Zagorochoria: En resa till Greklands ände.

Vi har bestämt oss för att fylla i några av alla våra vita fläckar på greklandskartan. Som de flesta greklandsturister hade vi till för några år sedan mest besökt öarna, Aten och Pireus. Sedan började vi göra små avstickare norrut, till platser som Thessaloniki, Meterora, Kastoria och Naoussa.

Nu är det dags för överkursen. Vi har tagit oss till Ioannina, som ligger i Greklands nordvästra hörn, alldeles vid gränsen till Albanien.
Vad hoppades jag hitta här? Kanske ett vildare, mer grekiskt Grekland, oanfrätt av massturism och globalisering? Kanske ett mindre grekiskt Grekland, påverkat av den slaviska och ottomanska kulturen?

En av de vackraste platserna

Efter två dygn är jag osäker på om jag har hittat det ena, det andra eller båda. Jag är däremot säker på att jag har hittat några av de vackraste platser jag har besökt – jag har besökt många platser.

Jag har redan träffat en handfull människor som jag vet att jag kommer att hålla kontakten med länge. Jag har ätit god mat, druckit goda drycker och bor just nu på ett helt underbart hotell, som ska få ett eget kapitel. Allt detta för en spottstyver, jämfört med om jag hade varit i Aten eller på Mykonos.

Utsikt från hotellbaren. Foto: John Göransson.

Inte så lyxigt lyxhotell

Låt mig ta det från början: Jag och hustrun lämnade Arlanda en fredagseftermiddag i april, tog Welcome Pickups till AD Luxury rooms and Suites. Det är, med sina två stjärnor långtifrån det lyxhotell namnet ger sken av. Men det är rent och bekvämt och på taket finns en bar med utsikt över Akropolis.

Medan vi tog vår sängfösare och våra selfies däruppe pratade vi med bartendern, en ung man från en av Atens förorter, som berättade om sina studier, sina framtidsdrömmar och sin familj. Bara ett par timmar efter landning hade vi haft vårt första värdefulla möte. Sedan dess ha det fortsatt och jag är säker på att jag nu, trots att hustrun just har flugit hem till Sverige, kommer att få uppleva fler fantastiska möten. De 150 Euro rummet kostade var i överkant, men det är dyrt med hotell i Aten.

50 minuters flygresa

In för landning på Ioanninas lilla flygplats. Foto: John Göransson.

Nästa morgon tar vi Welcome Pickups tillbaka till flygplatsen, för den korta resan till Ioannina. Det lilla propellerplanet landar 50 minuter senare. Vi tar vårt bagage och lägger för dagen våra öden i händerna på Nikos, som ska bli vår guide. Han är ansluten till webbtjänsten Toursbylocals och vi har bokat en heldagstur med honom upp till bergsbyarna i Zagorochoria norr om Ioannina.

En fullträff

Det visar sig vara vara en fullträff. Nikos är kunnig, trevlig, rolig och lyhörd för våra önskemål. Dagen blir en blandning av naturupplevelser, god lokal mat och dryck, samtal med bybor och bra stämning i bilen.

Hårda typer

Vi rullar fram på slingrande vägar, omgivna av snöklädda berg, djupa raviner och hus med väggar och tak av skiffer.
”Där är den sista bensinstationen. Hela området bortom den är naturreservat och där får det inte finnas några verksamheter som kan skada miljön”, berättar Nikos.

Vår guide Nikos möter oss på flygplatsen. Foto: John Göransson.

Vi gör vårt första stopp vid en staty som rests på en kulle till minnet av de många kvinnor som hjälpte till med motståndet mot Mussolinis armé, som 1940 försökte tränga in i Grekland från Albanien. Statyn föreställer en kvinna som bär på ammunition åt de stridande. ”Det fanns inga åsnor som kunde bära, så kvinnorna gjorde det i stället” berättar Nikos. I ena handen håller kvinnan ett strykjärn. ”Det använde kvinnorna för att bränna soldaternas sår”, säger Nikos. Här bodde rätt hårda typer, uppenbarligen.

Misslyckat ockupationsförsök

Italienarna misslyckades med sitt ockupationsförsök. Grekerna kunde postera sig vid smala klipphyllor och enkelt hantera de livrädda Italienarna. Dessutom var det vinter och klimatet här är det inte många italienare som är vana vid. Det blev helt enkelt fiasko.

I stället kom tyskarna och det blev betydligt värre. Många byar förstördes och många bybor avrättades, som vedergällning för motståndet. Mycket är återuppbyggt, men de flesta av byarna är i dag övergivna. Det inbördeskrig som följde på ockupationen gjorde att många från byarna lämnade landet.

En av de många broarna. Foto : John Göransson.


Vi reser till den första byn, som heter Dilofo. Här får vi bekanta oss med traktens byggmaterial – skifferplattorna. I stort sett allt berg runtom oss består av denna mineral och det är lätt att se var plattorna har huggits ut ur berget. Husen, vägarna, broarna… allt växer ihop framför våra ögon.
I Dilofo ser det rätt dött ut. Vi möter några turister och några hantverkare som renoverar ett av husen, annars är det tomt i gränderna och på torget.

Spökbyn

”Byn är inte så tom som det ser ut. Men här håller man sig inomhus”, säger Nikos. Inte för inte kallas den ”spökbyn”.

Spökbyn Dilofo. Foto: John Göransson.


Vi åker vidare mot Zagorochorias huvudby Tsepelovo. På vägen stannar vi till vid den äldsta av de många vackra stenbroar som byggts i området. Den är över 200 år gammal. ”De byggde från varsitt håll och de som byggde fick ofta byta sida. Tanken var att bara mästarna skulle känna till hur man slog valv, för att de skulle behålla sin position”, berättar Nikos, som är historiker och verkar veta vad han pratar om.
I Tsepelovo tar vi en tsiporo medan vi väntar på att prästen ska släppa in oss i medeltidskyrkan med de fantastiska ikonerna och freskerna. Efteråt kaffe med en underbar hembakad apelsinkaka. En flaska av den goda hemgjorda tsiporon lastas i bilen innan vi far vidare till nästa by, Monodendri, där det är dags för en utmärkt lunch. Sedan tar vi oss till början av Vikosravinen, som till skillnad mot Samariaravinen på Kreta faktiskt är Greklands längsta och djupaste ravin.

Vikos. Greklands längsta och djupaste ravin. Foto: John Göransson.

Efter att ha njutit av utsikten en stund, från en plats dit nästan inga turister hittar, tar vi oss tillbaka till Ioannina. Vistelsen i Epirus kunde inte ha börjat bättre.

Kaffepaus. Foto: John Göransson.


Turen kostade oss ungefär 2 000 kronor. Det kan låta mycket, men då ingick upphämtning på flygplatsen och inte minst en trevlig, utbildad guide som lyhört tog oss till precis de ställen vi ville se och uppleva. Det går inte att jämföra med en turistbuss med en reseledare vid mikrofonen, som stannar vid turistrestauranger och shoppar där hen har provision. Vi kommer att minnas Nikos och hans drastiska humor. ”Jag kommer från Sparta. Men jag har ingen sexpack, som de har i filmen. Jag har en enpack i stället”.

Prästen skällde, men det blev en bild. Foto: John Göransson.

Läs mer om hur jag planerade resan och vad den kostade.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.