På räls och ridväg i Pelion

Det här är en del i en artikelserie om att åka tåg i Grekland. Här kan du läsa om hur man åker tåg till Grekland och här hur man tar sig runt med tåg i Grekland.

En mulen septemberdag kom vi till den lilla järnvägsstationen i Ano Lekhonia, en kvarts taxiresa från hotellet i Volos. Vi skulle åka med det mycket speciella Peliontåget. Det behövde vi inte ångra.

Jag hade bokat biljetterna på Trainoses hemsida där jag sökte på tåg mellan Ano Lekhonia och Milee. Resan kostade 18 euro tur och retur, vilket är löjligt billigt. Tyvärr går det bara ett tåg på lördagar och ett på söndagar under högsäsong, så det gäller att vara ute i god tid om man ska få plats. Det är alltid fullsatt.

Det går bussar från Volos till Ano Lekhonia, men vi lyckades inte få klart för oss när och var de gick, så vi tog en taxi, som kostade ungefär 20 Euro. Till Volos hade vi kommit kvällen innan, med tåget från Aten via Larissa.

Tidsresa 100 år bakåt

Peliontåget rullar på en av världens smalspårigaste järnvägar, det är bara 60 centimeter mellan rälsen. Banan invigdes 1903 och sedan dess har inte mycket hänt, mer än att lokomotivets ångpanna är utbytt mot en dieselmotor. Från början gick det hela vägen mellan Volos och Milies. Vagnarna är av trä, med längsgående bänkar och öppna plattformar. Ombordstigningen är en resa 100 år bakåt i tiden.

Tåget är fullsatt. Mest amerikaner, som tycks ingå i någon grupp. Ett norskt par bredvid oss, en barnfamilj från Balkan och ett gäng tågfantaster. Medelåldern är hög, många har stora systemkameror. Tågnördar, kanske?

Vi rullar ut från perrongen, på väg mot det första stoppet i Ano Gatzea, där vi får en 15 minuters bensträckare. I maklig takt, det tar 90 minuter att tillryggalägga den 15 kilometer långa sträckan, rullar vi över vackra stenbroar, genom korta tunnlar och framför allt, genom ett sanslöst vackert landskap. Till vänster reser sig Mount Pelion, till höger sluttar det brant ner mot havet. Ibland är hyllan vi rullar på väldigt smal.

Hipsterfik i byn

Strax före tolv är vi framme i Milies, eller Milee som stationen heter på Trainoses hemsida. Här finns en vändplatta för loket och ett café i det vackra gamla stationshuset. Tåget går inte tillbaka på några timmar, så alla hinner gå uppför den branta backen till byn för att äta lunch, shoppa och beundra utsikten. Vi tar en öl på platian och hittar sedan ett litet hipsterfik som serverar utmärkt kaffe. Efter bunkring i den lilla butiken lämnar vi byn och letar reda på vandringsleden. Vi ska äta lunch vid havet!

Gångstigen sluttar brant nerför berget, mestadels är den stenlagd, detta är en mycket gammal ridväg. Sådana finns det gott om i trakten. Den här är väl markerad med röda prickar, det är den officiella vandringsleden mellan Milia och den lilla badorten Kala Nera. Ytterligare en led löper längre österut, så många vandrare går i en cirkel, från Kala Nera till Milia och tillbaka till havet.

Vi nöjer oss med den ena vägen. Det är ungefär 8 kilometer att gå och vi kommer fram efter drygt två timmars vandring genom det vackra landskapet. I början regnar det lite, men det klarnar snart upp och vi får en strålande vacker eftermiddag. De blöta stenarna gör den branta nedstigningen lite hal och besvärlig, men den känns aldrig farlig.

Rekordfärsk fisk

Vi kommer fram till Kala Nera lagom för en sen lunch på Tsiporo och meze. Ägarens son metar makrill från bordet intill, vi äter upp fångsten. Sannolikt den färskaste fisk jag har ätit på en restaurang.

Sedan ett snabbt dopp i havet, innan det är dags att ta bussen hem. Säsongen är i stort sett slut och det är bara vi som badar. Bussen är en halvtimme försenad, det brukar den tydligen vara. Vi rullar tillbaka till Volos och slumrar till sista biten. Det får bli en rejäl tupplur på hotellrummet och en sen middag. Ännu en mycket bra dag i Grekland är till ända.