Halkidiki – här finns Greklands bästa stränder

Många svenskar reser till Grekland för att ligga på stranden. De flesta av oss reser till Kreta och Rhodos, trots att stränderna inte är särskilt bra där. De som är hyggligt bra har blivit galet överbefolkade det senaste decenniet.

Vad de flesta inte vet är att Greklands och några av världens bästa stränder finns på fastlandet, bara en timmes bilresa från Thessalonikis flygplats. Jag och min son tog en tur dit och vi blev hänförda.

Jag känner ganska många människor som kommer från Thessaloniki och några som fortfarande bor där. När vågen av grekiska flyktingar kom till Sverige efter juntans maktövertagande 1967 var de flesta från trakterna runt Thessaloniki. På öarna bor och arbetar tusentals människor från fastlandet i turistindustrin, många av dem är från Thessaloniki. De har alla en sak gemensamt: de har tillbringat sin barndoms somrar på något av Halkidikis tre ben. De besuttna har haft egna sommarhus, medelklassen har bott på hotell, pensionat eller camping. Resten har ”vildcampat” under en av de många pinjetallarna vid en av de många stränderna. De har kommit dit med bil, buss eller motorcykel. Eller med båt – det finns flera småbåtsahmnar på de tre benen.

Långt ifrån folktomt

Halkidiki är långt ifrån folktomt. Under högsäsong kan helgtrafiken till och från de tre benen bli mordisk. Numera är det inte bara stadsbor från Thessaloniki som trängs på de smala vägarna. De har fått sällskap av bilister från Makedonien, Bulgarien, Serbien och andra länder i Östeuropa. Tyska charterturister bussas från flygplatsen, som bekvämt nog ligger på samma sida om Thessaloniki.

De tre benen

Halkidiki består av tre uddar, eller ben, som grekerna kallar dem. På den västligaste. Kassandra, pågår nattlivet, där är det mest ungdomar och charterturister. På den mittersta, Sithona, har de välbeställda Thessalonikiborna sina sommarställen och där finns också många hotell, pensionat och campingplatser. Den östligaste, Athos, är den lugnaste och längst nere  i söder tornar berget Athos upp sig. För att komma dit behövs visum, eftersom det stora komplexet av kloster som ligger där åtnjuter autonom status från Grekland, ungefär som Vatikanen i Rom. Kvbinnor är inte välkomna.

Neos Marmaras

Vi valde att besöka Kassandra en fredag i maj. Säsongen var inte igång och vi åkte tidigt på dagen, för att slippa trafiken. Vi stannade för en fika i huvudorten Neos Marmaras, döpt efter Marmaras i Turkiet. Städer med ”Neos” (nya) i namnet är ofta döpta efter en stad i Turkiet, dit flyttade de etniska grekerna när de fördrevs från Turkiet 1922.

Neos Marmaras är en riktig turistort, som en gång var en fiskeby. Eftersom säsongen inte var igång ännu när vi kom så var byn ganska folktom, men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut där när horderna av greker, östeuropéer och tyskar väller in. Caféer, souvenirbutiker, Solstolar, utflyktsbåtar…

Vi kör vidare. På ena sidan havet och de vackra ständerna, på andra sidan bergen, täckta av pinjetallar. Vi passerar en tjusig hotellresort med privat strand och golfbana. Vakten berättar att det kostar pengar att komma in och ”det är inte värt det för att ta en kopp kaffe”. Den grekiska uppriktigheten är ofta rätt användbar.

Kalamitsi

Slutmålet är campingen vid Kalamitsi, nästan längst i söder. En välskött och välutrustad campingplats som tidigt blir fullbokad. Där finns plats för tält, husvagnar och husbilar, dessutom finns permanenta tält och stugor att hyra. Det var ganska folktomt, men i augusti är det proppfullt. Då är strandbaren öppen och det finns massor av aktiviteter, som pedalbåtar och fallskärmssegling.

Jag förstår att stranden är populär, för detta är nog den finaste strand jag har besökt. Vattnet var kristallklart, stranden nästan tom och vädret var perfekt. Stranden är så där lagom mjuk och sandkornen av perfekt storlek. Det är inte långgrunt, efter fyra steg kan man kasta sig i och simma ut.

Man kan fråga sig varför så många sol- och strand-dyrkande skandinaver reser till Rhodos och Kreta, som jämförelsevis inte alls har särskilt fina stränder, när de kan resa hit. Jag har varit på stränder i nästan hela världen och även om Brasilien, Malaysia, Italien, Portugal och de andra länderna har fina stränder så är det alltid något som drar ner betyget. Maneter, sjögräs, stenar, strömmar… Mitt resesällskap påminde mig om att det kunde blåsa och vara dåligt väder, men den här dagen stod tydligen alla stjärnor i rätt position.

Medioker mat

Som så ofta på turistorter är maten på Halikdiki ganska medioker och sällan värd sina pengar, berättade mina värdar, som båda har bott i trakten hela livet  och har semestrat på Halkidiki sedan barndomen på 70-talet. Tack vare dem hamnade vi på en taverna i den intilliggande byn Kalamitsi, där vi satte oss ner på Zorbas och kalasade på bläckfisk, grillade sardiner och musslor. Mycket bra.

• 

• 

Vi tog den östra vägen hem. Där är det väldigt lite bebyggelse. Någon småbåtshamn och ett par campingplatser var allt jag såg. Samt den hänförande utsikten över det mäktiga Mount Athos, som hade toppen täckt av ett litet moln. Snart var vi tillbaka i stan igen och dödströtta men nöjda stapplade vi ur bilen och dråsade ner i hotellsängarna.

Restips

Det är ganska enkelt att ta sig till Halkidiki från Sverige. Både SAS och Ryanair flyger direkt från Arlanda, eftersom så många av de greker som bor i Sverige kommer från trakten. Från flygplatsen hyr man bil eller tar bussen till Halkidiki. Under säsong rekommenderar jag att boka i förväg, fram till mitten på juni och efter mitten på september borde det gå lätt att få tag på rum.

Nackdelen med Halkidiki är att säsongen är kortare än på öarna. Det kan regna och blåsa rejält vår och höst och det kan vara kallt i vattnet. Under högsäsong är det knökfullt. Eller ändå inte; Halkidiki är stort och det finns hundratals små fina stränder längs kusten på de tre benen. Så det går fortfarande att hitta lugna platser. Om du är en av dem som ständigt är på jakt efter den perfekt stranden så är detta goda jaktmarker. Eftersom turisterna främst kommer från östra Grekland och Östeuropa är priserna lägre än på öarna. Även här finns förstås turistfällor, men det är långt ifrån lika illa som på platser som hamnen i Rethymnon eller på Rhodos.

Mitt korta besök gav både mig och min son mersmak. Hit vill vi tillbaka!