Den vlachiska nyckelbärerskan i Zoumerka

Zoumerka, Epirus. April 2019.

Det börjar dra mot lunch. Jag och mina guider, Kostas och Vasilis från Epirus Day Tours, har varit ute på smala serpentinvägar sedan nio på morgonen. Nu är klockan snart tre och vi börjar bli hungriga, i synnerhet jag, som inte har ätit frukost.

Vi har bara ett stopp kvar innan vi får sätta oss hos Napoleon i Kalarites och äta lunch. Det har regnat rätt mycket, Kostas och Vasilis är märkbart tagna av att kryssa fram på de smala serpentinvägarna, mellan vattenpussar och stora stenblock som har rasat ner på vägbanan. Detta är farliga vägar på riktigt. Själv filmar jag ut genom sidorutan. ”Jag låtsas att jag ser det på TV, då är det inte lika läskigt”, skojar jag. Mina guider förstår mig.

Först ett kloster

Men först klostret Kipinas. Det byggdes 1212 av ortodoxa munkar. Inhugget i berget, med en klaffbro som enda tillfart, skyddades munkarna och andra som tog sin tillflykt till klostret från fiender. Jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg.

Klostret är sedan länge obebott och tyvärr har det drabbats av ett inbrott, där ikonerna och hela altartavlan stals. Efter en renovering är klostret låst och nyckeln förvaras hos en dam några kilometer neråt vägen. Hon hade tidigare ett kafé, men det stängde för några år sedan.

Kostas ber den vlachiska kvinnan, som håller hårt i nyckeln, att vi ska få äta lunch i Kalarites efter besöket i klostret och komma tillbaka med nyckeln på tillbakavägen. Hon vägrar. ”Det kan komma någon som vill se klostret medan ni äter lunch, så det går inte”, säger hon. ”Men vi kan lämna dörren olåst och låsa den på tillbakavägen” försöker Kostas. Jag vankar omkring lite medan diskussionen pågår. När vi sätter oss i bilen är saken klar. Kostas får helt enkelt köra tillbaka med nyckeln, medan jag och Vasilis väntar vid klostret.

Imponerande envishet

Jag kan inte låta bli att imponeras av den vlachiska kvinnans envishet. Hon har en uppgift: att skydda klostret från tjuvar och samtidigt hålla det tillgängligt för besökare. Sedan kaféet stängde är det hennes enda uppgift. Den tänker hon sköta. Inga stadsbor från Ioannina eller besökare från Sverige ska komma hit och säga hur hon ska sköta sitt jobb.

Nyckelbärerskan. Foto: John Göransson.

Kostas kunde förstås ha struntat i henne. Vi hade kunnat åka upp till Napoleon och äta lunch, utan att först åka tillbaka med nyckeln. Men det är inget alternativ och det vet Kostas. Inom en timme hade Napoleon och hela byn vetat att Kostas brutit mot reglerna. Inom ett par dagar hade halva Epirus vetat det. Det hade, för att uttrycka saken milt, varit dåligt för affärerna. ”Man ska hålla sig väl med vlacherna, det är ett stolt folk, de tycker inte om människor som kommer hit med en överlägsen attityd”, säger Kostas. För mig är det ingen risk. Jag är full av respekt och ödmjukhet inför dessa människor, som i ett par tusen år har bitit sig fast i de karga bergstrakterna. Detta är gränsland och har alltid varit gränsland. Greker, romare, turkar, albaner, fransmän, italienare, tyskar… Alla har varit här. När de har försvunnit har vlacherna varit kvar och är det alltjämt.

Från romerska legionärer

Ingen vet säkert var vlacherna kommer ifrån. En teori är att de härstammar från romerska legionärer som stannade kvar när det romerska imperiet föll samman på 300-talet efter Kristus för att ge plats åt det bysantinska imperiet. Vlachernas språk, som har latinska rötter, är numera åtminstone inofficiellt erkänt som ett minoritetsspråk i Grekland. Men det satt långt inne. Så sent som 2001 dömdes Vlachen Sotisris Bletsas till 15 månaders fängelse för ”spridande av falsk information” efter att ha spritt internationellt erkänt material om det vlachiska språket. Polisanmälan mot honom gjordes av en parlamentsledamot.

Bletsas överklagade domen och blev, tack och lov, frikänd.

Spinnrock och andra redskap på hembygdsmuseet i Kalarites. Foto: John Göransson.

Detta med minoriteter är et känsligt kapitel i den grekiska nationalstaten. Den enda officielltt erkända minoriteten är de omkring 100 000 grekiska muslimer som bor i landet. Officiellt existerar inga andra minoriteter, deras språk är ”dialekter”. När en BBC-journalist nyligen i ett reportage kallade greker med slaviskt ursprung som lever i norra Grekland för en minoritet orsakade det ett ramaskri och en diplomatisk fnurra på tråden mellan Grekland och Storbritannien. Det slutade med att BBC fick publicera ett ”förtydligande” där den grekiska ståndpunkten slogs fast.

Vadan denna rädsla för minoriteter? Varför kallas deras språk för ”Dopyi” (lokalt)? Bakgrunden kan hittas i de territoriella anspråk som historiskt har ställts på trakter längs Greklands gräns av jugoslaver, albaner, makedonier och turkar. Nationalstaterna skapades en gång genom att gränser drogs mellan språkliga, kulturella och religiösa grupper. Givetvis är alla sådana gränser flytande och överlappande och grekernas strategi har därför varit att alla som bor i Grekland ska vara greker. Språket, kyrkan och kulturen ska delas av alla. De grekiska muslimerna utgör ett undantag, grundat i ett bindande fredsavtal med Turkiet.

Farlig nationalism

Allt detta kan vara värt att tänka på när man diskuterar nationalism och nationalitet. Nationalismen kan släppa loss farliga och ondskefulla krafter. Stater kan plötsligt döma någon till fängelse för att han hävdar att hans språk är ett språk och inte en dialekt. Minoriteter kan plötsligt kräva att de ska bli självständiga eller att gränser flyttas. Det är ofta så krig börjar.

Vid mitt besök hos vlacherna märks ingen sådan stämning. De här människorna är greker, ingen tvekan om den saken. De har stridit för Grekland mot det ottomanska imperiet, mot Mussolinis fascister och mot Hitlers nazister. Den här trakten blev inte en del av Grekland förrän 1913, flera decennier efter resten av Grekland.

Mina blöta guider Kostas och Vasilis. Foto: John Göransson.

Vlacherna var en gång ett rikt och mäktigt folk. Många var handelsmän, som reste med varor kors och tvärs mellan länderna. Resten var bönder, som framför allt ägnade sig åt fårskötsel. Härifrån beställde Napoleon en gång vinterrockar åt hela sin armé, eftersom den feta ullen gjorde tyget vattenavvisande. Det är alltså ingen slump att Napoleon fortfarande är ett populärt namn i trakten.

Andra världskriget, inbördeskriget och järnridån satte stopp för den vlachiska gränshandeln. Många vlacher emigrerade eller tvingades i exil till framför allt Rumänien och USA.

Nu är detta glset befolkade trakter. Jag har många historier kvar att berätta om skönheten, människorna och allt annat jag fick uppleva här.

Här berättar jag om hur jag planerade redan til Epirus.

Här berättar jag om en annan utflykt i Epirus, till Zagorochoria.

2 kommentarer på “Den vlachiska nyckelbärerskan i Zoumerka”

  1. Pingback: Resa i Grekland utan bil - Grekland All Exclusive

  2. Pingback: Zagorochoria: En resa till Greklands ände. - Grekland All Exclusive

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.