Åttonde julen i Grekland

Vi kom nyss hem från vårt åttonde julfirande i Grekland. Två jular har vi tillbringat i Paleochora, de övriga sex i Chania. Denna gång gjorde vi också ett par avstickare. Det blev sjutton fantastiska dagar. Här är några highlights och en flopp.

Låt mig börja med floppen. Vi hade bokat in oss på ett flyg från Chania till Thessaloniki för att kunna fira nyår där med vänner. Dessvärre hade jag glömt vilken dag vi hade bokat, så vi kom till flygplatsen en dag för sent. Som tur vad gick det ett Ryanairplan några timmar senare som hade tre platser kvar. Vi köpte efter en del strul två av dem och kunde, fem timmar senare än planerat, träffa vår son på hotellet i Thessaloniki.

IMG_20181230_095108
En väldigt tom flygplats. Foto: John Göransson.

Väntan på planet tillbringade vi i närliggande Sternes, där vi åt kanin-stifado och stekt fläsk, nedskjölt med husets vita ur traditionell röd aluminiumkanna, medan några av byns män på uteserveringen sakta gled in i söndagsfyllan. Tsikoudia, kaffe och cigaretter stod på deras meny.

Men vi går händelserna i förväg. Låt mig backa tillbaka drygt två veckor, till avresedagen.

15 december. Eftersom det inte går direktflyg till Kreta på vintern så valde vi denna gång att flyga med Norwegian via Oslo. Där hade vi en långtråkig och dyr väntan, innan vi kunde borda planet till Chania.

IMG_20181215_213119_170
Det är julpyntat i gränden. Foto: John Göransson.

Ombord träffade vi en av ägarna till den förträffliga lilla restaurangen Oinoa. Hon var på väg hem, efter att ha jobbat några månader ombord på ett norskt passagerarfartyg. Nu skulle hon jaga personal till nästa säsong.

Huset står kvar, även om den storm som drog fram veckan innan har ställt till det lite på taket. Inga katastrofer, bara sådant går att ordna. Middag hos Miltos på Colombo, där vi stöter på svenska Marianne, som har bott i Chania i flera år. Vi gör sällskap till vår reunion night hos Anna och Giorgios på Black Rooster bar.

16 december. Dags att bunkra lite livsmedel, tur att detta är en av de få söndagar butikerna håller öppet. En kopp kaffe i solen hos Giannis på Meltemi. Han lyfter prompt ut ett bord åt oss, så att vi kan sitta på grannens vinterstängda uteservering med bästa utsikten över hamnen. Maria, ägare till Pension Teresa, slår sig ner en stund med en kopp te och uppdaterar oss om sig själv, hotellet och famlijen.

Så småningom ansluter väninnan Franchine och vi promenerar gemensamt till Salis för att äta lunch. Deras ”deconstructed pastisio” med tryffel från Elounda har jag längtat efter sedan i somras! Till detta en flaska Nostos från ägarnas gård.

IMG_20181216_174740_045
Det skymmer i hamnen. Foto: John Göransson

Efter lunch tar vi en eftermiddagspromenad ut till fyren längst ute på piren och sedan dricker vi kaffe på caféet som ligger i en av de gamla venetianska torrdockorna, medan vi tittar på barnen som söndagsseglar sina optimistjollar. Vi blir sittande tills solen försvinner och det börjar bli kyligt. En perfekt start på jullovet!

Middag hemma och en lugn kväll. I morgon är det nämligen arbetsdag. Eller förresten, det blev inte riktigt så. Vi hamnade på Black Rooster igen. Det fanns vänner kvar att träffa.

17 december. I dag stökar vi lite hemma. Jag jobbar några timmar, sedan är det dags att hänga upp julstjärnorna och ljusslingorna. Och gå till Nektarios i cntrum för att bli julfin i håret. Senast jag klippte mig var i Skopje, för mer än två månader sedan.

bsh
Julstjärnan är på plats. Foto: John Göransson.

18 december. Dagen börjar med strålande sol, så vi tar oss upp på taket och äter frukost. Men sedan kommer regnet, så vi håller oss mest hemma i dag.

oznor
Väderomslag på väg. Foto: John Göransson

19 december. Jobbar lite, sedan up på stan för att ordna praktiska saker, som att förlänga internetabonnemanget. Vi köper frysta pajer i den utmärkta pajshoppen i stadshuset och lagar till hemma, tillsammans med ett glas av den nya årgången av Nostos Pink. Den är god, även om jag tycker den var godare innan tillskottet av Romeikodruvor.

ozedf
Snigelstifado. Foto: John Göransson.

På kvällen går vi till vår hemliga taverna i centrum för att äta middag. Där är det festligt och fullsatt. När vi ramlar ut därifrån vid midnatt har vi fått nya vänner, samt alldeles för mycket mat, bland annat en god snigelstifado, och dryck. Vi går till den trevliga lilla gaybaren i Splanzia för att träffa Olga, den hårt arbetande bartendern med ett av Greklands största hjärtan. Ja, det blir sent igen.

20 december. Det är dags för den årliga julpromenaden till Hotel Chalepa. Denna fantastiska byggnad, som en gång var Storbritanniens ambassad i det under några år autonoma kungadömet Kreta, är sedan länge ett elegant om än något bedagat hotell. Trädgåren är fantastisk och i dag tillåter vädret att jag får dricka min sedvanliga Gin Tonic där, i stället för vid brasan i baren. Min diet hindrar mig däremot från att äta av de goda julkakor som alltid serveras därtill.

rhdr
Gin tonic till mig, frappé till hustrun. Det är sedan gammalt. Foto: John Göransson.

Vi vandrar tillbaka hem och äter lunch på taket. Denna gång blir det hemmakväll framför teven.

21 december. I dag blir det äventyr. Vi tar bussen till Rethymnon, byter buss och kliver vid lunchtid av i Spili, som ligger uppe i bergen i den vackra Amaridalen, mitt mellan nord- och sydkusten. Vi checkar in på ett enkelt men bra hotell, som har fantastisk utsikt från balkongen. Vädret är strålande, även om det kyler på framåt eftermiddagen.

IMG_20181221_135222-EFFECTS
Spili. Foto: John Göransson.

Vis av erfarenheten har jag packat ner en liten men effektiv värmefläkt i ryggsäcken. Även om det är trist att bära den på morgondagens vandring så är kalla grekiska hotellrum ännu värre. Det visar sig att luftkonditioneringen levererar hyfsad värme till rummet. Men badrummet är iskallt, så vi får ändå nytta av fläkten.

Spili är en vacker by men en fredagkväll i december händer inte mycket. Vi stegar in på en av byns lokala kafenior. Där sitter gubbarna med kortlekarna, kaffet och tsikoudiaglasen. Potatisen bakas i kaminen, som står mitt i rummet och sprider en behaglig värme. Vi får en utmärkt middag på potatis och grönsaker, som vi sköljer ner med hemgjort vin. Sedan bjuder huset på tsikoudia och vi beställer lite meze. Kvällen artar sig bra, men vi går i säng tidigt. I morgon ska vi vandra.

bsh
Värme och bakpotatis. Foto: John Göransson.

22 december. Frukost på caféet mittemot hotellet, bara kaffe för mig. Sedan bär det av. Drygt sex timmar senare har vi gått 25 kilometer och är framme i Agia Galini på sydksten. Vandringen är otroligt vacker och vädret är perfekt. Men 25 kilometer på asfalt känns i fötter och ben.

cof
Halvvägs till havet. Foto: John Göransson.

Vi når havet och kastar oss i för att skölja av oss och för att det känns bra. Rena kläder känns också bra. Under säsong är detta en livlig badort, nu är allt vid stranden igenbommat. Dessvärre glömde vi flaskan med norsk ”Tur-akvavit” som vi köpte på flygplatsen i Oslo, så vi firar med en skvätt ouzo och lite kex. Jag har inte ätit på hela dagen, så det sitter bra.

Inte heller Agia Galini har mycket att erbjuda, mer än några småpackade norska damer på tavernan vid hamnen, så vi tar bussen tillbaka till Retymnon. Vid strandpromenaden hittar vi den fina lilla ölbaren Bricks, får smaka på några spännande grekiska mikroöl och prata grekisk ölkultur med den professionella och trevliga barpersonalen. Vi kommer att återvända.

IMG_20181222_185017_211
Finöl på Bricks. Foto och montage: John Göransson

Sedan hamnar vi på en hyfsad restaurang med livemusik, men måste bryta upp tidigt för att ta sista bussen hem till Chania, i sällskap med partysugna ungdomar som nog tänker åka tillbaka med morgonbussen. Det är lördagskväll.

23 december. Det är inte lätt att kliva ur sängen i dag. Vi känner oss som två hundraåringar. Muskler och leder värker, men vi tar oss ändå ut i det vackra vädret dan före dopparedan. Det blir en lugn kväll, med en utmärkt vinprovning under ledning av sommelieren Giannis i den nyöppnade vinbaren på vännerna Dimitris och Mihailis Bohème. Gregorius, sommelier på Salis, kommer förbi en stund och dricker ett glas med oss.

IMG_20181223_011551_910
Trötta fötter framför brasan. Foto: John Göransson.

I morgon är det julafton och fyraårskalas på Black Rooster. Vi var där kvällen när baren öppnade, så det är självklart att vi ska dit. Nu måste våra trötta kroppar vila!

24 december. Julafton. Solen skiner och det är en ovanligt varm decemberdag. Det finns bara en sak att göra: Promenera ner till Nea Chora, hoppa i havet och äta bläckfisk på uteservering! Såväl bad som mat överträffar alla förväntningar! Tyvärr är vi fortfarande rätt stela efter vandringen.

jhdr
Jullunch. Nyfriterad bläckfisk och iskallt vitt vin i solen. Foto: John Göransson.

I dag är det fest i stan. Många restauranger och barer ordnar kalas, med musik och utegrillar. Vi stuntar i det och sätter oss i stället i gränden utanför huset med glögg, pepparkakor och grönmögelost. Så småningom tvingar kylan in oss till öppna spisen i vardagsrummet, där vi får sällskap en stund av de trevliga grannarna Spiros och Aristea. Sedan äter vi gubbröra, korv och köttbullar samt dricker öl och norsk akvavit. Spiros bjuder på hemgjord tsiporo, som smakar utmärkt.

Vi kommer inte iväg till det där födelsedagskalaset förrän närmare midnatt. Det gör inget. Det är fullsatt och stämningen är på topp. De utflyttade britterna Ben och Rosemary är på besök i civilisationen från sin lilla by på sydkusten. De har med sig hembakad engelsk romkaka och fåniga smällkarameller, som de har köpt på Marks & Spencer i centrum. Surrealistiskt och väldigt brittiskt!

25 december. Juldagen. I dag är allt stängt och det är inte många som har orkat sig ut i ösregnet. Vi promenerar upp till stadsparken och dricker kaffe på det vackra caféet, som har legat här i närmare 150 år. När vi traskar hemåt igen har det slutat regna.

cof
Kretensisk jul- och namnsdagsfest. Foto: John Göransson.

Sedan är det dags för julfest! Vi är hembjudna till Vangelis syster Christina och hennes familj. Sonen Christos har dsssutom namnsdag på juldagen, så alla hans kompisar är på plats. När vi dyker upp vid tiotiden är det full fart! När vi ramlar ut några timmar senare är vi helt slut av mat, dryck, musik, dans, krossat porslin och allt annat som hör till på en riktig kretensisk fest (utom skottlossning, som vi tack och lov slapp). Vi gick vid etttiden och fick sedan höra att festen hade fortsatt till framåt sex på morgonen.

26 december. I dag är det dags för Santa Run, så nu ska gatorna fyllas med tusentals tomtar. Vi har deltagit tre gånger och varit åskådare två gånger, så denna gång flyr vi stan och promenerar upp till den kretensiske landsfadern Venizelos grav, som ligger högt ovanför Chania och har strålande utsikt. Efter en medelmåttig lunch på det populära caféet går vi ner igen och hamnar mitt i den stora tomtefest som tar vid efter Santa Run. Men vi är slutkörda efter gårdagen, så vi gör en tidig kväll.

IMG_20181226_152210_024
Utsikten från Venizelo’s grav. Foto: John Göransson

27 december. Hustrun vaknar med en rejäl förkylning (jag tog med den från Sverige) så det blir en lugn dag. Eftersom det är vardag finns det en del att göra, som att köpa bränsle till öppna spisen och reparera cyklarna. Det är ungefär vad vi förmår. Vi tar en klassisk grekisk kaffe på det klassiska stället vid Splanziatorget, handlar lite och äter sedan lika klassiska grekiska fish & chips till lunch på den klassiska tavernan bakom busstationen. Sedan är det hemmakväll och middag på julens rester.

mon
Det klassiska caféet vid Splanziatorget gör sig bäst i svartvitt. Foto: John Göransson.

28 december. Arbetsdag. På kvällen åker vi med Vangelis till restaurangen Bossa Nova, som hans systerdotter och hennes man driver. Belgiskt öl, god mat i stora portioner och allmänt trevligt, helt enkelt. Framemot midnatt åker vi tillbaka till stan. Hustrun går hem för att kurera sin förkylning.

Jag och Vangelis gör vår sista Chanianatt för denna gång och hinner med både jazzbaren Fagotto och sleazebaren DNA. Vangelis känner ägaren på DNA och jag känner Lambrini, som jobbar i baren, så det blir en kul natt. Stämningen i baren är som vanligt och så småningom utbryter slagsmål mellan några av soldaterna från Natobasen i Souda. Utanför skrålar några rågblonda unga svenskor som arbetar för det telemarketingföretag som har gjort till affärsidé att kunna betala låga löner till unga svenskar som vill tillbringa några månader i södra Europa. Vi stannar i vår bubbla och struntar i kaoset omkring oss. Klockan är nog närmare fem när jag kommer hem.

bsh
Bossa Nova i Gerani. Foto: John Göransson.

29 december. Sista dagen i Chania för den här gången. Hustrun är alltjämt brakförkyld, så vi tar det lugnt. En promenad till Nea Chora, där ett oväntat strandliv har uppstått två dagar före nyårsafton. Barn badar i havet, några tappra nordeuropéer ligger på solstolar och försöker fånga lite UV-strålar. Vi köper en kaffe i hotellbaren där vi brukar hänga efter badet på somrarna, den här gången dricker vi det på en bänk vid strandpromenaden, där det förtfarande är sol. Det är rätt kallt i skuggan.

oznor
Soldyrkare, två dagar före nyår. Foto: John Göransson.

Sedan går vi upp till Portes, vår favoritrestaurang vid Nea Chora. Den kretensiske ägaren och hans skotska hustru har hittat på en del annorlunda rätter, som tar det kretenskiska köket ett steg extra. Deras friterade haloumni med chilimarmelad är obligatorisk ätning.

Dags att gå hem och packa och vinterstänga huset. Vädrets makter kan vara hårda mellan januari och mars, så det gäller att säkra allt. När vi är klara äter vi upp resterna ur kylskåpet, sedan är det dags för en sista drink med Anna och Giorgios. Vi passerar Colombo på vägen och ägarens pappa, tilllika köksmästaren Michailis bjuder den förkylda hustrun på hälsosam fisksoppa. Vi träffar Marianne, som vi inte har sett sedan vår första kväll två veckor tidigare. Hon får ärva vår hemlagade julsenap.

30 december. Dags att resa hemåt. Men först ett stopp i Thessaloniki, där vår son kommer att ansluta för 36 timmars nyårsfirande. Flyg och hotell är bokat, någon buss går inte, så vi tar en taxi. Vi ska flyga med det nya bolaget Ellinair. Tror vi ja.

oznor
På väg till flygplatsen, efter ett oplanerat stopp i Sternes. Foto: John Göransson.

Den numera stora flygplatsen ligger öde. Alla incheckningsdiskar är stängda, vårt flyg står inte med på tavlan. Efter en dubbekoll får vi förklaringen. Planet gick i går! Om detta har vi redan berättat, så jag nöjer mig med att säga att vi landar i Thessaloniki klockan sex i stället för klockan ett och att sonen är där före oss. Jag får tag på honom när han just har landat, det tar en stund innan han förstår att vi äter kaningryta på Kreta och inte är Thessaloniki. Han löser problemet och checkar in på hotellet åt oss. Vi bor på utmärkta Suitcase, som är helt nytt och erbjuder lyxigt lägenhetsboende med perekt läge. En tusenlapp natten för ett stort rum med plats för fyra, det är löjligt billigt!

Kvällen får bli lugn. En obligatorisk utflykt med barbåten Arabella i hamnen, en bra middag på Panellinion i Ladadikas utkant, sedan hem till hotellet. Sonen har glömt tandborsten, så vi går till kiosken på andra sidan gatan för att köpa en tandborste och en liten flaska Tsiporou som sängfösare. Vi är rätt långt ifrån den svenska alkoholpolitiken.

bsh
Thessaloniki från barbåten Arabella. Foto: John Göransson.

31 december. Nyårsafton. Familjen har firat nyår på många platser i många länder. Detta blir första gången i Thessaloniki och vi har ingen aning om vad vi ska göra. Vi vet att vi ska hänga med vännerna Katerina, Vassilis och dreas familj, men vi har inte gjort några planer.

Vi börjar med frukost vid strandpromenaden. Sedan promenerar vi genom stan upp till Ano Poli, stadsdelen som klarade sig undan den stora branden 1917. När Melina Mercouri blev kulturminister i Pasok-regeringen på 70-talet beslutade hon att stadsdelen skulle skyddas från den rivningshysteri som då rådde i landet, med tydlig inspiration från Sverige. Det var tur. Att komma upp till Ano Poli är som att komma till en liten vacker makedonisk by. Vi når toppen, men hustruns förkylning är inte kompatibel med långa uppförsbackar i kall väderlek, så vi vänder snabbt neråt igen.

oznor
Utsikt från Ano Poli. Foto: John Göransson.

Nere i stan har vansinnet brutit ut. Makedoniska orkestrar spelar balkanmusik på torg och i gathörn, folk dansar och tjoar. Vi hittar våra grekiska vänner i trängesln vid Aristotelestroget och drar iväg mot saluhallskvarteren för att äta lunch. Där är det festligt, folkligt och fullsatt.

Hustrun har aldrig varit i Thessaloniki förut så Katerina drar iväg oss på en runda bland alla stånd och butiker, medan Vasillis och hans son spanar efter bord på den mest populära tavernan. Vi köper grekisk bottarga (saltad och torkad rom från red mullet, en fantastisk delikatess) och trängs lite innan vi tar oss tillbaka. Vi stöter på Eva, som kommer från Thessaloniki men bor i Stokholm och jobbar på det utmärka grekiska caféet Nostimo på Sveavägen. Hon, hennes man och några vänner äter lunch på samma restaurang. Det kallas sammanträffande. Vi träffar henne igen på planet hem och hon berättar att deras sällskap på fyra så småningom, helt oplanerat, utökades till tretton personer. Så går det till i Grekland.

Efter någon timme har vi alla sex fått stolar att sitta på, tsikoudia i glasen och mat på tallrikarna. En riktig grekisk nyårslunch inleds. Nya spännande rätter bärs ständigt in, tsikoudiakaraffen fylls på. Katerina och Vasillis ansvarar för beställningarna, vi hänger bara med. De makedoniska orkestrarna avlöser varandra och till slut dansar jag med Katerina på torget. Hon i stickad mössa, jag med hatt. Det är rätt kallt, men tsikoudian, feststämningen och gasolvärmaren sköter om detta. Det är helt enkelt väldigt kul! Bland rätterna kåldolmar, som smakar precis som hemma, men utan lingonsylt. Här är de en traditionell julrätt, i Sverige är det väl den enda rätten från den utrotningshotade husmanskosten som inte har hamnat på det matmuseum som kallas julbordet.

Efter några timmar tar jag mig in i baren och lyfter notan. Sex personer har ätit och druckit årets mest hedonistiska lunch. Det kostar en tusenlapp. Det är galet billigt!

Vi tar en kaffe i den nyöppnade lyx-saluhallen som ligger runt hörnet från hotellet. Sedan rasar vi i säng och somnar ovaggade.

Vi vaknar vid sjutiden. Dags att göra sig i ordning för kvällen. Prick klockan åtta plockar Vasillis upp oss med bilen och kör hem oss till lägenheten, som ligger strax utanför centrum. Där väntar Katerina, tonåringarna, två katter och en hund. Så småningom dyker Katerinas syster Mikaela upp med sin nioåriga dotter, som är överförtjust i att kunna prata engelska med oss. Vi dricker vin, äter ost, inväntar tolvslaget och har väldigt trevligt. Mikaela och den pratglada dottern går hem till sig, den äldsta dottern i huset ska på fest och sonen stannar hemma. Vi blir fem som packar in oss i bilen för att ta oss upp till Ano Poli, som har bästa utsikten för fyrverkerierna. Det är det fler som tycker, så klockan är fem i tolv innan vi äntligen har hittat en parkeringsplats.

bsh
Pyroteknik. Foto: John Göransson.

Efter att ha beskådat de pyrotekniska övningarna tar vi oss ner till strandpromenaden för att skåla in det nya året. Katerina och Vassilis beger sig hem, vi promenerar till trevliga Duende Jazz bar och delar på en flaska Prosecco. Den unga servitrisen känner igen mig från besöket i september och hälsar oss glatt välkomna. ”Det är ju du som skriver! Vad roligt att du kommer tillbaka och att du tar med dig familjen!”, säger hon och bjuder på ett glas. Sådant värmer.

Innan vi släcker lampan tittar jag på klockan. Det nya året har hunnit bli fyra timmar gammalt. Om tio timmar lyfter vi mot Arlanda.

bsh
Utsikt från hotellbalkongen, klockan fyra på nyårsdagens morgon. Foto: John Göransson.

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.