När massturismen kom till Grekland

I mitt förra inlägg, med rubriken ”Förorts-semester” beskriver jag de turistområden som de flesta hamnar på som flyger charter till Grekland. Det inlägget väckte en del diskussioner, så jag tänkte att jag skulle fördjupa det med en beskrivning av hur dessa områden uppstod. Den viktigaste lärdomen är nog att den grekiska charterindustrin inte skapades i Grekland av greker utan av nordbor i avreseländerna, inte minst Sverige.

När inbördeskriget tog slut i Grekland 1949 befann sig landet i en ekonomisk kris som får dagens Grekland att i jämförelse likna en oljestat. Landet var helt beroende av bistånd från Nato, som landet blev medlem i 1952. Mellan 1950 och 1971 lämnade minst en miljon greker landet för att slå sig ner i framför allt Australien, USA, Kanada och norra Europa. Tiotusentals kommunister hade flytt till Östeuropa under och efter inbördeskriget.

Moderniserat jordbruk, stora militära utgifter och biståndsprojekt skapade stor tillväxt under de här åren, om än från en väldigt låg nivå, eftersom landet var helt utblottat. Nazisterna hade tömt statskassan, kriget hade lagt städer och industrier i ruiner, en stor del av arbetskraften var död eller hade flytt landet. Det rådde brist på allt.

Turismen till Grekland efter andra världskriget var inte ett resultat av grekiska ansträngningar. Det var i stället flygindustrins omställning från militärflyg till civilflyg som möjliggjorde boomen. Flygplanstillverkarna byggde trafikflygplan, piloterna blev civila, flygbaserna öppnade för civil trafik. Här fanns kapacitet och pengar att tjäna. Eller?

När den globala flygmarknaden åter öppnade efter andra världskriget ägde staten flygbolagen och lagstiftade så att de skulle kunna få igen sina investeringar i flygplatser, flygplan, utbildning av piloter och annat. Biljettpriserna var höga och fasta, bara den som reste i tjänsten eller hade väldigt gott om pengar hade råd att flyga. Konkurrens tilläts inte.

Ett antal entreprenörer i resebranschen, inte minst Sverige, såg ändå möjligheter till priskonkurrens och utmanade snabbt monopolet, genom att chartra egna plan och genomföra gruppresor, en verksamhet som var tillåten, om än med flera restriktioner. Det gällde helt enkelt att runda alla regler. De viktigaste var att resorna måste omfatta flyg, transfer, inkvartering och minst en varm måltid om dagen. Resorna skulle vara på minst en vecka och slutligen fanns 15-regeln, som innebar att minst 15 av passagerarna på varje flygning också skulle flyga hem tillsammans. Det är därför charterprogrammen fortfarande oftast innehåller en- eller tvåveckorsresor.

Charterresan var född. I grunden handlade det om en flygresa. För att kringgå reglerna skapades en enkel produkt med flyg, transfer, hotell och måltider. Runt detta byggdes sedan tilläggstjänster i form av ”utflykter”. Svenska reseledare rekryterades för att valla de resovana nordborna och för att sälja utflykter. På ett par decennier skapades stora förmögenheter av entreprenörer som Bengt Bengtsson och Håkan Hellström (Ving) Simon Spies, Hans-Erik Bengtson (HEB-Resor), Eilif Krogager (Tjäreborg) och långt senare Fotios Costoulas (Apollo).

När det första chartrade jetplanet, en Caravelle från Sterling Airways, lyfte mot Aten 3 april 1965, för vidare färd till Rhodos, innebar det startskottet för charterflygets enorma expansion. Planet var fullsatt och chartrat av HEB-resor, som snabbt hade etablerat sig som Greklandsexpert, genom flygningar till just Aten och Rhodos.

Det var flera samverkande saker som skapade boomen:

  1. Svenskarna började få pengar över när livets nödtorft var betald. Sveriges BNP per capita var 1960 nästan fyra gånger högre än i Greklands och prisskillnaderna på varor som alkohol, tobak, kläder och livsmedel var ännu större. En sparsam vecka i Grekland kunde i princip finansiera resan, om man köpte maximalt med taxfree och höll nere kostnaderna.
  2. Den svenska lutheranismen var extremt dömande mot den hedonism som var fullt tillåten och rentav uppmuntrades i Grekland. Här kunde man ha tillfälliga förbindelser, dansa på borden, dricka alkohol utomhus, prata med okända, sjunga på gatan  och en massa annat som var otänkbart hemma i Sverige, om man inte ville hamna i fyllecellen.
  3. Drömmen om att flyga och se sig om i världen kunde äntligen infrias även för ”vanligt folk” som tidigare bara hade kunnat drömma om att bo en vecka på hotell vid medelhavet, äta på restaurang och komma hem till Sverige med en flaska fin sprit och dyr parfym.

I den grekiska ändan betraktade man anstormningen med stora förväntinngar och viss bävan. De grekiska männen såg en chans att få utlopp för sin sexuella energi, de grekiska kvinnorna var inte lika roade, men såg en chans att öka levnadsstandarden. Ofta var det kvinnorna som slet hårt med matlagning och rumsstädning, medan männen satt på caféerna och spanade på lättklädda blondiner från norr eller raggade på stränderna. Jag generaliserar givetvis lite, men uttrycket ”Vackra svenska flicka” föddes här. Efter juntatiden, när tiotusentals greker flydde till Sverige och båtluffandet kom igång, började svenskar och greker bättre förstå varandras kulturer, men än i dag finns många ömsesidiga fördomar kvar, som etablerades i den första chartervågen.

Förutsättningarna för att etablera ett resmål var enkla:

  1. Det skulle finnas en flygplats med kapacitet att ta emot tillräckligt stora flygplan
  2. Det skulle finnas en stad, infrastruktur och byggbar mark nära staden
  3. Det skulle gärna finnas några sevärdheter att arrangera utflykter till
diagram bnp
År 1960 var skillnaden i BNP per capita nästan fyra gånger större i Sverige än i Grekland. När krisen bröt ut var den bara 1,5 gånger större, sedan dess har den grekiska ekonomin krympt, medan den svenska har vuxit. Källa: OECD.

Aten var givet. De första propellerplanen var tvungna att mellanlanda där, bränslet räckte inte ut på öarna. Rhodos blev nästa destination. Där fanns militärflygplatsen Maritsa, som 1977 ersattes av Diagoras Airport. Sedan Kos och Chania. Att resenärerna fick köa utomhus i hettan till incheckningen, att bagaget försvann och att transferbusarna blev stående i timmar medan den sista passagerarens borttappade pass eftersöktes fick man stå ut med. Vi svenskar var vana vid att stå i kö och vi var framför allt vana vid väldigt dålig service. I dag är flygplatserna om- och tillbyggda och sedan staten berövades skötseln av dem har servicenivån ökat betydligt. Atens flygplats, en gång känd som världens värsta flygplats, ersattes inför OS 2004 med en flygplats som anses vara en av Europas bästa.

Grekerna lärde sig snabbt

Grekerna lärde sig snabbt, med assistans från de svenska researrangörerna, att de bara var underleverantörer i denna industri. Hotellrum handlades upp i bulk av resebyråerna, ibland för noll konor per rum. Den obligatoriska varma måltiden skulle kosta så lite som möjligt, så här berättar HEB-resors grundare Hans-Erik Bengtsson i den ocensurerade biografin ”En resebyrå blir till” som han skrev i mitten av 70-talet:

”1959 kom ett meddelande från luftfartsstyrelsen – eller luftfartsverket som det numer heter – att researrangemanget måste inkludera minst ett huvudmål per dag. Alla resebroschyrer var tryckta och alla kontrakt gjorda. Vi arrangörer fick lösa problemet genom att lägga in en ytterst enkel måltid som ofta blev en soppa. Efter dåvarande byråsekreteraren Gunnar Smedman kallad smedmanssoppan”.

Han konstaterar syrligt att vare sig soppan, eller de måltidskuponger som senare ersatte den, ”bidrar till den respekt en charterflygresenär kan begära för sin person”. Nej just det. Svenska regler skapade bilden av hunsade och snåla svenskar, som bytte matkuponger mot drinkar.

Hotellens intäkter skulle i stället komma från barförsäljning, uthyrning av solstolar, luftkonditionering, valutaväxling och andra tjänster. Redan från starten hade industrin lärt sig hur man gjorde för att dela med sig så lite som möjligt till det lokala näringslivet.

Diagram inflation
Redan på 1973 påbörjade Grekland en inflationsresa som inte skulle sluta förrän 35 år senare. Då hade priserna gått från att vara kanske en tredjedel av de svenska till att vara i princip utjämnade. Nu, efter snart ett decennium av kris, ligger prisskillnaden på drygt 30 procent. Källa: Ekonomifakta/OECD.

Slutsatsen från grekerna blev, och är ofta än i dag, att svenskar var rika men snåla, utom på en sak: alkohol. Vi hade nämligen världens dyraste alkohol och världens hårdaste alkoholrestriktioner, med undantag av några arabländer som vi knappt hade hört talas om. Att komma till Grekland var som att för ett ögonblick hamna på en annan planet, där i stort sett allt var tillåtet som var förbjudet i Sverige. Med bättre väder dessutom. Grekerna är fortfarande övertygade om att allt i Sverige är mycket dyrare än i Grekland, eftersom vi till långt in på 90-talet älskade at chockera grekerna med att en öl kostade 80 spänn på krogen i Sverige, men bara åtta i Grekland.

Det är därför filmen ”Sällskapsresan” blev så populär när den kom 1980. För att vi kände igen oss.

Vi reste på några charterresor i början av 90-talet, innan avregleringarna och lågprisflyget pressade ner priserna på reguljärflyg. En gång gick resan till Kreta, annars var det vinterresor till Kanarieöarna som gällde.

Några bilder från charterresor

Jag minns att den värsta delen var resan brukade vara vägen från Arlanda flygplats tills vi hade stängt dörren till hotellrummet från insidan. Några bilder:

Redan på Arlanda satt flera medresenärer och drack upp taxfreespriten. Festen fortsatte ombord, i bakre delen av kabinen, för där fick man röka och det gjore alla hela tiden. Med tiden var kabinen så rökfylld att ögonen tårades.

Sedan somnade festprissarna och lugnet sänkte sig.  En pilot berättade många år senare för mig att de brukade sänka kabintrycket när det blev för stökigt, det brukade släcka de fullaste passagerarna.

Det var alltid någon eller några som måste släpas genom passkontrollen och upp på bussen. De stressade reseledarna samlade ihop alla pass och biljetter och behöll dem helst till hemresan. Det var alltid någon som lyckades slarva bort dessa i alla fall, kanske redan på planet. På grund av dessa extraordinära omständigheter blev vi alltid sittande i ett par timmar innan bussen kunde rulla mot hotellet.

Fylleslaget fortsatte, om än mer dämpat, på bussen, en del var så packade att de inte längre kunde forma ord utan bara lät på vokaler: ”Äeuåååääååeeeåööö!”. De flesta var förstås vanliga måttfulla semesterfirare som, i likhet med oss, med fasa bevittnade vansinnet. Vi är inte nykterister, men detta var nytt för oss.

Reseföretagets platskontor påminde om en akutmottagning, där människor som hade krökat sig till delirium tremens, glömt var de bodde, kört omkull med mopeden eller blivit rånade, togs om hand av unga svenskar som helt saknade utbildning och erfarenhet för detta kvalificerade arbete. Taxi till sjukhus ordnades, läkare inkallades, krissamtal pågick. En del av reseledarna hade de egenskaper som krävdes för detta. Jag är än i dag full av respekt för dem. Andra kunde inte ens berätta för oss var busshållplatsen låg. Hemresan var som regel betydligt lugnare. Då sov alla redan på bussen

Problemen skapades i Sverige

Jag moraliserar inte över detta. Sverige hade skapat den här situationen, genom höga alkoholskatter och restriktioner. För en förtidspensionerad alkoholist lönade det sig att åka på charterresa och supa i en vecka, jämfört med att handla på Systembolaget på dagarna och dricka starköl på kvarterskrogen på kvällarna, eftersom det gick att få en sista minuten-vecka för 199 kronor. Jag arbetade på akutmottagningar i Stockholm under 80-talet och vi fick ofta ta emot patienter som behövde avgiftas efter charterresan.

Men det var inte bara spriten, solen och de låga priserna som drog. Grekland blev snabbt ett favoritland för svenska kvinnor. Grekiska män var ofta betydligt charmigare och snyggare än svenska. Ingen snusade. De visste hur man uppvaktade en kvinna och de öppnade aldrig ett samtal med ”ööööh, du, alltså, öööh, vafan…” En hel kår av ”Kaimakis”, unga män som tävlade i vem som låg med flest turister på en säsong, växte fram på turistorterna. Tusentals äktenskap mellan grekiska män och svenska kvinnor uppstod också, i synnerhet på Rhodos och så småningom även på Kreta och annorstädes.

Kärleken blommade i Grekland

Svenska män hade det tuffare. Grekiska kvinnor var hårt hållna och syntes sällan ute på kvällarna. Men det var OK, man fick festa med polarna i stället. Om man spelade sina kort rätt så fanns det fortfarande gott om skandinaviska kvinnor att umgås med. En hel del äktenskap fullbordade på hemmaplan har också sina rötter i Greklandresor. Det är väldigt lätt att förälska sig i Grekland, i dubbel bemärkelse.

Charterturisterna utfodrades mest med lågprismat och åt inte så mycket grekiska specialiteter, utom möjligen på den ”lantfest” som blev den grekiska motsvarigheten till den spanska grisfesten. Här skulle det drickas vin, ouzo och Metaxa och dansas ”Zorba” till bouzoukiorkester. Souvlaki, moussaka, dolmadakia och grekisk sallad stod på menyn och än i dag är de rätterna de i särklass mest beställda på grekiska turistrestauranger. Eller kanske inte. Det är nog pizzan, eftersom norrmännen äter mest pizza i hela världen.

I början av 80-talet kom nästa våg – båtluffarna, som reste ner genom Europa med Interrailkort för 350 kronor. Medan charterturisterna hade sina kluster på Kos, Rhodos och västra Kreta sökte sig båtluffarna framför allt till Kykladerna via Pireus. Här växte det fram en annan, mer småskalig och nära turistindustri. Båtluffarna betalade för sina hotellrum på plats och de ville betala så lite som möjligt. En säng i ett fyrbäddsrum, en madrass på ett tak, ett liggunderlag på stranden. Allt handlade om att få den magra reskassan att räcka så länge som möjligt. Den var nu vi upptäckte retsina, ouzo och karaffvin. Det var nämligen billigare än vad läsk var i Sverige. En reskassa på 1 000 svenska kronor kunde räcka i två veckor. Båtluffarna åt och drack och rökte gärna med lokalbefolkningen och här etablerades band mellan ungdomar från Sverige och Grekland, som ofta står sig än i dag.

Världarna möts

Så småningom skulle de båda världarna mötas. Mykonos flygplats öppnade 1971, Santorinis öppnade 1972 och snart var charterflyget till Kykladerna igång. 1992 öppnade Naxos flygplats. Båtluffarna blandades med charterturisterna och snart tog de också flyget. Utvecklingen fortsätter, det första charterflyget till Paros nya flygplats lyfte i juli 2018. Det lär bli fler och det är bra. Charterturisterna behöver spridas ut.

I dag reser vi på ett annat sätt. Prisskillnaderna mellan Sverige och Grekland har krympt och vi kan inte längre semestra i Grekland för att spara pengar. Det är det bara norrmännen som kan. Därför ställer vi också högre krav. Med en budget på runt 10 000 kronor per person för en chartervecka vill vi äta och dricka gott. Vi har också blivit mer bortskämda hemifrån. På 60- och 70-talet var svensk matkultur ganska förskräcklig, i dag är Sveriges mat världsberömd. Grekland har inte haft samma utveckling och det beror mycket på att landet sitter fast i de strukturer som skapades när det första charterjetplanet landade 1965. Det är oroande och på sikt riskerar Grekland att tappa sin konkurrenskraft. Den trognaste kundgruppen, som jag själv ingår i eftersom det har gått 35 år sedan min första resa till Rhodos, kommer helt enkelt att avgå med döden. Det konstiga är inte att det här sättet att resa på uppstod och blev populärt. Det konstiga är att det fortfarande finns kvar i nästan samma form.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.