Dagbok från Kreta maj 2025, sista delen
Det är dags att berätta om de sista sex dagarna av vår majresa till Chania. Den här gången blir det födelsedagskalas, röj hemma och på stan samt en omskakande händelse på Atens flygplats. Det blir också rätt mycket nattliv, eftersom vi får besök.
När detta skrivs är det en vecka sedan vi kom hem från Chania. Jag är tvungen att kolla i kalendern, minnena bleknar snabbt i vardagslunken och jag hade gissat att det hade gått två veckor.
Torsdag, den flygande holländskan
Nu återupptar vi röjandet i köket. Jag ska inte trötta med detaljerna, men när vi lade ner arbetet var vi tötta i kroppen, smutsiga och dammiga. Köksgolvet var belamrat av påsar och annat som skulle slängas i avfallsbehållarna vid Sklavenitis. Vi gav upp försöket att laga toatanken, som finns längst inne i det stora skåpet ovanpå badrummet.
Vi äter lunch på det mycket traditionella arbetarcafét Rox, som ligger på en bakgata till 1866-torget. Jag har försökt gå dit flera gånger, men det har alltid varit fullt. Nu är uteserveringen öppen och vi får ett bord. Billigt och bra, men på intet sätt fantastikt. Sedan gick vi hem och tog siesta.
I kväll ska vår väninna Holländskan komma och vi har lovat hjälpa henne med bagaget, eftersom hon bröt armen vid sitt förra besök och nu har armen i gips. Hon kommer med på kvällsplanet från Aten och hon ska ringa när hon landar. Vi bestämmer oss för att invänta henne på relativt nyöppnade Il Lupo i centrum. Det är ett av många nya ställen som satsar på italiensk mat och dryck. Vi har varit där en gång tidigare på en eftermiddagsdrink och det var en trevlig upplevelse.
Denna gång var det sådär. Vi fick vänta så länge på våra drinkar (goda) att vi insåg att vi riskerade att missa mötet med Holländskan om vi beställde mat. Vi betalade och gick istället till Kormoranos på Theototkopolou. Här var vi stamgäster i många år men nu känner vi inte längre någon som jobbar här, så vi kommer inte hit lika ofta.
Så sent på kvällen finns inte att äta på Kormoranos, vi fick nöja oss med varsin sandwich och en karaff vin. Vi pratade lite med två andra mångåriga stamgäster, den brittiska deckarförfattaren BIll Kitson och hans hustru, tillika korrekturläsare och marknadsansvarig i deras tvåmansföretag i brott, mord och romantik. De har hunnit bli över 80 år gamla och Bill har svårt att gå, men de är beundransvärt vitala och Bill har just publicerat sin senaste bok. Jag räknar till totalt 39 titlar, varav åtta utspelas i Grekland! Jag kanske ska läsa ett par av dem? Kanske återkommer jag med en recension. De finns att köpa på Amazon.
Så småningom dök ägarens son och hans flickvän upp, nu började det bli som förr igen! Men nu var det inte långt kvar innan Holländskan skulle anlända, så vi flyttade ner till den nyöppnade baren The Botanist och tog en drink medan vi väntade på hennes taxi. Hon hade inte ringt, trots att planet hade landat för länge sedan. Hon dök upp så småningom, det visade sig att hon inte hade lyckats få sin telefon att byta land. Det händer mig också ibland, men det brukar lösa sig med en omstart.
Vi tog en drink med Holländskan innan vi hjälpte henne uppför trapporna till rummet med bagaget. Sedan traskade vi iväg till Perperas. Holländskan ville tacka Yannis för att han gick upp ur sängen för att köra henne till sjukhuset när hon bröt armen i vintras. Vi var hemma halv tre på morgonen. Holländskan skulle bara vara i stan i sex dagar, hon hade inga planer på lugna hemmakvällar.
Fredag, födelsedagskalas
I dag tar vi det ganska lugnt. Det finns alltid saker att göra, som tvätt och städning. Vi äter lunch hemma och tar siesta.
Christos hör av sig och frågar om vi vill äta middag med honom på Bossa Nova i Gerani. Det vill vi gärna. Vi gillar Bossa Nova, som har skaplig diner-inspirerad mat och är ett av ett de få ställen väster om Chania som har öppet på vintern. Vi har firat nyår där ett par gånger, det var bra kalas!
Vid niotiden packar jag, hustrun, Holländskan och Christos in oss i en taxi och far västerut. Vi slår oss ner i baren och när barmannen avslöjar att det är Christos födelsedag börjar vansinnet! Bra musik i högtalarna, bra samtal och kära återseenden. Ägaren bjuder på shot efter shot, fler vänner sluter upp och det blir ett riktigt kalas.
Vid halv tvåtiden på natten tar vi en taxi tillbaka till stan. I Platanias har polisen satt upp en alkoholkontroll. Alla blir stoppade utom taxiförarna, som vinkas förbi. Det är första gången jag ser en sådan rutinkontroll och jag vet varför. Läs om det i artikeln nedan.
Resan går till jazzklubben Fagotto. Där är det livemusik men vi kommer just när slutackordet spelas. Det gör inget, numera har Fagotto livemusik varje vecka. När jag och hustrun går hem vid tretiden fortsätter Christos och Holländskan. De kommer inte hem förrän två timmar och tre klubbar senare. Jag är så glad att vi inte hängde på! Jag har varit på de där klubbarna förut och bara den sista, som ligger runt hörnet från oss, är med tvekan värd ett besök men absolut inte fyra på morgonen.
Lördag, röjer hemma och på stan
Vi har fortfarande mycket kvar att göra och vi använder Wolt för att beställa hem gyros på ankbröst från AbLa. Så gott! Tips: Om du har Revoluts Metalkort får du på köpet Wolt+, som ger dig fri leverans på alla leveranser i alla länder där Wolt finns. Dessutom ingår en VPN-tjänst, som du behöver för att se svensk tv i Grekland och vice versa. Om du använder den här länken stöttar du mig lite i mitt skrivande. Jag är Revolutkund sedan flera år och det lönar sig, eftersom jag tjänar pengar på valutaväxling och kontantuttag i Grekland.
Nu är det dags för nästa projekt; att laga spoltanken i badrummet på övervåningen. Jag ger mig iväg till badrumsbutiken i centrum och kommer hem med en ny spolanordning. Ett par timmar senare har jag, efter översvämning, med ömma händer, massor av silikon och mycket svärande, fått ordning på toan. Stor seger!
Kort därefter upptäcker jag att det droppar från blandaren till tvättstället på bottenvåningen. Man får aldrig vara riktigt glad! Det är för sent att försöka få tag på en rörmokare, det är bara att stänga kranen, tills vidare få vi tvätta händerna med enbart varmvatten eller i köket.
Vi pustar ut med en drink på taket. Plötsligt ser jag att en guidad turistgrupp har stannat till på den stig som löper uppe på stadsmuren. Guiden pekar och berättar. Jag inser att alla tittar på oss, det är vi som är turistattraktionerna! Jag tar upp kameran och tar en bild med teleobjektivet, men nu tittar de flesta på något annat än oss. Vi kanske skulle ha uppfört en liten dans?
På kvällen går vi med Holländskan till Perperas och äter en god middag. Det är full fart, med massor av livemusik men vid midnatt drar vi ändå vidare till Rat Race. Holländskan trivs inte där. Hon tycker inte om öl och hon får inte röka inomhus, så hon sitter kvar hos Yanis.
Det är lördagskväll och vi närmar oss slutet på vår resa. Vi vill ha ut så mycket som möjligt av våra sista dagar och nätter i stan så efter en timme på Rat Race drar vi vidare till Three. Där blir det ett kärt återseende med barchefen Olga och ägaren Dimitris, som vi har känt i många år. Det blir sorgligt också. Rumsuthyrarna bussade nyligen polisen på Three, som gjorde en razzia mot stället och tvingade personalen att tillbringa en natt i arresten. Stan surrar av rykten och samtal om händelsen.
Nu är musiken dämpad och ägaren Dimitris, som är en mycket bra DJ, är ännu mer dämpad. ”De har dödat min bar!”, säger han och pekar mot högtalaren som släpper ut musik på en volym som faktiskt medger samtal. Jag beklagar och håller inne med sanningen, att den höga musiken ofta har fått oss att välja bort hans bar. Men när jag ser tårarna på Olga förstår jag att det kanske är sista gången vi träffar henne här. Three har nog fått sin dödsdom, rumsuthyrarna har snart fördrivit stadens unga från ytterligare ett ställe. Extra sorgligt eftersom Three är ett av stans få kvarvarande ställen som både är ”gay friendly” och mixar turister med lokalbefolkning. Det finns allt färre sådana ställen i stan. Ababa finns förstås kvar, det var där vi träffade Olga första gången. Men det är numera helt förändrat och vi känner oss inte välkomna längre.
Vi är hemma strax före tre. Det är söndag morgon och tre sena nätter på rad börjar ta ut sin rätt. Vi är inte unga längre, tvärtom faktiskt.
Söndag, vilodag
Ibland måste man göra det också. Ingenting, alltså. I dag är det dags. Vi lämnar knappt kvarteret på hela dagen, utom för en cykeltur till den dygnetruntöppna butiken på Apokoronou. Vi äter lunch hemma. Vi pysslar, vilar, glor på tv… Vi tar en mycket sen siesta och äter middag först vid elvatiden på kvällen. Nu är dygnsrytmen helt urspårad. Det brukar bli så i Chania men det gick ovanligt fort den här gången. Nåja, hemresan med fakirflyget brukar ställa tillbaka dygnsrytmen genom ren chockverkan.
Måndag, baddag
Efter sen frukost drar vi till Apterastranden. Vi älskar att simma i havet men vi hatar att ligga länge i solen så det blir ett kort besök. Vi skippar strandcafét, vi handlar hem lunch i stället. Två dopp i havet på elva dagar, det är en ganska normal frekvens för oss sedan vår son blev vuxen.
På kvällen äter vi middag med Holländskan på Colombo. Det är lika gott och trevligt som förra gången. Efter middagen går vi till Kostas bar Epea, som vi kallar hippiebaren, eftersom Kostas är en gammal hippie. Men där är det så rökigt att vi flyr efter någon timme. Kostas har tvingats stänga uteserveringen tidigt, efter klagomål från rumsuthyrarna. Grannbaren, ett populärt tillhåll för de anställda på det svenska telefonsupportföretaget, har stängt, så nu ligger gatan tyst och öde. Epea sjunger också på sista versen, fastighetsägaren vill göra om huset till turistlägenheter. Vi får se om Kostas orkar börja om någon annanstans. Nattlivet i Chania dör långsamt för att inte turisterna ska få sin nattsömn störd.
Vi går istället till Plaka, där man fortfarande kan sitta ute. Plaka har blivit av med halva uteserveringen till en trist nyöppnad hotellbar med lysrör i taket. Den är givetvis helt tom. Man sitter bra på Plaka, som vi besökte första gången redan 2009. Maten är inte längre vad den har varit men de har istället ett bra utbud av grekiskt mikroöl. Tidigare var detta ställt att gå till om man ville prova spännande öl, nu finns Rat Race, med större utbud och tio olika fatöl. Vi går hem vid tvåtiden och sätter oss på taket en stund.
Tisdag, tillbaka till Mexiko
Resans sista dag. Dags att ta fram checklistan och säkra huset, som ska stå tomt, men välbevakat av kameror och grannar, i drygt tre månader. Taket ska tömmas, liksom kyl och frys. Cyklarna ska in, de sista soppåsarna ska slängas… Det är drygt 30 punkter att bocka av.
Vi ska dessutom få hem olivolja och tsikoudia. Slutligen ska allt packas ner i resväskan. Vi ska lämna hemmet i gryningen så när vi går ut för kvällen måste allt vara i ordning. När det är klart går vi upp och tar en drink och tittar på förbipasserande turister på Kafenio Ela. Det är väldigt mycket turister i gamla stan nu, trots att säsongen knappt har börjat. Hur det blir i juli och augusti törs jag knappt tänka på.
Den sista kvällen har vi bestämt att vi ska tillbringa i Mexiko, alltså på Mantzeta Cucina del Sol. Holländskan, Christos och två andra vänner vill hänga på och jag bokar ett bord för sex.
Vi ska möta Holländskan vid Sintrivanitorget och vi väntar in henne med en Aperol Spritz på Thea Café.
Thea ligger en trappa upp, med utsikt över hamnen och Sintrivanitorget. Vi har aldrig varit där förut och detta blir denna resas enda renodlade turistaktivitet. Vi brukar av ren nyfikenhet göra en varje gång vi är här, som att äta på något ställe i hamnen, besöka en vingård eller gå på ett museum. Förra året tog vi en ”Sunset Cruise” med holländarna, det var helt OK men vi kommer inte att göra om det.
Vi promenerar till Mantzenta där det övriga sällskapet sluter upp. Vi dricker iskalla Margaritas ut enliterskannor, äter tacos med räkor och apaki, tamales med svamp och tryffel från östra Kreta samt gudomlig ceviche. Dimitris vinkar in mig till baren och bjuder diskret på en fantastiskt god Mescal som han har tagit hem från Mexiko, där han tillbringar vintrarna. Tips: Mantzenta finns numera med ett begränsat sortiment på Wolt, under namnet Los Güeros!
Vi lämnar Mexiko vid elvatiden och promenerar genom stan till Fagotto. Vi är hemma halv ett, tre timmar innan vi ska lämna huset.
Onsdag, drama i Aten
Väckarklockan ringer 03:30. Jag har sovit ett par timmar, hustrun knappt alls. Men vi har rutinen inne och prickar av sista minuten-sakerna på vår ”lämna huset-lista” innan vi traskar iväg mot hamnen, där Holländskan väntar. Jag öppnar appen ”Taxi 18 300” och beställer en taxi till den plats som visas på appens karta. Efter någon minut får jag veta att bilen är på väg och ser på kartan hur den lämnar taxistolpen på väg mot oss. Tre minuter senare är den framme och vi kan rulla mot flygplatsen.
Det är gåtfullt hur såväl greker som turister fortfarande samlar på visitkort från taxiförare som de ringer till när de behöver en bil. Det slutade jag med för länge sedan. Ofta kom inte bilen alls eller så fick jag vänta länge på den, medan det stod bilar vid stolpen, både inne i Chania och på flygplatsen. Med Taxi 18 300 behöver jag inte ens veta var jag är när jag beställer. Appen fungerar i 29 grekiska städer, från Kastoria i norr till Chania i söder.
Det går snabbt att checka in. Min väska väger 22,9 kilo, bara ett hekto från gränsen för övervikt! Vid säkerhetskontrollen vinkas jag bestämt in i den prioriterade kön medan hustrun och holländskan tvingas gå genom hela den labyrint som slutar vid samma kontrollstation. Vi skrattar gott år detta och jag går avsiktligt så långsamt att vi hinner fram samtidigt.
Resan till Aten är kort och odramatisk, vi sover nästan hela tiden. På Atens flygplats går vi till loungen och holländskan till rökrummet, hennes plan till Amsterdam lyfter långt före vårt.
Tyvärr har det sakta blivit sämre att flyga md Aegean. Först ändrade de tidtabellen så att vi tvingades vänta på anslutningen i Aten i över fyra timmar på vägen till Chania. Nu har de ändrat tidtabellen så att första planet från Aten går drygt två timmar senare än när jag flög hem i februari, vilket innebär lång väntan på flygplatsen även på hemvägen. Att tvingas vänta i sammanlagt nästan sju timmar i Aten varje resa är lite väl lite väl tröttsamt. Det börjar bli dags att se sig om efter alternativ, som inte är charterflyg eller Ryanair.
När vi efter frukost i loungen sätter oss i gaten för att vänta på ombordstigning händer något som får blodet att isa sig i våra ådror. På gaten bredvid pågår ombordstigning till ett plan som ska till Frankfurt och plötsligt hör vi desperata skrik därifrån. Vi ser hur några ur flygplatspersonalen försöker tvinga en man att lämna bussen. Han skriker som om de stuckit kniven i honom och klamrar sig desperat fast i en stolpe. Efter en stund kommer två poliser som så småningom lyckas brotta ner honom, lyfta ut honom och mitt bland alla chockade resenärer förse honom med handfängsel, medan han fortfarande skriker i panik att de måste låta honom komma med planet. Efter ett tag ger han upp och de kan leda bort honom.
Jag vet inte vad det handlade om men av de lösryckta ord jag hörde kan jag sluta mig till att han var en flykting som försökte ta sig ombord på ett plan till Tyskland i någon annans namn. Han upptäcktes vid gaten men rusade ändå ombord på bussen. Redan då var det uppenbart att planen hade misslyckats, hans beteende skvallrar om hur desperat han var. Kanske hade han fått veta att han skulle utvisas?
Efter denna omskakande händelse hade vi en odramatisk hemresa. Vi sov en hel del och vid tvåtiden var vi hemma igen. Det regnade i Stockholm och det var svinkallt för årstiden. Nästa resa är planerad till september, då blir vi kvar i drygt fem veckor.
Sammanfattning av intrycken
Sammanfattningsvis blev det några bra dagar i Chania, med kära återseenden och många sena kvällar med goda vänner. Staden är fortfarande en av de vackraste i världen och den är full av bra ställen och bra människor. Vårt hus, som var bra från början, blir sakta ännu bättre, även om den för en ojämn kamp mot vädret och de mediokra hantverkarna, mig själv inräknad.
Hur många år tar det innan man kan kalla en ny stad i ett nytt land för sitt hem? Jag tror att vi nu, efter att ha vistats runt fyra år i Grekland, varav tre i Chania, vågar göra det. Vi blir aldrig greker, men Grekland har blivit vårt andra hem. Vi känner att vi, så länge vi håller oss undan juli-augusti, kommer att kunna njuta fullt ut av Chania och vi ångrar inte för ett ögonblick att vi valde att slå oss ner just där.
Baksidan var insikten om att turismen börjar nå kritisk massa och riskerar att förgöra sig själv. Det har hänt förut. Titta på spanska turistorter som Las Palmas och Rimini, numera snarast museer över en svunnen turistboom. Eller italienska orter som Rimini och San Remo, som har gått liknande öden till mötes.
Det som hittills har räddat Grekland har varit att inga stränder får vara privata och därmed är skyddade från giriga försök att göra om dem till inhägnade reservat för hotell- och restauranggäster. Förra året skärptes lagen ytterligare så nu måste 70 procent av utrymmet på varje grekisk strand vara fritt från solstolar och parasoller. Det lär knappast hindra hotell- och caféägare från att låta sina solstolar breda ut sig på större yta, men då riskerar de höga böter. För ”vår” strand Apterastranden resulterade det i att strandrestaurangen tvingades stänga, saknad bara av dem som arbetade där. De har säkert fått nya jobb. Numera finns inte en enda solstol och inte ett enda parasoll där, utom på en liten dyster snutt som används av det fula hotell som finns där.