fbpx

Grekisk hund- och människomusik

Loading...
Loading...

En gång på 90-talet satt jag med familjen i en bil som kördes av en irländsk vän på ön Nisyros. Jag satt fram och såg att det låg ett kassettfodral med texten ”Taxi Music” på instrumentbrädan. Jag förstod direkt vilken sorts musik det var frågan om. Sådan som spelades av öns två taxiförare Irini och Babis samt av öns enda kommunala bussförare Stelios. Det var helt enkelt en kassett full med kass grekisk musik. (Ge inte upp! det blir bättre musik längre ner i texten).


Vi pratade om detta fenomen och om hur det hade uppstått. Musikstilen, berättade min vän, kallas Skiladika, som fritt översatt betyder hundmusik. Det är helt enkelt grekisk dans- och populärmusik gjord för dansgolven på grekiska klubbar och för turisttavernorna. Som svensk dansbandsmusik, finsk tango eller tysk ompa ompa. Elförstärkt bouzoki, synth från leksaksaffären, elbas, trummor och slagverk. Likt dansbandsmusik går det att dansa i princip vad som helst till den, som en slags grekisk foxtrot. En sångare eller sångerska som sjunger om extremt stereotyp heterosexuell kärlek. Vanliga ord: ögon, månen, godnatt, älskling… Smörjolja i våra uråldriga parningsritualer, helt enkelt.

Klassisk skilatika

Klassisk skiladika.

Länge trodde jag att det var så här all grekisk musik lät. Det fanns en spännande orientalisk harmoni och rytm i den, men resten var, ja, hundmusik. Eftersom jag alltid hörde den i Irins, Babis och Stelios kassa bilstereohögtalare, samt på turistställena i hamnen, var den mer en källa till irritation än en musikupplevelse.

Vi hyrde i flera somrar ett hus nere i byn Mandraki på Nisyros. På bottenvåningen låg en liten turistshop som sålde den i princip odrickbara mandelsaften Soumada, samt pimpstenar för 2 euro styck. Eftersom det förmodligen fanns minst en miljard pimpstenar på ön borde det ha varit som att sälja snö på Sydpolen, men de två damerna i den för det mesta tomma butiken körde obekymrat på. När de första turistbåtarna kom in vid tiotiden startade de bandspelaren. De hade bara en bara en kassett och bandspelaren var en sådan som vände bandet automatiskt. Mellan tio och fyra, när den sista båten lämnade hamnen, spelades samma femton skiladikalåtar på repeat, på hög volym. Varje dag, varje sommar.

Modern skilatika

Hundmusiken finns fortfarande kvar, ett kvartssekel senare. Men nu har den oftast mixats till någon slags grekisk techno, som dånar från tonårsklubbarna och turistbarerna. Ofta med ett slagverk som säger tum- patum-pa-tum-patum-pa-tum-patum… ja ni fattar. Rytmen skapar en slags grekisk trance-musik som det går att dansa till i timmar, eller försöka stänga av öronen för. Jag undviker ställen där den spelas, men man måste trots allt åka buss och taxi ibland.

Nonstop Skiladika från DJ Golden Feta. Vi får hoppas att namnet och logotypens slående likhet med Gyllene Gryning är ironi. Men helt säker kan man inte vara.

Så småningom lärde vi oss att det finns en massa annan musik som faktiskt går att lyssna till. Men fortfarande är det skiladika som dominerar i det offentliga rummet.

Rembetika

Tillbaka till Nisyros. Nere i vännernas ouzeria i Mandrakis gränder var det byns tandläkare som stod för musiken. När Costas Ferras film ”Rembetiko” kom 1983 förälskade han sig i rembetika. Han spelade gärna originalinspelningar från 30-talet, överförda till CD från raspiga stenkakor. Jag fattade ingenting, innan jag själv såg filmen. Jag minns hur han på en konsert vi besökte tillsammans lutade sig mot mig och skrek i mitt öra: ”Visst är bouzouki det instrument som låter vackrast av alla?” Jag bara nickade, föga övertygad. Konserten var inget vidare, den kända sångerskan var rätt packad och musikerna verkade ha tröttnat på henne för länge sedan. Men det var fest i byn och det var aldrig fel.

Bränn mig, Bränn mig! Den mest älskade sången från Ferras film Rembetiko.

Rembetikan lever fortfarande kvar, numera uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Vart man än beger sig i Grekland går det att hitta en bar eller taverna som bjuder på rembetika. Det finns en standardreportoar av låtar som spelas överallt, den består av klassiska låtar och musiken som skrevs av Stavros Xarchakos till filmen. Det finns en och annan som vågar ta ut svängarna också och göra lite fusion. Som Rembetika Hipsters från Kanada. Dem lyssnar jag mycket på just nu.

Rembetika Hipsters version av Chris Isaacs megahit Wicked Game.

Papazoglou

Det finns annan grekisk musik än skiladiko och rembetika. Låt oss börja med Nikos Papazouglou. Han gjorde grekisk undergroundmusik populär hos den breda massan, inte bara i Grekland utan runtom i Europa. Han förälskade sig i Nisyros och vi såg honom spela där ett par gånger, en gång nere i vulkankratern. Våra gudföräldrar hade varit med och arrangerat det hela, hela ön var där, fullmånen sken, det var en fantastisk kväll!

Tyvärr dog Papazouglou i lungcancer 2011. Bandanan i videon bar han alltid, den är en symbol för Nisyros. Vår son har en likadan, han fick den i doppresent av sin gudmor.

En ganska trött Papazouglou med en av sina mest älskade sånger. Alla sjunger med!

Mitropanos

Den som först lärde oss att det finns bra grekisk musik var Laikomästaren Dimitris Mitropanos, som vi upptäckte när vi öluffade i norra Egeiska havet. Den här sången gick sedan på heavy repeat hos oss i flera år. När jag ser videon från 2008 ryser jag och får tårar i ögonen. Hela Grekland älskar hans sång om Thessaloniki. Hör hur publiken sjunger refrängen åt honom! Mitropanos dog i en hjärtinfarkt 2012.

Kretas musik

Från Kreta kommer Syrtos, en uråldrig dans som är väldigt populär i hela Grekland. Huvudinstrumentet är lyra och jag medger att det kan kräva lite tillvänjning för att uppskatta den. Jag har valt en video med moderniserad och mer lättillgänglig Syrtos, inspelad 2005.

Det finns förstås massor av annan grekisk musik. Men det får bli en annan artikel. Också har vi förstås det verkliga plågoriset, Mikis Theodorakis musik till filmen Zorba. Den är sedan många år den grekiska musik jag tycker allra sämst om. Det är inte Theodorakis fel, utan alla som har misshandlat hans sånger i över 50 år.

Research och text: John Göransson

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: