fbpx

Svensken som döptes på en liten grekisk ö

Många drömmer om att gifta sig i Grekland, inte minst efter filmen Mama Mia. Sällan hör vi talas om att någon, som inte är grek, vill döpa sina barn i Grekland. Det gjorde vi för många år sedan och det skulle för alltid förändra vår relation till Grekland.


Några av de platser som omnämns i artikeln är markerade med.


Första sommaren

Jag tar det från början. Året var 1995 och vi hade gett oss ut på båtluff igen. Denna gång hade vi med oss vårt ofödda barn, som alltjämt växte till sig i sin mammas mage. Vi utgick från Rhodos

och tog oss via Symi till Kalymnos. På vägen upp lade båten till i Nisyros ganska fula hamn. Jag stod på däck och såg hur trehjuliga mopeder och dragkärror lastades på och av, risiga taxibilar tömdes och fylldes på ankommande och avresande. Det var som en annan tid. ”Här vill jag att vi stannar till på tillbakavägen”, sade jag. Hustrun tittade oförstående på mig. ”Här? Vad ska vi göra här?” ”Jag vet inte, jag har bara en bra känsla”, svarade jag.
Mandrakis hamn. Foto: John Göransson.

Min känsla visade sig stämma. Vi blev snabbt förälskade i ön och redan första kvällen hittade vi en liten bar som vi återkom till varje kväll. Den tredje kvällen av sex frågade Lefteris, en av de trevliga stamgästerna, om han fick bli gudfar till vårt barn. Ägarparet Paty och Manolis, han var också byns tandläkare, åtog sig att ordna med dopet om de också fick bli gudföräldrar. Visst fick de det! Till slut hade vi tre gudfäder och en gudmor på listan, eftersom även Lefteris kompis Nikos ville bli gudfar. Det är inte alls ovanligt med flera gudföräldrar i de här trakterna, fick vi veta.

Booking.com

Beslutet skulle för alltid förändra vår relation till Grekland och det grekiska folket. Hur genomgripande den förändringen blev hade vi ingen aning om när vi gick hem till vårt rum på natten.

Dramatisk hemkomst

Vi reste hem till Sverige, helt omtumlade av våra upplevelser. Sedan fick vi annat att tänka på. Sonen föddes i juli. Han kom tio veckor för tidigt och det blev några dramatiska månader innan vi kunde börja göra planer för framtiden. Dopet fick vänta.

Andra sommaren

Sommaren 1996 kom vi tillbaka till Nisyros, nu med vår son. Allt hade gått bra. Även denna gång reste vi via Rhodos och Symi. Vi återförenades med alla vänner vi hade fått året innan och fick ett helt gäng nya. Sonen var förstås en hit, de barnälskande grekerna dyrkade honom. Vi pratade med de blivande gudföräldrarna och bestämde att dopet skulle genomföras följande sommar. Gudmor Paty skulle ta hand om allt det praktiska, det var hennes uppgift, förklarade hon. Vi stannade i tio dagar denna gång, året innan hade vi bara varit kvar i en vecka. Våra vistelser på ön skulle bli allt längre vartefter sonen blev större.

Tredje sommaren

Midsommarafton 1997 reste vi för första gången direkt till Nisyros, med bara ett nödvändigt stopp på Kos. Tråkigt nog fick jag vända vid hotellet och åka tillbaka till flygplatsen för att vinka av min mamma och hennes man, som hade rest ner för att vara med på dopet. Den värmebölja som rådde den sommaren, med temperaturer över 40 grader, blev för mycket för dem, så de avbröt resan i förtid. Jag hann prata med dem när de stod i den långa kön till incheckningen.

Dagen efter tog vi båten till Mandraki och återsåg vännerna. Vi hyrde en liten lägenhet, där sonens säng bestod av en soffa som vi vände på, så att rygg- och armstöd hindrade honom från att klättra ur sängen. Så hade vi gjort flera gånger tidigare. Det var långtifrån hans första utlandsresa, det skulle bli många till. Den här gången stannade vi i fyra veckor.

Allt klart för dop

Vi fick veta att datum för dopet var bestämt och att präst var beställd. Dopet skulle äga rum i den lilla klosterkyrkan i Stavros, högst uppe på vulkankraterns kant. Där hade vi aldrig varit tidigare.

Vi for iväg till Kastellorizo några dagar, för att få se något nytt. Båt till Rhodos, vidare med flyg till Kastellorizo. Efter tre dagar stod vi inte ut med värmen längre utan bokade en hytt på båten tillbaka.

Veckan efter ägnade vi åt att bjuda in alla vi kände på ön, samt några tillfälliga bekantskaper, till dopet. Vi blev lovade skjuts till klostret av John och Mary, ett irländskt par som hade hus och bil på ön. Mary tog hand om min mörka kostym kvällen innan, för att den skulle vara pressad och redo.

Dagen efter gav vi oss iväg till kyrkan. Sonen i sjömanskostym, hustrun i klänning, jag i mörk kostym och slips. Jag höll på att dö i värmen. Vägen var knappt farbar, Mary fick flera gånger kliva ut och flytta på stora stenar som blockerade körbanan. Hon var en syn där hon, iförd en klänning skapad av den kända irländska designern Louise Kennedy, baxade undan de stora stenblocken. Den skumpiga färden fortsatte uppför den branta vägen. Till vänster en bergvägg, till höger ett stup. Det var alldeles för spännande, men det gick bra. Vi fick senare veta att båda stötdämparna bak på den gamla BMW:n hade gett efter av ansträngningen.

Sex religioner, tio nationer

När vi kom upp till klostret var det redan fullt med folk på gårdsplanen. Tilltugg och drycker var framdukade i samlingssalen, folk minglade i värmen. Alla väntade på prästen. Vi var ett 30-tal människor där uppe. Vi representerade minst tio olika nationer och sex religioner: En kvinna från Indien (hindu) och hennes partner  från San Francisco i USA (jude). ett par från Italien samt Det irländska paret och deras son (katoliker), vi svenskar och ett par danskar, fransmän och tyskar (protestanter), en holländsk kvinna (kalvinist), ett brittiskt par och så slutligen alla grekiska öbor (ortodoxa) som hade mött upp. Gudföräldrarna förstås. Korgossarna och byns matriark Angelika, som skulle bära fram barnet till dopfunten, för att efter dopet överlämna honom till gudföräldrarna. Därtill ett gäng vänner och nyfikna som ville vara med på spektaklet, när två utlänningar skulle ”ge bort” sin son till församlingen. Gudföräldrarna delade ut små presenter till alla ”martyras” (vittnen). Vi har fortfarande kvar vår.

Vi har fortfarande kvar en av glasburkarna med karameller som alla dopgäster fick. Foto: John Göransson.

Loukomades

Slutligen en kvinna som vi bara hade sett, men inte kände. Hennes uppgift var att baka loukomades, en slags friterade degbollar som dröp av socker och honung. Det var ett hedersuppdrag och hon var mycket stolt att ha blivit utvald (det blev hon alltid). Hennes loukomades smakade underbart och många år senare försökte jag återskapa dem i TV-programmet Halv Åtta hos Mig. Det är faktiskt därför jag skriver den här artikeln. Jag inser att det är dags att berätta historien om när vi första gången åt loukomades.

Här kan du läsa om Halv Åtta hos mig, där det bland annat bjuds på Loukomades. Foto: John Göransson.

Innan vi åkte ner till Nisyros hade vi försökt ta reda på lite om vad som gällde vid grekiska dop. Detta var före webben, det var inte lätt att skaffa information. Jag ringde den närmaste grekisk-ortodoxa församlingen och fick tag på prästen. Jag förklarade mitt ärende. Han förstod ingenting. ”Är någon av föräldrarna grekisk-ortodox?” frågade han barskt. Det var vi inte, sade jag och försökte förklara situationen. ”Det går inte!”, sade han och därmed var samtalet över. Församlingen i Mandraki hade en lite öppnare inställning, skulle man kunna säga.

Papa érchete!

Dags att gå in i kyrkan. Foto: John Göransson.

Plötsligt ropade korgossarna”Papa érchete! Papa érchete!” Deras upphetsning var inte spelad. De hade uttråkat hållit utkik och nu såg vi taxiföraren Irinis trötta Audi 100 slingra sig uppför vägen, i den satt prästen. Korgossarna ringde i kyrkklockan, alla samlades vid dörren till den lilla kyrkan. Irini klev svärande ur sin taxi. Det här var sista gången hon tog en körning hit, deklarerade hon. Efter kom prästen, med attachéväska. Han stegade fram till mig, spände blicken i mig, gav mig ett fast handslag och sade ”Hi, I am father James, Who are You? Where are you from?” på bred New York-dialekt. Han hade nämligen varit präst i den Grekiska församlingen i Astoria, New York i över 20 år, innan han reste tillbaka till sin lilla hemby Nikea på Nisyros. Sonens gudmor hade valt honom, eftersom han pratade engelska och hade ett öppet sinnelag.

Prästen berättade hur det hela skulle gå till och gick sedan in för att förbereda ceremonin. Korgossarna hade redan hällt ljummet vatten i den stora dopfunten, som Angelika och hennes man en gång hade skänkt till kyrkan.

Deras dröm var att deras barn, som hade emigrerat till USA, skulle komma tillbaka för att döpa sina barn i dopfunten. Det hände aldrig och vår son blev den första som döptes i dopfunten. Den svartklädda änkan Angelika fick bära fram honom i stället. Denna historia hörde vi flera år senare. Något annat barn blev inte döpt i dopfunten, såvitt vi vet är den enda som har badat i den en gosse från Stockholm.

Sonen i Angelikas famn. Gudmodern och två av gudfäderna får händerna tvättade av prästen. Foto: John Göransson.

Alla tränger sig in i den lilla kyrkan. Det är mycket varmt, svetten rinner innanför kavajen. Prästen inleder ceremonin, där han ritar kors med olja på barnets kropp för att skydda det från djävulen och onda andar. Slutligen ska hela sonen ner i dopfunten tre gånger. Första gången går bra, han är helt enkelt inte beredd. Men sedan särar han benen i 180 graders vinkel, så Father James får liksom vicka ner honom. Sonen gråtskriker förtvivlat. Vi föräldrar lider ock skäms för att vi utsätter honom för denna tortyr. De övriga är vana, så här är det att döpa barn i Grekland!

Dags för fest

En suddig bild från dopet. Gudmor börjar få det nybadade barnet på gott humör. Foto: John Göransson.

Så är det över och vi lämnar kyrkan. Vi far i procession ner till Stefanoskratern, där Lefteris har ett café. Där bjuds på drycker och tilltugg. Sedan är de dags att åka hem och vila lite inför kvällens fest på Paty och Manolis taverna.

Det är fullsatt med gäster, som äter meze och dricker till långt in på småtimmarna. Ett långbord är dukat, sonen hänger med en stund och somnar sedan på en filt. Han sover med huvudet mot min axel när jag bär honom den korta sträckan hem.

Te hos borgmästaren

Det är inte slut med detta. Först går vi till församlingsexpeditionen och får sonen inskriven i församlingsboken. Sedan får jag gå till stadshuset, där borgmästaren bjuder på te på sitt rum medan en kontorist för hand skriver och stämplar det formella beviset på att han nu är medlem i Mandrakis grekisk-ortodoxa församling. Borgmästaren skriver under dokumentet. Nu är det klart.

Nattvard

Eller inte riktigt. I den ortodoxa kyrkan har man ingen konfirmation, i stället ska det nydöpta barnet ta nattvarden tre söndagar i rad. De två första går bra. Första gången går vi upp till klosterkyrkan i Panagia Spillianis, högst uppe på klippan ovanför Mandraiki. Den andra nattvarden tar han i den stora kyrkan nere i byn. Någon tredje nattvard blir det inte. Vi hinner inte med den innan vi åker tillbaka till Sverige och vi har ingen lust att ta honom till den avvisande prästen i Stockholm. På den här tiden känner vi inga greker i Sverige.

En sista lunch

En sista lunch i Loutra. Foto: John Göransson.

För att kunna bjuda igen lite och samla ihop folk som inte hade kunnat vara med på dopet bjöd vi på en storslagen lunch ute i Loutra, det lilla kurhotellet som låg en bit utanför Mandraki. Tio personer åt och drack i flera timmar. Om jag inte minns fel så slutade notan på 300 kronor, 30 kronor per person. Detta var när Grekland fortfarande hade drachmer, innan låne- och prisrallyt drog igång. Det är ett Grekland som aldrig mer kommer tillbaka.

Slutet på historien

Vi skulle återvända till Nisyros varje sommar i femton år. Sedan tog det slut. Sonen tröttnade och ville se något annat. Så fick det bli. Sedan återupptäckte vi Kreta och förälskade oss i Chania.

Vad hände med alla? Father James satt oftast på torget utanför kyrkan i Nikea, han blev alltmer dement och efter några år kände han inte igen oss längre. Sonen ville gärna att vi skulle åka upp till Stavros varje sommar, så att han fick tända ett ljus i kyrkan. En av gudfäderna, Nikos, flyttade till Kos och dog i en stroke några år senare. De övriga lever. Paty och hennes Manolis flyttade tillbaka till Aten ett par år efter dopet, vi har fortfarande kontakt med dem och vi träffades senast i september 2019. Lefteris, gudfadern med caféet i kratern, har vi tyvärr tappat kontakten med. Vi pratade inte grekiska och han pratade inte engelska, så det blev helt enkelt för svårt att kommunicera på distans. John och Mary byggde ett nytt hus i Mandraki. De är pensionärer nu och bor där en stor del av året. Deras son har gjort karriär och har numera egen familj. Vår son går på universitetet i en annan stad. Vi har numera ett hus i Chania och har inte varit på Nisyros sedan 2010.

 

3 reaktioner till “Svensken som döptes på en liten grekisk ö

  • 23 september, 2020 kl. 10:59
    Permalink

    Tack för en intressant berättelse.

    Svar
  • 23 september, 2020 kl. 10:54
    Permalink

    Det var intressant, tack.

    Svar
  • 21 september, 2020 kl. 18:33
    Permalink

    Härlig berättelse. Nu kan jag förstå er nära relation till Grekland, som ni har precis som vi i Koutsounari!

    Svar

Jag tar gärna emot kommentarer!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: