ström, så målet är att inga lampor ska vara tända i ett tomt rum, samtidigt som ljuset ska flöda i de rum vi vistas i. Dessutom vill jag slippa sladdar.
Exempel: När vi trycker på lysknappen innanför entrédörren tänds inte en utan åtta lampor. Lampan ovanför diskbänken tänds när någon kliver in i köket och släcks när ingen har rört sig där på en kvart. Liknande lösningar finns i hela huset. Med handen på hjärtat: När jag har påbörjat ett projekt ger jag mig inte förrän det är avslutat. Det har märkts, vår elförbrukning rör sig stadigt nedåt.
Framtidsprojektet är att sätta upp solpaneler på taket. Eftersom vi redan värmer vårt vatten med sol så skulle vi kunna få ner vår elförbrukning till noll, utom de dagar då vi måste värma eller kyla huset. Än så länge står huset tomt för länge för att investeringen ska vara motiverad. Men snart så…
Julen kommer smygande
Nu är det dags att packa det sista, stänga huset och göra sig i ordning för den sista kvällen i Chania. Jag är hembjuden till vänner i Splanzia på middag. Han är kock, så det brukar bli ganska extravaganta tillställningar. Jag är nu svårt uttråkad efter att ha tillbringat i stort sett hela måndagen och tisdagen hemma, så jag ger mig av långt innan utsatt tid. Först köper jag vin till värdparet i cavan på Chalidon, sedan går jag mot det snobbiga caféet/vinbaren Monogram i Splanzia. Målet: först en espresso, sedan ett glas vin innan jag traskar hem till vännerna.
Chania byter nu sakta skepnad. De sista charterplanen lyfte för ett par veckor sedan, nu börjar julen. I butikerna säljs redan julkakor och pynt, snart tänder staden all julbelysning. Jag har firat jul i Chania många gånger och ska göra det igen i år. Inte för att jag föredrar grekisk jul framför svensk utan för att resten av familjen kan ta ledigt då.
På vägen passerar jag hamnen. Där pågår bygget av julmarknaden bakom moskén för fullt. Granen är på plats och ska tändas till helgen. Karusellen och scenen är också på plats, men ännu inga marknadsstånd.
Skolboksexmpel på dålig service
Mitt besök på Monogram blir ett skolboksexempel i vänlig men dålig service, baserad på ett systemfel. Det visar sig att caféet förvandlas till vinbar klockan 18.00. Jag kan därför bara beställa kaffe, som jag måste betala direkt, eftersom man byter kassa om tio minuter. Sedan, lovar baristan vänligt, kommer en servitör att hjälpa mig med vinet.
Jag dricker min espresso, det tar tio sekunder. Jag har italienska kaffevanor. Grekerna kan sitta med en kaffe i timmar, det kan inte jag. Sedan vill jag ha vin, men servitören ghostar mig. Till slut går jag fram till disken och frågar om jag kan beställa ett glas vin där. Det går inte, förklarar baristan vänligt, men jag kommer snart att få hjälp vid mitt bord. Det få jag inte. Servitören preppar kvällen. Ljus och servetthållare ställs ut på borden. Han småpratar med sina stamgäster, jag är fortfarande ghostad.
Till slut reser jag mig och går fram till honom. ”Jag vill gärna beställa ett glas vin, är det möjligt?” frågar jag. Han frågar vänligt vad jag vill ha. Det visar sig att ingen av de druvor jag suktade efter fanns, så jag frågade vad han rekommenderade. Jag minns inte vad jag drack, bara att det var mediokert och inte värt pengarna. Det kanske jag hade tyckt i vanliga fall, men nu är jag sur.
Äg problemet!
Detta var ett exempel på motsatsen till Kostas, som ligger bara 50 meter från Monogram. Här arbetar hårt drillade människor på minimilön, med klart avgränsade arbetsuppgifter. Ingen förstår det grundläggande: Om en gäst vill ha något så är det jag som äger problemet. Det är en dödssynd att hänvisa gästen till någon annan. När jag dagen innan saknade bestick till min mat sade jag det till Kostas, som stod bakom disken. Tio sekunder senare hade jag mina bestick. Han bad mig inte prata med servitrisen (hans dotter), han tog själv hand om saken. Så självklart.
Det som retar mig mest var att servitören hälsar glatt på alla stammisar och har tid att stanna en stund för at prata med dem, samtidigt som han ghostar mig, som han aldrig har sett förut. Trots hans vänlighet, när han väl upptäcker att jag finns och vill beställa, får det mig att känna mig ovälkommen och jag börjar undra varför. Resultatet är att han går miste om dricksen och att Monogram går miste om en kund. Det är mitt sista besök och jag kommer att varna andra från att gå dit.
De två orden ”Äg problemet” har jag använt hundratals gånger i min konslutroll. Det innebär inte att du alltid ska lösa problemet själv, men det är ditt ansvar, aldrig kundens, att det blir löst.
Dålig service är inte typiskt grekiskt, tvärtom. Samtidigt har jag aldrig fått sämre service än jag har fått några gånger i Grekland och jag tror att förklaringen ligger i systemet md minimilöner. De anställda blir insatsvaror i en industri, som aldrig belönas för att de tänker själva eller tar egna. Jag har pratat med flera som arbetar inom service med detta, det är därifrån jag har bilden.
Monogram är långtifrån det värsta exemplet, men ett tydligt exempel på hur en franschisekedja (Monogram har tre ställen i Chania) kan skapa helt fel fokus hos personalen. Det är så viktigt med bönorna, rostningen och utrustningen att kunden helt glöms bort. På deras hemsida talas det bara om hur kaffet ska smaka, inte om hur kunden ska uppleva sitt besök. Jag gör för övrigt bättre kaffe hemma i köket. Så mycket hinner man tänka när man sitter ensam och ghostad på ett kafé.
Middag med vänner
Under min väntan gläds hag åt försäljaren av rostade kastanjer som rullar förbi med sin vagn, ropande den ovanliga säljpitchen ”Kastana! Viagra!” Jag vet inte om rostade kastanjer är potenshöjande, men jag vet att november är kastanjesäsong.
Det är äntligen dags att gå hem till vännerna för att äta middag. Vi är fyra runt bordet, som sakta fyllds med rätt efter rätt. Sallader, röror, pasta, grillat kött… Huvudnumret är en Tomahawkstek på ett halvkilo. Det är en mycket trevlig sista kväll, men jag har lovat mig själv att avsluta den med en öl på Plaka och gå hem vid midnatt. Det är fortfarande 20 grader varmt, trots att klockan var tio på kvällen och mer än halva november hade passerat.
Hotellägaren hänger på. Hans bil står fortfarande kvar där han ställde den för snart en vecka sedan. Jag håller mitt löfte till mig själv. Två minuter efter midnatt går jag hem och lägger mig.
Onsdag: Odramatisk hemresa
Jag kan det här nu, Klockan ringer fyra. Upp och hoppa, på med kläderna, borsta tänderna. Tjugo över fyra tar jag ut soporna, låser dörren och promenerar fem minuter till taxistolpen. Jag bär resväskan den första biten, för att inte väcka grannarna. Strax före sex är jag framme på flygplatsen, en timme senare lyfter planet mot Aten. Jag somnar fem minuter efter avgång.
I Aten beger jag mig till Lufthansas lilla lounge, de har flygplatsens bästa frukost. Efter en dryg timme går jag till gaten och kan gå direkt ombord på bussen till planet. Jag hatar att köa och har vid det här laget lärt mig att undvika det.
Jag sover det mesta av flygresan till Arlanda. Jag fick trots tidig kväll bara tre timmars sömn i natt. Resan är odramatisk och jag har maximal tur med alla förbindelser. Trots att jag tar snikvägen hem, med pendeltåg och tunnelbana, kliver jag innanför dörren hemma bara en dryg timme efter det att jag landade. Jag hade som bäst sparat 20 minuter på att ta taxi, det hade kostat en femhundring extra.
Det var den resan. När jag skriver detta är det två veckor kvar till nästa resa och jag ska erkänna att den här resan nog inte hade blivit av om jag hade vetat att vi skulle fira jul i Chania när jag bokade den i september. Jag ångrar inte att jag gjorde den men vare sig kassan eller planeten mår bra av onödiga flygresor. Jag hade kunnat åka en vecka tidigare i stället.